Terapi i 10 km/h

Kanske inte så konstigt att det infinner sig lite gråa, trista, nedstämda och håglösa känslor när man knappt sett solen på 60 dagar. Jag är inte den som känner mig låg i första taget, men den senaste veckan har det varit overkligt mycket på jobbet, ovanligt mycket diskussioner hemma och så det idoga regnandet...

Imorse kände jag; nä. Jag lägger mig ner och sover. Orkar inte. Eller fan, jag tar en löptur istället. Har inte tränat ordentligt på flera veckor, och inte regelbundet på månader.

Och tänka sig. En knapp mil och 45 minuter senare, med svetten rinnande nerför pannan och illamåendet påtagligt närvarande efter den sista åttahundringens spurtande; så enbart solsken. Ingen depp, ingen viktnoja, ingen uppgivenhet.

Jag fattar ju också att lite löpning inte botar riktiga depressioner, men om folk tog ut sig med ett rekordeligt träningspass tre gånger i veckan tror jag att många terapikronor skulle sparas.

Livsglädje, kreativitet, hopp om kroppen, jävlaranamma och fan, jag gjorde det - allt kommer med ett hårt träningspass. Fasen att man glömmer bort det så lätt.

På den här sidan

På den här sidan 30, måste man visserligen betala en massa fakturor precis som tidigare. Men med ett iskallt glas vitt en vanlig vardagskväll blir det en rätt mysig upplevelse.

På den här sidan 30 tycker man plötsligt att det är ok att betala 400 spänn för ett doftljus, och kan till och med njuta istället för att räkna kronor och ören, när det brinner ner.

På den här sidan 30 är det fortfarande pinsamt att inte ha tagit körkort ännu, men det börjar gro ett litet hopp om att få teorisällskap av sina egna barn :)

På den här sidan 30 upptäcker man fortfarande livets nyheter; som t ex hur en palsternacka ser ut och hur den ska skäras.

På den här sidan 30 ser man sig själv ännu som en ungdom, men får skicka in bidrag i någon närståendes namn när de favoritmagasin man fortfarande läser har en övre gräns på 25 i sina tävlingar.

Här vet man att nu är viktigare än sen.

Att jag är, är viktigare än att jag försöker vara.

Vi är mera värt, än jag.

Och här, på den här sidan 30, är det faktiskt helt trivsamt att vara!

Slå ett slag för uppmärksamheten?

Alltså, det här med att Katrin Zytomierska är gravid och i en stor publicerad (och vitt citerad) intervju säger att hon ska bli den som slår barnet/-n, är ju inte riktigt ok.

Inte alls!

Visst, jag förstår hur det ligger till med provokationer och uppmärksamhetssökeri och att media plockar ut och hårdvinklar och vad man har att vinna och vad man har att förlora på det. (Har ju varit där, som ni kanske minns men förhoppningsvis glömt. Dumt av mig att påminna, verkar rätt korkat faktiskt.)

Hur som helst.

Tjejen har ju x antal tiotusen läsare på sin blogg och många fler via intervjuerna i kvällspress och nätet... Även om hon inte är någon galning, och varken omdömeslös eller elak e-g-e-n-t-l-i-g-e-n (jag vet inte, men jag hoppas och tror på ett varmt hjärta där någonstans) så finns det säkerligen ett eller annat galet fan därute. Och där DE läser att hon minsann planerar att ta till nävarna, är det kanske enklare för dem att släppa sina egna spärrar nästa gång det är ett pågående Oboykrig, hårdragningsparty eller trotsfest därhemma i stugan.

Nu vill jag svära lite. Fan, man kan vara hur crazy man vill så länge man inte gör någon något ont. Så länge ansvaret sträcker sig till den egna nästippen finns inte mycket att påpeka. Men när det finns andra personer, yngre personer som ser. Härmar. Och framförallt när det kommer till barn i allmänhet, och ens egna i synnerhet, så måste vi hålla ihop. Alla mammor, pappor, gravida, nyförlösta, graviditetsplanerande och mor- och farföräldrar: Våra barn är det mest oskyldiga, påverkbara, vackra, oförstörda, godtrogna och kärleksfulla vi har! Vi måste värna om det och om dem. Så är det bara. När familjeansvaret brister, när mamma eller pappa eller andra närstående sviker, så riktar de sin uppmärksamhet utåt. Något att fokusera på, greppa fast i, ledas framåt av. Och där och då, här och nu, har vi alla ett ansvar att vara så bra som vi bara kan för att de som kommer efter oss ska ha en chans att bli så bra som bara de kan.

Pretentiöst, måhända. Men finns det något annat sätt att säga det på så är jag den förste att lyssna.

Svik ett barn, och du sviker dig själv tusenfalt.

Slå ett barn och du förtjänar inte ditt namn. (Nej, jag tänker inte lyssna på hur det var för femtio år sedan, eller hur det är i andra länder, och hur bra det är för disciplin eller värderingar - det här är mitt hjärta som talar.)

Hur farligt kan det vara, hur svårt måste vi göra det, att dela med oss av lite värme?

Apa också!

På många sätt en väldigt lugn helg, men lite dramatik har det allt hunnits med.

Började i fredags, lagom till fredagsmyset. "Neeej" och pang hör jag från källaren från min husmoderliga plats vid spisen, sippandes på ett glas vitt. Den halvårsgamla dottern har bestämt sig för att söka lyckan utanför soffkanten i vårt dressingroom/tv-spels/musikrum, och trillat rakt ner i golvet (under sambons watch). Fläskläpp och lite blodvite, men inte farligt med tanke på hur det hade kunnat gå! Lite skärrade fortsatte vi kvällen utan vidare komplikationer.

(I samma veva upptäckte vi att hon numera hunnit odla fram två framtänder i överkäken också, så nu är det fyra totalt. (Fortfarande. Och inte lösa.))

Gårdagens playdate mellan vår fyraåring och en liten dagisväninna (dotter till kvarterets oslagbart trevligaste f.d årets kock) höll på att sluta ännu värre. En stor spegel i samma rum som ovan, välde när fyraåringarna skulle spegla sig. Sånt som inte FÅR hända, och som vi låtit ske för att vi trodde att den var tippsäker och barnen har lärt sig att inte röra den. Båda barnen hann undan och spegeln höll, men herregud vad ont det gör i kropp och hjärta när jag snuddar vid "tänk om"... Det blev en riktig läxa och nu sitter spegelskrället bergsäkert fast i väggen!

Och så avsluytar vi förhoppningsvis kavalkaden med dagens ras. Bäbisen låg färdig i vagnen (som så många gånger förr) medan jag var på övervåningen, och med hennes nya färdigheter innanför västen, lyckades hon inte bara vända runt (fullt påbyltad och i åkpåse) utan också kana över vagnskanten vid huvudänden över den instabila något nedfällda sufletten, och ner i golvet. (My watch.) Bula och blåmärke, men tack och lov inget värre.

Till saken hör att vi (jag) är vän av ordning och alltid försöker mota olyckskorparnas kraxande i grind, så den här helgen går till historien som en svart skamfläck - men det hade kunnat gå så mycket värre och jag är oändligt tacksam för nivån på olyckorna.

Som grädde på moset rök jag och sambon ihop i ett bråk om var den fina antika soffan vi fått (låna?) av hans föräldrar ska stå (passar) i vårt hus, och när han började mala på om "praktiskt" och "inte värre än mycket annat" när jag sökte optimal placering och "perfekt" i inredningsförsöken tog mitt annars mycket minimala tålamod slut. Vi höjde rösterna (mycket) och sänkte den rationella nivån (lite) men försonades efter en timmes time out på var sitt håll, så nu väntar en - förhoppningsvis - traumafri kväll.

Och så tröstshoppade jag lite också. Fyra härliga hösttröjor på... just det; Monki! Kändes som rätt tema för helgen.

Nu håller jag tummarna för att vi håller svinis och andra höstbakterier (virus) borta den här veckan, så att vi som planerat kan åka till Sundsvall och bl a avnjuta en barnfri kväll med Moneybrotherkonsert som höjdpunkt, på fredag.

Återstår att se. (Här ville jag skriva; "den som lever får se", men det kändes som att utmana ödet lite väl mycket!)

Veckans Wiklund

Åsså ett filmtips:

State of Play för den som gillar lite mer action, och Seven Pounds för mjukisen. Och är man allätare så funkar båda två, jag gillade både två väldigt mycket.

Over & out.

Tantvarning

Alltså, sitter här och blir helt sprallig av glädje när jag tänker på... Cervera?!!

Alla dessa vackra tallrikar, koppar, bestick och glas.

Uppläggningsfat och karaffer.

Skålar och slevar.

Ahh, vad härligt! Finns det något bättre man kan lägga en trehundring på än en tallrik från valfritt kvalitetsmärke? Jag bara undrar.

Lyssna bara på Grey Pearl från Villeroy & Boch. (Nej, det är inte en låt, det är en porslinsserie för i h-vete! :))

Dukning är det nya svarta.

32

Min son och min dotter, idag fyller jag 32 år och eftersom jag anser att det är en relativt mogen ålder så har jag bestämt mig för att dela med mig av fem lärdomar åren har gett mig. Äntligen, som jag väntat på att kunna skriva de orden ;)

1. Var tacksam! Ni kanske inte alltid kommer att gå runt i livet uppfyllda av den känslan, men med tíden klarnar bilden och ni förstår vad jag menar. Var tacksam för liv, hälsa, smaker, musik, rörelse, vänner och kärlek. Ta inte för givet, uppskatta och visa uppskattning.

2. Tänk positivt, var optiminster. Hellre ett visst mått av naivitet, och en känsla av att allt är möjligt, än hård och kall cynism. När något gått fel eller problem tornar upp sig i horisonten, försök sätt det i ett sammanhang. Det kunde vara värre. Försök ställa allt tillrätta, försök påverka situationen åt rätt håll och tänk att det förmodligen hade kunnat vara mer illa. Man behöver framförallt inte ta små saker så allvarligt; om fjärrkontrollen gått sönder, så fixar vi den. Om det går hål på favoritbyxorna så kan vi laga eller köpa nya. Och om ett grått hårstrå dyker upp, så kan man gilla det eller fixa färg. Det ordnar sig.

3. Förlåt andra, och mest er själva. Det kommer att bli fel, många gånger. Ni kommer att säga något dumt, förhastat, ni kommer att såra, bli sårade, ni kommer att vilja skrika och slåss. Men försök att se under ytan, vad döljer sig där. Orsak och handling kan ibland vara vitt skilda åt. Förlåt dem som förtjänar det, och förlåt er själva för dåligheter som hänt. Lär och gå framåt.

4. Skratta! Omge er med människor som strålar av glädje och optimistisk glans. Folk med humor, självdistans och rappa kommentarer berikar livet. I all enkelhet. Skratta så att tårarna rinner, magen knyter sig och var inte rädda för att bjuda på er själva. Osäkerhet föder stelhet, släpp inte in föreställningar om att saker och ting inte ska vara si eller så, utan släpp fram dem ni är (i olika doser beroende på situation, man måste anpassa sig ibland ;)).

5. Tro på er själva! Alla har styrkor och svagheter, men alla är lika mycket värda. Sätt upp mål och sträva efter att nå dem. Utmana er själva, inifrån hjärtat och ut. Och är det en dag så att ni kommer på att matte inte är något för er, så kanske naturkunskap är det. Eller fäktning. Eller löpning. Om inte bollsporter lockar. Kanske foto. Eller musik. Detsamma gäller kompisar och vänskap. Det ÄR svårt att vara stort litet barn, i början av tonåren. Alla letar och söker, identitet och sammanhang. Det som inte passar enda dagen, funkar fint den andra. Så är det bara, och det finns alltid plats för alla på ett eller flera ställen.

Jag och er pappa kommer inte alltid att göra rätt, ni kommer inte alltid att tycka att vi är världens bästa och ni kommer säkert inte alltid att tycka att vi vet bäst. (Nej, vi tycker inte heller att vuxna alltid vet bäst.) Men av oss kommer ni att få så mycket kärlek och trygghet att ni storknar. Vi slösar med det! För att vi är de vi är och ni är de ni är. Världens mest värdefulla människor för oss!

Allt är förlåtet

Du har en lite störig vana nu, lilla damen.

Du vaknar kl 4, äter lite och samlar energi. Sedan börjar du den dagliga övningen av ljud. Med basröst brummar du högt, med pipröst i de absolut högsta oktaverna frambringar du ett skrik som kan krossa glas. Sedan kör du lite motorbåt, bubblar några liter spott, skrattar högt och tar tag i ett allt högre gnäll när hungern på nytt sätter in.

Åsså lite sömn igen.

Och då, nu, när du somnar lungt och låter din pösiga lilla kind vila mot din axel, som också är pösig. När du drömmer dina drömmar, och ler i takt med dem. Du fnissar, vaknar till och tittar på mig med lyckliga blå ögon, och sluter dem igen. Ditt fjuniga hår är lite längre nu, det är struligt efter natten. Dina ögonfransar har blivit långa, men dina fötter fortfarande rätt små. Du viftar lite på tårna, och lägger minifötterna i kors.

När jag ser dig såhär, är allt förlåtet. Och jag vet att du kommer att kunna göra vad du vill med mig genom livet. Låta femårstrots ta över alla rationella förklaringar. Smälla i dörrar på en åttaårings bestämda vis. Du kan tonårsrevolta, skälla och kaxa bäst du vill. När dagen går mot kväll, när natten byts i morgondis, när lugnet lägger sig och inget stör, då sitter jag bredvid och beundrar dig vad du än gör.

Med oändlig kärlek.

Toner i tiden

Kents nya är verkligen inte bra. Inte bra alls. Besvikelse.

Moneybrothers senaste (dock inte helt ny) är verkligen bra. Alldeles fantastiskt bra. Fortfarande. Lyckorockrus.

Väderprognos för årsskiftet!

Man vill ju ha krispig kyla, knarrande snö, julkortslummig vit inramning av helgfirandet.

Men i år blir det sol till nyår.


I våras bokade vi två veckor Thailand över årsskiftet, och längtar nu mer än nånsin.

Han säger det så bra!

Ni missar väl inte Alex pappablogg i allmänhet, och de påhittade dialogerna med bäbisdottern Charlie i synnerhet!

Gud så bra.

http://blogg.aftonbladet.se/pappabloggen/2009/09/samtal-med-charlie-kl-08-40

Moderna morsor

Ja, ni "känner" ju mig vid det här laget. Försöker att inte döma andra och hoppas att andra inte dömer varandra, utan propagerar ständigt för hjärtats makt och tankens kraft.

Våra val är individuella eller kollektiva i det lilla formatet; vad passar mig, oss, vår familj, bästa vänskapen och/eller liknande. Att göra rätt är inte en fråga om att blidka den stora massan som tycker att allt som avviker från normen, är fel. Att göra rätt är istället att gå och lägga sig med en magkänsla som säger "bra", en harmoni eller positiv pirrande utmaning, ett lugn inför beslut och planer. Att vilja väl, vara rättvis mot sig själv och de åtaganden man har gentemot sina nära.

Nåväl. Det är som bekant orsaken till att jag inte är helt föräldraledig, utan jobbar deltid trots bebis. Vilket i sin tur är anledningen till att jag var på konferens/kickoff i helgen. Vilket i s-i-n tur ledde till att jag missade när dottern, fem månader gammal, ålade iväg över golvet som en liten minimask. Alldeles på egen hand. Bara sådär.

Men idag fick jag se henne sitta själv för absolut första gången. Stabil och bekväm, med plirande lyckliga ögon. "Du missade nå´t i förrgår, morsan, men kolla här nu då. Just for you :)."

Jag kan inte alltid vara hos dem, inte varje sekund och minut. Men de är alltid, alltid hos mig.

Busungar här och där

Världens bästa barnklädesaffär Vildänglar i Visby, har ju som bekant flyttat till Stockholm.

I Visby finns nu istället "Buzungar" som är helt oemotståndlig.

http://buzungar.se/

Missa inte, när ni besöker en av de mysigaste städerna som finns!

Förbjudna tankar

Alltså, det är ju inte utan att man imponeras lite (lite, sa jag) av de där helikopterrånarna.

Månader av planering, sidospår, en flykthistoria som världens dominolabyrint, inga skott, massa pengar och så ja... det där med helikopter och fira sig ner och upp och hit och dit.

Man vill ju liksom skrika (viska); well done! Där satt den!

Förstå vilken känsla det måste ha varit att för varje steg som lyckades, inse att det här kanske går vägen. Med några hundra kilo tusenlappar på fickan.

Men nej, det går ju inte för sig. Det är ett brott och människor hade kunnat komma till skada, och några är skrämda för livet och hur skulle det se ut om alla rånade sig till sin inkomst. Inge bra! Så får man ju faktiskt inte göra, och (utan ironi) dessutom är det ju helt åt skogen fel.

Men ändå... Om det ändå hade varit på låtsas, så man åtminstone hade kunnat säga att det hade något visst, det där helikopterspektaklet.

Och IGEN vill jag säga att jag lider med de drabbade och deras familjer och alla bilister som hade kunnat bli nermejade av jagande poliser eller intet ont anande kustbor som kommit ivägen för flyende motorbåtar, när de på morgonkvisten helt oskyldigt vittjade kräftburar eller något... Men ja, det har ni fattat vid det här laget, så jag låter bli.

Jag känner mig feg.

Blir nog aldrig något filmisk rånare av mig.

Inte för att jag skulle, för det är ju helt uppåt väggarna och så dumt och...

Ja, ok. Jag hajjar. Ni hajjar. Jag slutar nu.

Almost nothing

För vem som helst är den här bilden vad som helst. En man. Ett barn. Inget särskilt.

För mig representerar den allt.

Den togs i en tid när Stockholm var grått. När lägenhetens väggar bara rymde vår längtan bort. Ut. Inte från varandra. Men inte heller tillsammans.

Vår son blev vårt kit. Utan honom, ingenting. Inget hopp. Inga samtal. Ingen omtanke. Men med honom vid vår sida, kunde vi inte falla. Inte båda två. Inte samtidigt.

Och tiden gick.

Och våren kom, men den var kall. Och sommaren kom, men trots solsken, ingen värme. Det blev höst och löven föll och vår framtid med den. Vi förlorade något, oss, allt...

Varje liten stund, varje minut som hade kunnat betyda slutet för vår framtid, blev ett extra försök för hans skull, vår lille E. Och för våra egon, som inte kunde tänka sig hans närvaro på halvtid. Vi grät, vi hatade, vi tömdes på allt vi haft.

Men vi fann det igen.

Vi fann ett frö, något som var äkta i allt som gått snett. Vi fann det och höll fast. Vattnade. Vårdade.

Trots åren som gått är det för sent att säga vart det slutar. Men på många sätt är det bättre och vackrare än någonsin.

Tack vare dig gav vi aldrig upp.

Born to rock!

Remember that you are perfect, God makes no mistakes.

Tomten är inte far till exakt alla barnen

En tvåårings avgrundsdjupa tomteskräck följt av lite kognitiv beteendeterapi. Grönan 07.

Små minnen i min hand

Fick en ny telefon idag (en IPhone, hur ska DET gå, med tanke på min tekniska inkompetens...) och passade på att städa bort lite bilder ur den gamla.

Telefonbilder speglar så många små ögonblick, där en vanlig kamera inte varit med eller inte orkat plockas fram.

Nu sitter jag här och tittar och tänker, och är så glad över att tekniken gjort det möjligt att fånga de små momenten där och då. Ingen vidare bildkvalitet, men oändligt mycket livskvalitet.

Lägger in ett par i egna inlägg.

Liveblogg från...

... självaste Uppsala.

Närmare bestämt Clarion hotell, där jag och barnen hänger medan sambon är på konsert med nedresta norrlandskompisar. Efter hårdrocken och starköl kommer han hit och sover, hoppas på en inte alltför oredig karl :)

Det här är bland det bästa jag vet. En natt på fint hotell utanför ordinarie semestertider. Inga måste, finns ingen disk att diska eller tvätt att tvätta ens om jag ville. Istället ligger vi i en hög på den overkligt mjuka gigantiska sängen, sonen med sin mini-dvd kollandes på Bolt, dottern med sina favoritleksaker fötterna i munnen, jag med laptopen och i bakgrunden brusar tv:n och gör sig redo för Idol.

Imorgon innan hemfärd blir det ett litet besök i spa-delen och/eller relaxen, kanske en sväng i fina gallerian här brevid och så väntar utgång med några favorittjejer på kvällen.

Hur trevligt som helst.

Bubbel och grubbel

Igår var en smått overklig dag. En dag som både jag och min sambo väntat på, sett fram emot, pratat om, oroat oss för. Det gällde inget världsomvälvande, "bara" jobb, men eftersom vi båda två älskar våra respektive arbeten och både ger och får mycket energi av dessa, så kändes det viktigt och stort - med rätt perspektiv inställt.

När dagen var över hade vi båda, på olika vis, fått positiva besked. Eller för att tala klarspråk, det var över förväntan och helt galet kul! Så kvällen innehöll såväl löjrom som champagne och (favoriten ;)) Lindts chokladkulor i mixpåse.


Samtidigt får det mig att tänka tillbaka. På barndom, uppväxt, tonår och tidigt vuxenliv. På alla upplevelser, möten, läxor, framgångar, öden och beslut som lyfter oss fram genom livet, kontinuerligt slipar kanterna på de personligheter vi är, formar oss och tar oss till nästa steg. Hur saker och ting hänger ihop, och hur backspegeln kan göra små och stora händelser mer meningsfulla än de tedde sig där och då.


För att inte bli långrandig avslutar jag inlägget här, men återkommer säkert till ämnet igen.

Anna Anka - min hjältinna!

Ni förstår säkert att jag skojar.

Det största problemet är inte att hon totalt tappat greppet om jämställdhetsfrågorna och en sund (modern) syn på relationer. Vill man vara riktigt snäll och vidsynt kanske man i vissa sakfrågor till och med kan se och förstå en promille av hennes resonemang. När det gäller delen om vardagssysslor och "måsten" som påverkar kärleksliv i negativ riktning är hon ju till och med spot on, men hennes lösning i att anställa fler "hjälpare" är kanske inte riktigt landad ;)

Nej, det absolut mest sorgliga, patetiska och upprörande i det hon säger (och skriver på Newsmill) är ju att hon totalt förringar sitt eget värde. Hon pratar om att behaga, ställa upp och att "det är klart man väljer en söt hundvalp framför en vuxen torris". Ja, men vem köper en hund för passionerade relationer, dynamiska diskussioner och balanserade gemensamma framtidsplaner?

Det är så synd, så synd om Anna Anka, som tror att hennes plats på jorden är i skuggan av någon annan. Att hon är här för att behaga och därigenom leva det goda livet. Hela resonemanget bygger på en sällan skådad, enorm rädsla för att vara en nobody, förlora status och de kapitalistiska medel hon bygger sitt eget värde på.

Fru Anka, du kan säkert mycket mer än att peka åt betjänter och agera kuttersmycke. Våga ta reda på vad det är och sträva efter att komma på vad du vill uppnå i livet och göra för avtryck på den här jorden. Först då, bara då, kan du komma i närheten av att bli den förebild för svenska kvinnor (hihi ;)) som du säger (hahaha) att du vill vara.

Copy this!

Åh nä nä, jag ska inte gå i tråkfällan och förvandla bloggen till en platt redogörelse för vad jag gör på dagarna... men den här helgen har varit magisk i all enkelhet.

Jag tror det beror på frukosten.

Tropicanas Ruby Breakfast i juiceglaset, en skål iskall vaniljsås eller f´låt; Madagaskarvaniljyoghurt från Arla ska det ju vara, Pågens äkta thékakor med mycket smör och medwurst och så hemmagjord latte. Mer behövs inte! (Eller jo, det gör det säkert ur näringssynpunkt med det här är inte en s-å-n blogg heller.)

Annars kan helgens lyckorus förstås ha berott på Kändisdjungelns intåg i våra vardagsrum. Moahaha... kanske knappast.

God kväll, go vänner!

Dagens ord:

Handsprit!

Och aldrig kan jag glömma...

Man tror att man ska minnas. Allt. Livets alla mirakel. Dagar och nätter, allt speciellt, alla gånger hjärtat berörts och sinnena svämmat över.

Men det gör man inte. Därav alla dagböcker, bloggande, bilder och film. Etsa fast ett ögonblick, för att någong gång kunna återvända. Till och med när vi inte vet vad vi vill tillbaka till... Hittar man en anteckning, ett foto eller kanske bara en doft från svunna tider, poppar det upp, glasklart, ur det förgågna. Det där vi aldrig skulle glömma. Men som vi ändå gjort.

Så därför min dotter, vill jag skriva att du ligger här bredvid mig nu, i din polkarandiga pyjamas och andas lungt. Du suckar nöjt i sömnen, har ingen aning om hur fullkomlig du är eller hur du fulländat vår familj. Du satt upp-pallrad mot soffans stora kuddar idag, till de plötsligt gled isär och ditt huvud fastnade mellan dem. Där låg du plötsligt platt på rygg, med två jättekuddberg på var sin sida om din lilla skalle. Jag sa oj, du tittade på mig och flinade. Som att du förstod hur roligt det såg ut. Jag flinade tillbaka, för att mötas av ditt gapskratt. Sedan hjälpte jag dig upp förstås. Tog dig i min famn, lutade min kind mot din och när du slutat skratta lade du din arm runt min hals Vi var nära, tysta. Några sekunder som passerar och aldrig kommer åter. Men jag tänker inte låta dem flyga iväg för att aldrig mer återvända. Det här må vara bara ord på en dataskärm, men också ett ögonblick av renaste lycka.

Bara sådär.

Mat och mood

Har haft en välbehövlig bloggfrånvaro, som ni säkert märkt. Anledningen är att det fattats såväl inspiration som tid. Jag har funderat. Och funderat och funderat.

Jag är i vanliga fall en rätt glad person som alltid tänker men sällan grubblar. På senaste tiden har det dock skett i omvänd ordning. Ingen harmoni, hundra funderingar, ingenting gjort. Dagar som gått men ärenden som inte uträttats. Roligheter men ingen glädje.

Det jag har kommit fram till är att jag nu lärt mig skilja på bra och dåligt. Vad som gör gott och vad som gör mindre gott. Jag vill ha ordning och reda runt mig i huset. Mycket inbokat men också tid för andrum i stillhet. Möten med roliga människor varje dag, och alltid något (litet eller stort) att se fram emot. Tid för familj och intressen. En välordnad kalender där såväl nöjen som måsten finns inskrivna, så att hjärnan inte behöver fungera som checklista.

Och framförallt behöver jag mat och motion! Om jag inte äter, blir livet grått. Ibland går det många timmar mellan målen när mammalivet kombineras med jobb, och till och med hungern lyser med sin frånvaro. Resultatet blir att jag inte äter och inte lider av det, förrän kvällen kommer och jag existerar i moll. Sambon hade tydligen knäckt nöten för längesedan, han bara skrattade när jag sade att jag sett ett samband mellan maten och moodet.

Vissa bantar sig smala, men jag äter mig lycklig! :-)

2 + 1 om kläder

1. Mitt absoluta favoritklädkedjemärke, bortsett från Zara, är som ni vet FCUK. Nu gör de mig ännu gladare genom att lansera barnkläder, med premiär september 09. Mycket intressant!

2. Garderobsrensning har pågått. Över 100 plagg sorterades bort, och idag hade jag bokat bord på Sveriges största inomhusloppis för att slippa slänga allt. 8 timmar, en galen upplevelse, Lilian på armen och miljoner spännande människomöten senare är jag av med nästan allt. Visserligen inte till ens i närheten av det värde kläderna köptes in för, men några tusenlappar blev det, och det bästa av allt är ju att veta att plaggen får nytt liv, hos någon som uppskattar (och har prutat för!) dess existens. Det som inte såldes lämnades till Myrorna så nu är det dags för en ny och uppstyrd nystart på gardroben, med en mycket smartare shoppingstrategi. Dags att inse att det inte håller att impulsköpa ALLT exakt den dag man behöver det, för a) oftast används plagget noll eller en gång och b) det finns inget som passar ihop med något annat i garderoben. Nej, nu blir det ändring; planering och inspiration och koordinering.

Och så slutligen; modebloggarna! Njaaa... jag börjar bli rätt less. Sönderbloggade stilar, plagg och fynd är inte kul. Extremhype kring "it-plagg" och butiker börjar kännas påfrestande. Kan man inte få shoppa i fred?

Ja, jag vet. Ytligt inlägg. Men ibland får det ju vara så.

Natti!

En tuff domstol

Har funderat lite på varför vi människor (särskilt tjejer) är så överdruvet kritiska mot oss själva. Mot det egna jaget och den egna kroppen och de egna prestationerna.

Eller varför och varför. Jag har funderat på ATT det är så och hur synd det är.

Minsta lilla rynka kring ögonlocket, fel nyans på huden, pyttelilla veck på magen eller minigrop i låret ska synas, hatas, planeras för att få bort, synas och hatas lite till.

Tråkigt, egentligen.

För när allt kommer omkring så existerar ingen perfektion eller all perfektion i världen. Så är det ju. För ingen är perfekt om det betyder utan skavanker. Men alla är perfekta om det betyder att allt kan vara vackert och lyckligt och härligt, om det inte finns några krav på hur det ska vara. Om vi slopar kriterierna liksom.

Om vi bara lyfter blicken från Hollywoodreportage på tv:n och sönderretuscherade glossiga magasin så kan vi faktiskt se våra medsystrar precis som de - som vi - är. Med kilon och hårstrån och knackiga naglar och häng här och där. Och vi åskådare kastar beundrande blickar mot en vältränad kropp eller snygg jeansrumpa medan ägarinnan själv kanske går runt och hatar den. För hon ser bara felen. 100 rätt men ett "fel" och det är DET vi hakar upp oss på.

Det är inte rättvis.

Mot oss själva.

Det tog 32 år att inse att man måste kunna vara lite snäll mot sig själv ibland också.

En fyraårings funderingar

Samtal häromdagen:

Son: "Åh nej. Det här var inte bra. INTE bra!"

Jag: "Vaddå, älskling?"

Son: "Har det varit lördag?" (Med olycka i blick.)

Jag: "Eh, ja... det var lördag i förrgår, men det kommer ju en ny snart."

Son: "Åååhhh, jag som glömde köpa lördagsgodis!!!" (Uppgiven, ledsen och arg på samma gång.)

Bara bröst

Jodå, hon är mer bröstfixerad än mina tjugoåriga kill-kollegor, vår lilla tremånadersdotter. Det här med amning var tredje-fjärde timme, missade hon nog vid genomgången på bb.

Och man vänjer sig ju.

Jag ammar sittande, liggande, stående, gående, i Babybjörn, i bilbaksätet (stillastående bil såklart) och i sömnen.

Noterar knappt längre vad jag gör, när hon får ta plats vid självserveringen. Och börjar allvarligt bli rädd för att det snart - mycket snart - kommer att ske en obekväm olyckshändelse.

Inom kort kommer jag med all sannolikhet att öppna ytterdörren för en försäljare eller slänga mig upp på cykeln för att åka till affären, i "amningsläge", så att säga.

Tur att man inte är pryd.

Längre.

High carb, high fat diet!

Elis och jag har bakat. Sega chokladrutor (nästan som kladdkaka) ur gårdagens kvällstidningsbilagor.

Elis tror att vi måste vänta till imorgon med att smaka, för att kakan inte är sval ännu. (Och han redan har borstat tänderna och lagt sig.) Men frågan är om det kommer att existera minsta lilla rutbit imorgon.

Kladdkakeperfektion, det där receptet.

Thomas är på jobb i Norge, han har just ringt hem ett antal goda besked från mötena. Sonen somnade framför sin favoritfilm i egna mini-dvd:n och dottern snusar mjukt vid min sida. En alldeles vanlig men komplett och underbar kväll.

Kanske lite väl mätt, men annars så.

Död åt fynden...

Meeen... nu får det vara nog. För inte alls så längesedan gick det fortfarande att göra fynd i klädshoppingen. En H&M-tröja, Zaraklänning eller Gina Tricot-tights för några hundralappar kunde fortfarande sticka ut som något intressant i garderoben, och inte sällan ge upphov till frågor om dess ursprung. Budgetshoppingen ställde också krav på kreativitet i kombination och bärande med andra plagg. Lättsamt och kul, till och med för plånboken.

Men så kom de. Först en och en, anfallande. Sedan i allt större svärmar. Och nu i hotfulla, elaka modemoln. Mo. De. Blogg. Arna.

Det går ju inte att handla längre!

Jag hittade ett par fina skor, i linje med hösttrender och med rätt klackhöjd. Inte illa. Fram till dess att jag hunnit packa upp dem ur kartongen och ställt upp dem på skohyllan. Ungefär då ser jag dem på varenda liten bloggadress värd namnet.

En kjol. Ett kap. Nejdå, en i mängden. Visar webbsurfandet samma kväll.

Ett par brallor. Intressanta. Personliga. Javisst, för mig och 50 000 Elin Kling-copycats i tjugoårsåldern.

Det här håller inte. Inte för att jag någonsin inbillade mig att man kan bygga en egen stil eller vara någorlunda ensam om det man hittar hos de stora kedjorna eller svenska designers. Men det kändes i alla fall som en sport att hitta något före resten av jämlikarna i kompiskretsen. Nu innefattar konkurrensen alla som äger en dator med en webbläsare.

Inte rättvist. Slaget är förlorat. Man får göra som Lena, en gång i tiden. "Jag syr mina egna kläder".

Världens äldsta skolflicka?

Javisst var hon bra, Madonna! (Ljus)Showen, dansen, budskapen... Finns inte mycket att klaga på. "You must love me" och "Miles away" var tillsammans med "Holiday" höjdarna i mitt tycke.

Men lite bisarrt blir det när 50-åriga kvinnan (med superkroppen) studsar ut på scenen i minikjol, knästrumpor och långa lockar.

Min hjärna får liksom inte ihop det.

Men så är också Madonna kvinnan som säger att "jag har inget emot skönhetsoperationer, jag är bara emot att prata om dem", vilket förstås är det enda rätta när en hel värld kan se att farbror doktern hjälper fysiken på traven, samtidigt som hon är opinionsbildare och förebild för miljoner unga, gamla, sköra och starka homosapiens.

Ålder är trots allt faktiskt inte bara en siffra. Och någonstans, i jakten på evig ungdom och obruten skönhet, finns det faktiskt också en gräns mellan vad som är inspirerande, och direkt avskräckande.

Korten på bordet...

...har man ju hört talas om.

Men här är det inte bara korten, utan hela leken. Och förpackningen. Och kvittot som följde med inköpet. Och plånboken det låg i. Ja, ni fattar.

Det. Gick. Visst. Lite. För. Långt.

(Inläggen från slutet av juli är de som de stora kvällstidningarna syftar till i dagens nyhetsflöde.)

http://www.lulucarter.se/post/2009/07/28/Livet.aspx#comment

Like a virgin

Ja, nu syftar jag inte till avhållsamheten som dessvärre drabbar nyblivna föräldrar :) (DET området ska vi inte gå in på nu.)

Istället laddar jag för Madonna på Ullevi på lördag. Precis som vid flera liknande tillfällen är det mitt jobb som gör att jag "måste" vara där.

Jag tror dessvärre inte att det blir så många tidiga hits (de enda jag gillar), men med fördrinkar, buffé, bra platser och efterfest så gör det inte så mycket. Hey, bara att få välja ut något icke-amningsvänligt i garderoben och fräsa lite hårspray i luggen gör ju att det känns superlyxigt.

Extra bra är att familjen hänger med ner och bor på hotell. Några timmar ifrån varandra kanske är soft, men några dygn vill jag verkligen inte vara på annat håll.

Det är inte du... och inte jag heller

Nej, du har inte fel på datorn, inläggen är faktiskt såhär fula i layouten.

Men ju mer jag försöker fixa, desto fulare blir det.

Det är nå´t knas här!

Äventyr - då & nu

18+: Ska vi inte dra till Paris i några månader, och bara se vad som händer?

31+: Ska vi inte ta ett glas vin till middagen ikväll, trots att det är arbetsvecka?

Jag gillar Göran!

Oh ja, vad bra den var!

90 minuters svensk njutning.

Gå se!

Höstprojekt

Vet inte varför jag bloggar på om det, för vem fasen bryr sig om vad jag planerar till hösten, men men...

För mig är alltid hösten en mer inspirerande och naturlig nystart än ett nytt år. Efter semester, ljus och avkoppling kommer idéer, förändringar, förbättringar och nya initiativ utan att man behöver tänka fram dem. Helt av sig själva tar de plats.

Vissa genomför man direkt. Andra ruttnar och skrotas lagom till första höststormen. Några behöver månader eller år för att mogna, och plockas inte fram igen förrän efter en lång lång tid. Alla är välbehövliga, för vem vill leva utan dynamik. Utan inspiration. Utan förnyelse, på ett eller flera plan. Vissa söker den i relationer eller arbetet, jag får mina kickar av betydligt mindre projekt. Behöver de trygga stora ramarna, för att kunna utveckla innehållet.

Under kommande månader vill jag komma till insikt om hur mycket jag ska fortsätta jobba under föräldraledigheten, påbörja den där boken jag tjatar om, dra igång minst två av de (grymma :-)) aff-idéer som jag och min bror utvecklat, börja babysimma med Lilian (en favorit när sonen var bäbis), köpa nya IPhonen (jag ger mig, den är fantastisk, särskilt med Spotify-applikationen då) och fortsätta träningen som gör underverk för kropp och själ.

Först och främst ska jag börja med att införskaffa en ny kalender. En analog en :-)

2 x Michelle

Ända sedan Dawsons Creek-tiden har hon varit en favorit! Gillar utseendet, skådespeleriet och det jag läser om henne i reportage och intervjuer.

Har den senaste veckan sett såväl Mammut som Blown Apart. Den ena jättebra och rörande, den andra jättekonstig - men båda klart sevärda.

Bred last

På senaste tiden har jag lagt märke till en något ökad volym hos kvinnorna i bloggvärlden. Jag slösurfar runt och ser att Elin Kling tycks ha lagt på sig några hekto. Sofi Farman ser något bredare ut än tidigare. Och Gynning kanske ökat några centimeter kring midjan.

Skönt, tänker jag. En sund och bra trend. Kanske lättar min egen vikthetsnoja lite i samma veva.

Allt gott.

Till dess att jag märker samma mönster hos nyhetsbilderna på Aftonbladet och Expressen. Ja, till och med i rubriktexterna. Och på datorns skrivbord, när jag stänger webbläsaren.

Det visar sig att det hela tiden varit upplösningen/inställningarna på sambons dator som inte är i linje med mina. Hela skärmen ser sned och vind ut. Och bredden hos objekten i fråga, är precis lika minimal som tidigare.

(Men vad jag vet så funkar vågen lika bra som tidigare, och när jag nu konstaterar att jag tappat 17 kilo på de tre månader som gått sedan Lilian föddes så känns det rakt igenom bra! Har börjat träna och röra på mig, kommer i gamla kläder och hur roligt det än är att vara gravid och få barn, så tillhör jag i-n-t-e dem som glatt accepterar tio kilos bestående viktökning eller andra stora kroppsliga förändringar, rycker på axlarna och säger "jamen det var det värt". Jag säger inte att det är fel eller knäppt, bara att det inte är min kopp té. Jag vill trivas med mig själv, både mentalt och kroppsligt, och bara vi själva vet och kan påverka vad som krävs för att uppnå den balansen och harmonin hos den egna personen.)

Bikten

Och när jag ändå håller på och berättar om en massa misslyckanden kan jag väl lika bra bjuda på nedanstående pinsamhet.

Det var i den här hallen den lilla larmincidenten hände.

Bilden illustrerar när jag för cirka en månad sedan dels 1) försökte förstå mig på hur modebloggarna gör när de tar bilder på sig själva utan självutlösare (en sådan kan till och med jag hantera... ;)) med speglar som hjälp. Och samtidigt 2) tog tillfället i akt att få mig och dottern på en och samma bild, det händer inte allt för ofta.

Observera hur anstängt leendet är. Observera också hur extremt lite av det lilla dottermiralket som skymtas på fotot.

Illa - på alla sätt och vis.

Larmad!

Efter en mysig dagsutflykt till Factory Outlet i Katrineholm, som för en gångs skull bjöd på ett riktigt bra sortiment, var det dags för uppackning av fynden i hallen hemma.

Gjorde en fåfäng snurr framför spegeln (varför är det bara vid sådana tillfällen som allt går riktigt åt fanders? ;)), tappar balansen men återfår den snabbt genom ett litet steg åt sidan. En microsekund senare hör jag ett krasande ljud, känner en ilande smärta från outer space och ser att jag larmat min häl!! En kvarglömd vit bricka på jackan har trillat loss och lagt sig med nålen uppåt på golvet, och med min tyngd tog sig spikjäkeln ända in till hälbenet. Det är skrik och blod, men sambon fattar allvaret, kommer som en räddande uniforms-wannabe och drar ut larmet med ett resolut ryck. Och så gjorde det inte så ont längre och jag skämdes lite för mitt lilla utspel, men är (nästan) helt säker på att jag inte överdrev ett dugg när det väl hände.

Den som vill vara fin får verkligen lida pin!

Skattjakt

Och självklart blev det en sväng förbi Töreboda även i år, där vår favoritantikaffär i tre underbara våningar finns.

Vi har ju pratat ett helt år om hörnskåpet vi lämnade åt sitt öde. Och ångrade oss. Massor!

Men mirakel kan fortfarande ske (bland buffelhuvuden och svindyra antikviteter). Där stod det. Vårt skåp. Osålt, trots att många varit nära att slå till enligt världens trevligaste handlare. Vi köpte det såklart den här gången och väntar på leverans om ett par veckor.

Och så har jag (well, vi men mest jag) äntligen valt väg när det gäller porslin. Slut på IKEA-tider och nyproducerat skräp utan tanke. Eftersom sambons syrra slagit till på finaste Gustavsbergsuppsättningen så fick det bli något helt annat; Rörstrands Mon Amie.

Jakten har börjat. En kopp här, ett fat där. På Tradera och Blocket jag nu ofta är :-)

Livslyx och dekadens

Två ord som får sammanfatta semesterveckorna såhär långt.

Å ena sidan har jag och vi vilat, slappat, njutit, bara varit, pratat, umgåtts och kopplat bort allt som inte är härligt. Vi har promenerat sakta i grekisk solnedgång, skvalpat omkring i pooler och hav, njutit av livet på landet i Östtjärn utanför Sundsvall, avverkat många timmar i bil, flygplan, på transferbussar och i taxi. Sömn utan avbrott från midnatt till sju. Aldrig har väl avkopplingen varit så total.

Å andra sidan har vi upplevt. Allt möjligt. Tränat med utsikt över sanddynor och hav, på underbara Tylösands hotell och spa. After beach (från sidan, vi hade ju våra två barn med oss.) Bubbelbad. Salta dopp i varma vatten. Nya restauranger varje kväll. Långa frukostar utan klocka som tickar. Konserter. Vattenland och shopping. Rosé och biljard. Balkonghäng och nattpromenader i okända kvarter.

Livslyx och dekadens.

En underbar pause som inte är slut ännu. Miljoner minnen som aldrig försvinner. Ny energi som känns oändlig.

Bilder kommer, den här är lånad från Tylösand så länge.

Out of blogg

Hemma en snabbis och packar om, inför greklandsresan. Återkommer till en skärm nära dig, inom kort, men ligger lågt med bloggandet under semestern.

Har under den senaste veckan hunnit med en hel massa trevligheter, men med om det i både text och bild när lite mer tid finns.

Nu mot tvättmaskinen!

Fem kilo kärlek

Två månader, lilla prinsessa, så länge har du funnits hos oss nu. Du växer, blir starkare, tar mer och mer plats med den personlighet vi så smått börjar lära känna. Du iakttar. Följer. Försöker. Ler av så mycket, kanske mest av storebrors pussar. Du vill alltid vara med, nära nära. Du verkar så nöjd, så glad och du gör oss så lyckliga. De här orden dröjer det länge innan du läser, men jag hoppas och tror att du redan vet hur värdefull du är.

This perfect day

Sambon fyller 35 och solen sannar kvar och firar. Vi gör inget annat än att bara vara. Går till kvarterets pool och träffar grannar. Köper tårta. Jordgubbar. Dricker rosé i trädgården och får besök av sambons föräldrar som stannar till sent. Äter chèvregratinerade hamburgare och grillade kycklingrullar med sparris, från Enskede Värdshus, 50 meter bort. Vi pratar om barn och liv, historia och framtid. Det är hett, hett och den svenska sommaren är som vackrast just ikväll. Leenden som möts, varma händer mot solbränd hud. Inget som stör eller tynger. Fullkomlighet i den enklaste av enkelhet.

21.30 - 05.39

A small timeframe for mankind.

Men en lååång sömnperiod för tvåmånadersbebis.

Oh happy day!

Avis på en macka

Käkar en snabb frukost innan dagens göromål, och det får bli överblivet tunnbröd från midsommarfesten (gott!).

Men så läser jag tillverkarens payoff på förpackningen. "En spänstig norrlänning".

Tänk att man skulle vilja vara ett bröd just nu.

Om inte...

Några små ord, med så stor innebörd.

Om jag inte hade åkt hem från USA när jag gjorde...

Om inte vägval si eller så...

Om inte kris och återförening...

Om inte tro på att kärleken övervinner allt...

Då kanske jag inte hade varit just här idag. Vi. Tillsammans.

Eller så är vägen ganska utstakad redan från början, vi vet bara inte om det.

Sommarminnen

Från en långhelg med midsommarfirande, traditioner, utflykter, trevliga middagar och socialt trädgårdshäng är det kanske ändå sådana här stunder man minns mest. Och bäst.

Ny favorit

Ibland får TV4 till det. Gårdagens nyhetsmorgon bjöd på ett av de mer okända smakproven från WTAI ute på Frescati.

Joshua Radin åkte rakt in på min Spotify, och bäst hittills är I´d rather be with you.

Youtuba eller nå´t, och njut!

Del 2

Eller som en mycket klok tjej/kvinna i vänskapskretsen uttryckte det, lite mer filosofiskt än tigiare inlägg:

"De här barnen har ju faktiskt valt oss. De vet vad de kommer till, och de skulle inte vilja vara någon annanstans."

Kändes vackert, men tragiskt när man tänker på hur många små barn som faktiskt far illa i sina egna hem. Föräldrarna är de små barnens hjältar, oavsett. Vackert, eller smärtsamt, beroende på omständigheterna.

Har man någonsin hållit ett litet barn i sina armar, kan man aldrig mer läsa en tidningsartikel utan att ögonen tåras av alla de hemskheter som finns. Men låt oss inte gå in på det nu. Låt oss istället enas om att alltid vara så bra vi bara kan.

Mitt bot mot dåligt samvete

Det här komemr förmodligen att bli ett jättepretentiöst inlägg, så sluta läs redan nu om du blir illamående av sådant ;)

Alla pratar ju om det dåliga samvetet som kommer med barn. Och ju fler barn, desto värre blir det. Tydligen.

Men sedan jag blev mamma har jag försökt använda något som ni vid det här laget vet att jag älskar - perspektiv. Så litet, men så enkelt.

Att jag hämtar fyråringen sent på dagis när jag inte är mammaledig, kanske inte spelar så stor roll i det stora hela, för han finns ju faktiskt här med oss. Om vi, som så många andra, hade velat vänta med att skaffa barn för att "göra karriär", "leva klart" eller "ge varandra 100% av tiden" så hade ju barnen inte funnits alls vid det här laget. De hade nog kommit ändå, men när och i vilken skepnad? Det hade ju inte varit just de här två!

Så, om jag går ut och promenerar ensam ett par timmar medan min spädis är med pappa och storebror. Eller om vi ordnar barnvakt för att göra något ego, snygga till oss och bara vara vi, det är ju inte så farligt. Det är inget att må dåligt över.

För barnen finns ju här. Just de här två. Våra. Och de får kanske inte all vår tid (ja, vi kunde ju säga upp oss eller jobba mindre eller...) och visst käkar vi mycket halvfabrikat, och ja, vi springer till tunnelbanan ibland - men de får så oerhört mycket närhet, kärlek, värme och glädje. Det är vårat kit, det är vår grund.

För oss två vuxna är det här rätt sätt. Jag hoppas innerligt att barnen instämmer. Under de här fyra underbara åren sedan vi blev en "familj" kan jag räkna gångerna jag lidit av dåligt samvete, på ena handens fingrar.

Här bor ingen bitterhet. Här bor vår lilla familj, där rätt är vad som är rätt för oss, och där andras fel inte är upp till oss att avgöra. Rätt enkelt, om man ser det så.

Trots!

Vuxentrots alltså.

Jag läste att det som gör en blogg framgångsrik är bilder i varje inlägg. Men det orkar jag inte, så här kommer en radda text:

Jättebra film: I taket lyser stjärnorna. Så bra på alla sätt och vis!

Överskattad film: Benjamin Button. Ok, men inte mer än så.

Det var allt just nu.

... och allt blir återfött.

Rubrikraden självklart hämtad från "Den blomstertid nu kommer". Sången som mer än nånting annat är förknippad med försommarljus, tidig juni, vita kläder, liljekonvaljer, drömmar om frihet och framtid.

Vem minns inte uppväxtens alla skolavslutningar, från det krusade håret och nya sandaler i lågstadiets lilla skolmatsal, till tonårens spännande fester och prat om sandstränder, förälskelser, cykelturer, sommarjobb och sommarlov.

Några hundra meter ifrån vårt hus tog en sextonårigs flickas sommar slut, innan den började. Finkläderna till avslutningsbalen hänger oanvända på en galge i garderoben. Liljekonvaljerna förblir oplockade och hundratals drömmar som aldrig fick chansen att upplevas. Ni precis som jag, har bara läst nyheternas rapporter om vad som hände. Våld. Misstänkta jämnåriga. Livlöshet.

Många små klungor av gråtande ungdomar korsade vår väg till röstningslokalen igår. Den som låg i en av de två skolor hon och hennes kompisar säkerligen gick. Sorg, förtvivlad, hopplöshet och miljoner tårar. Istället för hopp och tro på framtiden.

En tanke gör kanske ingen skillnad, men iblad är tankr allt vi har och kan bistå med. Må alla dessa unga, flickans familj och vänner, få hopp och tro tillbaka en dag.

Värdeord

I mitt jobb med strategier och koncept och kreativa lösningar och så vidare, pratar vi ofta om värdeord.

Den här helgen har jag haft anledning att fundera över dem även privat.

Ibland har man sådana där perioder ni vet, när man funderar över allt och inget. Hur känner jag mig nu, vad det beror det på, vad har jag för drömmar och mål, saknar jag något, kanske för mycket sv något, är det något jag vill förändra och isåfall hur?

Jag tror att det är sunt att liksom utvärdera och reflektera kring stort och smått med jämna mellanrum, för att slippa vakna upp en dag och känna ånger, tomhet, besvikelse eller liknande. För att skapa kraft och energi i vardagen. Viktigt, viktigt.

Nåväl. Just nu är mina "värdeord" inspiration och harmoni. För mig betyder de energikickar, lycka och sprudlande glädje. Har jag dem, har jag det alldeles förträffligt komplett och bra.

De senaste dagarna har jag dock kommit på mig själv med att allt mer behöva söka inspirationen. Var hämtar jag den just nu, och hur vill jag kanalisera den? Jobbidéer och egna projekt vänds och vrids, och istället för att jobba effektivt och rätt, blir det lätt förvirrat och för mycket. Mer tid, mindre nytta. Energin behöver få en kompass och hitta åt rätt håll, just nu spretar tankarna som ett oansat äppelträd i juni. Inte bra. Har varit med om det förut, och vet att det vänder, men innan dess känns allt mer eller mindre frustrerande. Drivkraft finns det gott om, men att vara överallt och ingenstans med nedlagd jobbtid och tankekraft i allmänhet spiller till slut över på den tid som inte ska ägnas åt jobb eller hobbytänkande, och så är förvirringen total. Vilket leder vidare till dis-harmoni. Vilket gör det ännu svårare att överbrygga inspirationsglappet. Och så känns harmonin ännu längre bort. Ni vet vad jag menar. Ond spiral.

I ett annat perspektiv är ju livet självklart mer harmoniskt än någonsin. En blick på dottern, sonen, sambon eller dem alla tre tillsammans och hela tillvaron bäddas in i ett värdefullt skimmer :) Och vore jag den som bara kunde vila mig till kraft, så skulle det inte vara några problem. Men jag är kanske tvärtom, blir stressad över dagar som inte är planerade i minsta detalj och jag vet sedan tidigare, att jag behöver öva på att njuta av lugnet. När det inträffar, faller bitarna på plats.

Jag tror jag ska tillåta mig att grubbla och fundera lite till. Det är ju rätt skönt det också.

Ett rum med utsikt

Ibland behövs inte så många ord.

Under försommaren är detta vad som finns utanför sonens fönster på andra våningen i vårt hus.

Det ironiska är väl att han är för liten för att uppskatta det, kanske.

En ny kompis i morsdagspresent

Just det, fick en lite försenad morsdagspresent av sambon också.

Är det inte konstigt. Ju äldre jag blir, desto mer tjejig...

Nu har jag en ny nära vän som är mjuk och rund i formerna, fantastiskt enkel att ha att göra med, och härligt godisrosa i färgen. Hon heter Rex. Jag är riktigt förälskad i såväl givaren som gåvan i sig :)

Get the picture?

Vet ni hur svårt det är att ta ett självporträtt tillsammans med sitt spädbarn?! Inga muskler (ja, på någon av oss) och en mycket svajig ryggrad (på en av oss) gör det näst intill omöjligt att få två huvuden i rutan.

Men man vill liksom ändå försöka.

För resultatet är inte viktigare än stunden och minnet bevarat.

Morsans dag!

Efter lite bloggtorka pga extreeemt mycket att göra, kommer en snabb update. Mest för att den här dagen har varit så fantatisk!

Väcktes med morsdagspaket och frukost av familjen, och att solen strålade i 30-gradig värme gjorde inte saken sämre. Efter frukost på altanen packade vi in oss i bilen och styrde kosan mot Humlegården, där sonen sprang runt mellan lekpark och spännande träd, dottern sov i vagnen och jag och sambon växlande mellan att sällskapa med de två.

Vid lunch bestämde sambon att det var dags för ytterligare en biltur, nu mot restaurang Aqua i Saltsjöbaden, där vi åt hamburgetallrik och räksallad vid vattnet.

Eftersom det för ovanlighetens skull har varit tomt på barn här (båda grannfamiljerna bortresta) har vi njutit av att bara vara vi fyra resten av eftermiddagen, badat i trädgårdspol med sonen, lagt pussel, läst en massa magasin och bara varit. Helt, helt underbart.

Välbehövligt efter senaste tidens jobbande, gårdagens barnkalas för 18 fyraåringar + några vuxna, och kvällens härliga tillställning för släkt och vänner som ville fira sonen.

Lilian har blivit en månad och hon är såklart en helt underbar gåva. Att bära henne i famnen, möta hennes blick, se storebror pussa henne i pannan eller höra hennes små gnyenden är lycka.

Nu väntar en vecka av mera jobb (sedan lugnar det ner sig), och när sambon drar för den årliga trippen till Sweden Rock Festival kommer mina föräldrar ner och vaktar barnen några timmar medan jag och lillbrorsan går och ser Bruce på Stadion. Kan bli en rätt ok vecka :-)

Back to basic

Det snackas om haussen kring Mange Schmidts "Jag vet att de förstår", från Ratatas Jackie.

Och visst är den bra.

Men originalet är fantastiskt.

http://www.youtube.com/watch?v=2trCW-vbBJs

När du kom

Det är precis två veckor sedan nu, men känns som igår eller som att du alltid varit här. Nu ska jag försöka skriva ett par rader om när vår dotter, Lilian, föddes.

Alla som känner mig vet att tålamod inte är min starka sida. Inte heller när det gäller graviditeter. Två dagar över tiden kändes som två veckor, vilket helt och hållet var mitt eget fel för jag anser att man har makten över sina tankar och sin inställning, och jag tillät mig bli lite uppgiven där i slutet ;) Men med en växande mage kommer ju inte bara förväntan, utan också vetskapen om att barnet blir allt större (och kanske svårare att få ut :-)) för varje dag som går. Nåväl, tisdag två dagar över tiden och besök hos barnmorskan.

Boka igångsättning, sa jag. Nej, sa hon. Du får vänta två veckor till. Snälla, sa jag. Nej sa hon. Ok, sa jag, och skrattade uppgivet. Men jag kan göra en hinnsvepning sa hon. Inte säkert att det hjälper någonting, men jag gör vad jag kan. Och så var det upp på britsen och byebye integritet och så gjorde hon vad hon skulle. (Typ känner lite hårdhänt hur mogen man är och passar på att skrapa lite på någon hinna därinne.) Var över på en minut och kändes knappt.

Spenderade ett par timmar i Västermalmsgallerian innan jag åkte och hämtade sonen på dagis. Fortfarande inga känningar, googlade lite på hinnsvepning och såg att statistiken för att det faktiskt kan sätta igång en förlossning inte var något att jubla åt. Och eftersom jag inte hade varken molvärk eller andra symptom, så författade jag ett kort men kärnfullt mail till BB Stockholm innan jag somnade. Jag vill ha en igångsättning, skrev jag. Hör av er till mig imorgon. Jag är desperat :) (Skrev jag inte, men det måste ha framstått så, jag mådde ju inte speciellt dåligt i övrigt.) Somnade som vanligt de tre senaste månaderna, halvsittande i soffan, för att inte kvävas av stormage eller låta halsbrännan ta överhanden. Pussade sambon godnatt innan vi som vanligt skildes åt - han fortfarande slaggandes i vårt sovrum på övervåningen.

02.00. MEN!!? Hallå. Det där måste ju ha varit vattnet. Klarvaken nu. Fast... tänk om det inte var det..? Hur ska man veta. Google igen. Fast att jag plötsligt skulle ha blivit inkontinent är ju mindre sannolikt, trots allt. Men ska det inte komma floder av vatten, när det väl går? Ringer BB Sthlm innan jag väcker sambon. De säger kom in kl 8 om det inte hänt något mer till dess, så gör vi en koll. Går upp till sambon och säger; nu har vattnet gått. Men somna om, för jag känner inget mera. (Han har i efterhand pikat mig för mitt "somna om du", för efter alla månaders längtan och väntan är vi nu så nära det vi pratat och fantiserat om, och det fanns inte en chans på miljonen att han skulle kunna slumra vidare, men jag tänkte mer förnuftigt och att vi behövde lite vila innan det skulle dra igång på allvar.) Ställde klockan på 6.30 och lade mig igen.

03.00. Inte sovit en blund. Det här är ju värkar. Inte alls onda, men med 3-5 minuters mellanrum. Använde värktimer.se för att slippa klocka själv. Underbar uppfinning det där! Sade till sambon att ringa sina föräldrar, vi måste nog åka ut med sonen snart.

Liv i luckan. Sambon sliter upp sovande son ur sängen, bär ut i bilen och trycker på gasen. Jag, fortfarande förnuftig, springer efter med packad Bilar-ryggsäck med alla förnödenheter, han kanske ska stanna ett par dagar. Vinkar adjö till mina två älsklingar, tar en dusch och är alldeles pirrig i magen och lycklig som aldrig förr. Snart är du här hos oss!

04.00. Sambon kommer hem och ringer BB Sthlm, trots att jag tycker att vi kan vänta lite. Sambon påminner mig om att hans syster resonerade likadant och födde sitt andra barn hemma på köksgolvet, så jag ger med mig. På BB tycker de att vi kan vänta ett tag, till att de hör att jag är omföderska och att min förra förlossning tog en dryg timme. Kom in, säger de. Och vi åker. I soluppgång och med grönskade trädgårdar, lämnar vi vårt kvarter. Tre i familjen nu, men kanske fyra nästa gång vi kommer hem. Stockholm ligger inbäddat i ett öde morgondis. Färden till sjukhuset tar 20 minuter. Hinner med några värkar, men fortfarande känns de inte alls jobbiga. Vi lyssnar på The Voice, skrattar och pratar. Mitt livs bästa bilfärd.

Var skulle man parkera nu igen? Vi var på detta BB för en guidning inför att vår son skulle födas, men eftersom han kom i vecka 37 + 5 blev det Karolinska istället. Denna gång kände vi oss varma i kläderna, så vi var aldrig på någon kurs eller studiebesök. Jag sitter i bilen medan sambon irrar runt utanför huvudentrén. Först joggande, sedan full löpning. BB Stockholm, jamen det är ju runt hörnet. Vi åker dit och går in. Får vänta i hallen.

06.00. Välkomna. En sköterska ber oss sitta i korridoren medan de gör i ordning ett förlossningsrum. Värkarna kommer lite tätare nu, gör lite ondare. Jag står upp och andas medan hon pratar. Några minuter senare kommer vi in till det mysiga lilla rummet där du ska födas.

06.30. Undersökning. Upp i stolen med ctg-manicker och gummiband runt magen som ska mäta värkarnas intensitet och frekvens. Jodå, det är igång. Idag, den 29 april, blir det barn, sa sköterskan. Det kan dock ta lite tid. Bara två centimeter öppen och inte helt "färdig" (alla som är/varit gravida vet vad som ska hända med maskineriet därinne, jag går inte in på det här) så ta frukost, ni. Och sambon lyder illa kvickt. Ut i köket och börjar plocka ihop en redig hotellfrukost. (Jag VET att han spanar efter Hannah Graaf, via hennes blogg vet vi att hon också är här och föder barn nu ;)) Jag försöker följa med men efter undersökningen så gör det så ont, och jag kan inte stå rakt under värkarna. Går tillbaka på rummet och lägger mig över en liten rullvagn för brickor, varje gång värkarna kommer. Längtar efter sambon. Eller någon överhuvudtaget. Har ont, men mår som en prinsessa de minuter som är värkfria. Kilar ut för att kolla efter sambon, hittar honom förväntansfull vid brödrosten. Ger honom en hotfull blick, och äntligen kommer han in på rummet. Där han sätter sig och hugger in på frukosten. Jag dricker en klunk äppeljuice innan nästa värk kommer, nu ställer jag mig på knä på golvet och biter (!) i min handväska. Varför sade jag att jag inte vill ha bedövning?! Dwet här klarar jag inte i många timmar till. Kom och hjälp mig, någon.

07.00. Hej hej, hallå. In kommer fyra sköterskor eller undersköterskor eller barnmorskor eller vad det är. Vi ska bara byta skift, så hejdå säger vi och här är de nya. Jag hör att de frågar mig något om mitt personnummer, och om jag kanske övervägt någon bedövning, men kan knappt få ur mig ett par ord innan nästa värk kommer. Inga pauser emellan alls. Jag gråter. Känner mig uppgiven. Det gör så satans ont och jag har ingen kontroll, finns inget sätt att komma ur detta. Jag andas såsom jag läst att man ska göra, får beröm av skocken i vita rockar och tar tacksamt emot lustgasmasken. När nästa värk kommer andas jag som en dåre, och visst, det hjälper lite. Kanske inte mot smärtan, men flummigheten i pausen mellan värkarna är skön. Jag skrattar lite. Sambon tar ett kort. Jag vill döda honom, och säger det också. Han packar ner kameran.

Ca 07.15. Lustgasmasken är bra, men funkar inte längre att andas i. Däremot att bita och skrika i. Även denna gång föll alltså mitt löfte om att inte låta så mycket :-) Benen skakar, smärtan är så grym men ändå trots allt, så positiv. Nu är det plötsligt en annan stämning i det mysiga lilla rummet. Vi tror att barnet kommer nu, Linda, hör jag någon säga. Sambon frågar vad han ska göra och blir hänvisad till huvudänden på stolen/britsen. Någon tar av mina underkläder, någon annan tar på mig en vit skjorta. Många hjälper mig från sidan av stolen där jag stått och hängt, upp i själva britsen. Där jag står på knä lutat mot huvudänden. Biter fortfarande i masken, skriker "hjälp mig, hjälp" till sambon. Stackarn, vad ska han göra likson? Skjuta mig? Någon bedövning verkar det inte bli tal om. Antar att jag får härda ut.

I efterhand kan jag i journalen läsa att krystvärkarna startade ca 7.20. Det är ju en "skönare" smärta eftersom den gör mer nytta på något sätt. Men ändå. Känns helt galet, som att man veeerkligen måste göra nr 2, direkt, nu! Men ingen lyssnar och säger att det är inte det som ska ut, det är bebisen. Ok. Jag tror på er. Och så, trots all dimmighet på grund av smärta och förvåning över att det går så snabbt, så hinner man tänka att hejdå sexlivet och det här kan aldrig gå vägen och så bränner det som eld i huden där man är som mest känslig och så tvivlar man på att det ska funka överhuvudtaget, men så tar det två krystvärkar och så är allt över. Eller så är det här och nu det börjar, för det nya lilla livet.

Den som förut var så anonym och "en tjock mage" ligger här på britsen med oss. Alldeles ihoptryckt och blodig och skrynklig och grå, men hon skriker, hon lever, hon andas, hon har allt man ska ha och inget extra och hon är så underbar och så perfekt. Och livet är perfekt och solen lyser in genom fönstret, och barnmorskan lägger mitt linne som är alldeles blodigt i en vit påse och knyter ihop, men jag kunde inte bry mig mindre. Och jag tror inte att jag gråter den här gången, inte sambon heller, men när han senare ringer till vår son, till Elis, och säger lillasyster är här och hon är världens finaste, så rinner glädjetårar som aldrig vill sluta. Och mina tankegångar och funderingar kring om man kan älska två eller flera lika mycket, har aldrig dykt upp efter den 29/4 kl 07.31 när vår dotter föddes. För kärleken är oändlig och behöver inte fördelas, utan finns i överflöd till dem som älskas. Jag älskar Elis ännu mer som storebror, Thomas ännu mer som tvåbarnsfar och vår nya lilla prinsessa, Lilian, oändligt mycket mer än vad som går att förklara trots att vi knappt känner henne ännu.

Senare samma kväll kommer vi hem. Vi mår bra och vill hämta sonen. Ett par stygn har fixat det som behövde fixas, på mamma. Det gör lite ont, men går över på några dagar. Hormonerna åker berg-och-dalbana, men det får man acceptera och så ska det vara, det är inget att göra åt.

Två veckor senare. Kroppen känns nästan som vanligt. Magen lite pösigare och brösten lite större än normalt, bara ;) Men det ordnar sig ju med tiden. Hon är här och hon är självklar. Vi är här, tillsammans, vår familj. I vardagsliv och extravaganser är detta det finaste och mest värdefulla som finns. För mig och för oss. Jag skulle aldrig jämföra med någon annan eller tycka till om hur folk ska leva sina liv. Oavsett landsbygd eller Stureplan, singel eller ihop, familj eller ej, så hoppas jag av hela mitt hjärta att den här känslan av lycka och innerlig kärlek får finnas hos alla någon gång.

Jag vill säga tack, men vet inte till vad eller vem, så det får bli till alla eller ingen. Tack!

Robinson

Har jag kommenterat årets Robinson förresten?

Kanske inte.

Säsongen känns ganska sval. Väldigt mycket likadana personligheter, väldigt tråkiga tävlingar ur tv-tittarperspektiv och väldigt seg dramaturgi.

Lite roligt är att deltagarna, som alltid, verkar ha väldigt svårt att släppa vissa saker när de kommer hem till verkliga livet igen. Man skakar hand på att inte vara ovänner oavsett vad som kommer fram i tv, och "det som hände på ön är bara ett spel" och allt det där.

Läser t ex Angela Monroes blogg och inser att det fortfarande förekommer schismer och pajkastning deltagarna emellan.

Jaja, det var egentligen inte det jag skulle skriva om. Utan att mina favoriter är läkar-Lukas och Blomman-Erik. De kanske inte är världsmästare på att skaffa mat, men som sagt TV-Robinson är lika mycket ett socialt spel och en fysisk tävling som en förmåga att "överleva ensam på en öde ö". Det är en viss skillnad.

Och båda dessa herrar verkar fullt kapabla att hålla humöret uppe, sköta sina relationer på rätt sätt, tänka smart och vinna tävlingar.

Heja, heja!

Skillnaden mellan teori och praktik

Drabbades av en "lätt släng" av mjölkstockning. AJ! Knallrött bröst, svinont och feber...

Som mamma informeras man om att detta kan hända, och det absolut bästa botet är att låta pirayan... f´låt bebisen, amma som vanligt. För mig har det nu inneburit följande process i ett par dagar:

1. Två panodil
2. Salva (tyvärr funkar det ju inte med bedövningsdito, då skulle barnet tappa känseln i munnen :))
3. Mental uppladdning
4. Barnet i famnen
5. Mer mental uppladdning
6. En glasspinne eller blyertspenna i munnen (jo faktiskt)
7. Ännu mer mental uppladdning
8. Och så slutligen förse den lilla sugfisken med målet mat
9. EXTREM smärta, bita ihop, tårar, svordomar, blod och mer tårar
10. Lättnad, smärtan går över lite efter den första minuten

Och nu är det äntligen väsenligt bättre.

Men när man läser i första-tiden-med-barnlitteraturen möts man av följande info under mjölkstockning:

"Ibland får kvinnorna rådet att pumpa ur eller att undvika att amma från det såriga och ömma bröstet under en tid, men detta kan göra saken värre. Så för både ditt och barnets skull; amma som vanligt. (Ok, jag hajjar.)

Tänk på att inom ett par veckor är besvären oftast över. (ETT PAR veckor!!!??? När varje minut känns som att brinna i h-vetet!? HUR kan de skriva så??!)

Kanske kan du försöka att koppla av i ett bad. (Mä? Man får inte bada den första tiden efter förlossning, det borde väl rimligen dessa författare veta.) Slappna av. (Ha, lätt!) Sätt fram lite doftljus, lyssna på din favoritmusik och försök så gott det går att njuta av stunden. (HahaHA vilket skämt, århundradets hån. Säkert som att kapa av sig armen och under tiden suga på en liten Tulo.)"

Så nej, det blir inget mer läsa för mig. Här görs bara. Härda ut kan jag göra, för jag har en fantastisk liten dam vid min sida, som vill ha mat. Men att samtidigt ta emot "råd" av människor som uppenbarligen inte har någon aning om vad de skriver om alternativ noll förståelse för psykologi och pedagogik, klarar jag mig utan.

Byebye bebislitteratur. Hejhej jävlaranamma!

En vecka

Tänkte försöka mig på att skriva lite om natten och morgonen hon föddes, men först ett par bilder.

Några dagar gammal.

Och alldeles nyanländ.

Baby high då?

Överallt i gravid- och föräldralitteraturen kan man läsa om baby blues. Den första tiden med liten bebis, som kan bli alldeles hemsk och hormonfylld och jobbig och omöjlig att förutspå. Istället för lycka; besvikelse. Istället för hopp; hopplöshet. Istället för glädje; uppgivenhet och mörker. Och visst är det bra att man förbereds. Bra att ingen ska behöva känna sig ensam, udda eller oförstådd.

Men kanske vore det också bra om motsatsen dök upp någonstans?

Känslan av total harmoni. Innerlighet. Så komplett och total lycka, trots att magen värker, kroppen ömmar och rörelsefriheten är begränsad.

Borta är den stora otympliga magen. Den person som var inuti, ligger här utanpå. Istället för att smeka en liten fot eller ett knä som buffar genom huden, kan jag smeka hennes kind, titta in i hennes mörka ögon och för första gången säga tack för att du är helt perfekt och för att just du kom till oss.

Sömnbrist; jobbigt. Amning; jobbigt. Blöjbyten; jobbigt. Ansvar och bundenhet; jobbigt. Oro; jobbigt. Nyss-gravid-kropp; jobbigt. Men allt detta i relation till att få uppleva kärlek, ett barns födelse och den första magiska tiden med nya familjemedlemmen är - för vissa vid vissa tillfällen - inte ett dugg jobbigt. Inte just idag, här och nu. Och lika viktigt som att förbereda sig på att allt inte kommer att vara guld och härlighet, är att våga känna lyckan och tacksamheten när den bubblar upp. Oavsett hur länge den stannar.

Mirakel

I förrgår morse kom hon så äntligen, Lilian (Alexandra). Välkommen lilla vän!

Funderingar i arla morgonstund...

Så länge jag kan minnas har mina far-, och morföräldrar och mina föräldrar haft ett enda visdomsord som de alltid kommit tillbaka till när något varit svårt, utmanande eller gått knackigt med ekonomi, jobb eller relationer.

"Man ska vara tacksam så länge vi har hälsan, allihopa."

Ända sedan jag var liten har jag haft med mig detta, och när jag som liten sparvig grundskoleelev ombads svara på frågan om vad jag helst av allt önskade mig, så var det alltid något i stil med att de jag älskar och tycker om ska få vara friska. (Ja, och ni förstår ju att med frisk så menar jag knappast en influensa eller vinterkräka eller vattkoppa...)

Nu, med alla "sociala medier" som finns så är det så lätt att gripas av livsöden. Man... eller rättare sagt jag... fastnar i timmar hos Abbes pappa, Vimmelmamman och alla de andra bloggar som direkt rapporterar från vardagsliv med hjärtsjukdomar, cancer och cellgifter - och föräldrar som skriver om deras barns kamp mot det mörkaste av allt mörkt.

Min sambo skakar på huvudet och förstår inte mitt självplågeri. Men för mig handlar det inte om det. På något sätt handlar det om att visa deltagande och komma till insikt om att jag inte vill vara en struts, stoppa huvudet i sanden och låtsas att allt är rakt igenom ljust bara för att vi individer i denna sekund, här och nu, har det bra. Det finns andra som kämpar. Det kommer tider när var och en av oss måste kämpa. Och en tanke kanske inte bara är meningslös luft, utan räknas på något sätt, trots att den inte kan vägas gram eller mätas i millimeter.

I det läget handlar det inte om att vara tacksam för just det jag har, utan att dela lite tid med dem som verkligen har det svårt.

Tacksamheten får plats i ett annat rum, en annan tid. Men aldrig i jämförelse.

Vi är bara människor. Vi har bara en liten tid tillsammans. Och det är inte filosofiskt, mörkt eller grubblande, utan ett fakta som inte behöver vändas eller vridas på så mycket.

Så länge vi tar tillvara på det vi har. På dem vi har. Här och nu.

Föredömligt

Det här tyckte jag var en fin story.

Modeller får ju ta mycket skit, men Mona Johannesson verkar vara en grym kombination av utsida och insida, och har hela tiden haft ett utstakat mål med karriären. Ett genuint och lättomtyckt litet personporträtt i alla enkelhet.

http://di.se/Nyheter/?page=%2fAvdelningar%2fArtikel.aspx%3fo%3dexpressen%26ArticleID%3d2009%5c04%5c25%5c334760%26SectionId%3dDinapengar

Villalivet i ord

Med värmen kommer villalivets fördelar upp som bubblor till ytan i ett kokande vatten.

I fredags stannade jag hemma från jobbet, sonen var på dagis och jag låg i en av våra nyinköpta däckstolar med en isglass och en bunt gravidtidningar. (Måste läsa ikapp, har hittills under nio månader bara köpt en enda..) En barndomskompis som bor två gator bort, kom förbi med sin spädis och snackade en timme. Vi grillade oxfiléspett med paprika och halloumi till middag. Sippade på en liten smutt champagne och njöt av livet.

Gårdagen spenderade sonen först på kvarterets lördagsfotbollsträning, därefter med fem kompisar i trädgårdarna runt våran. Säsongspremiär på Grönan var vår utflykt för dagen, sedan mera trädgårdshäng innan ytterligare en grillning med lax- och grönsakspakét i folie, och iskall Herrljunga alkoholfria päroncider. (Min absoluta gravidfavorit.)

Imorse när vi varit i områdets stora lekpark, passerade vi en dagiskompis hus och blev inbjudna till spontant trädgårdshäng på deras altan med tillbyggd "vuxenlounge". Iskaffe, isté och ekologisk äppeldryck serverades medan vi pratade och turades om i att hålla vattenslangen som barnen till sin förtjusning "besprutades" med, med jämna mellanrum i den faktiskt tryckande hettan. Att vi även räddade ett rådjur som trasslat in sig i fotbollsmålets stora maskor kändes nästan naturligt i sammanhanget... ;)

Nu har jag tagit en solpaus för att blogga medan ungarna käkar isglass i trädgården, och för att känna efter om inte bebisen är på g snart. Inte då. Men ska vädret vara såhär, och villalivet också, så kan jag vänta lite till.

Tacksam för allt som händer och som jag/vi får vara med om nu.

PS. Jag misstänker att jag skulle vara bättre på att sköta en liten lounge än en rabatt. Ge den mer tid och pyssla om den. Kanske ska överväga att byta ut det ena mot det andra, en vacker dag :) DS.

Boktipset

Sjuårskrisen är en bra och underhållande roman.

Sjuårskrisen är en igenkännande roman om man är i ett längre förhållande.

Sjuårskrisen är en bra och igenkännande roman om man är i ett längre förhållande och har barn.

Get my point?

När jag ändå håller på

Två saker som jag retar mig på något så enormt just nu:

1. Att Linda Rosing i sin blogg väljer att omnämna den kille hon nyss träffat och blivit förälskad i, som "jag och älsklingen" eller "min älskling" ungefär 350 gånger i fem korta blogginlägg. Enough now!

(Jag vet, man behöööver inte läsa och alla gör som de vill och så vidare. Men jag läser. Och blir irriterad. Så.)

2. Att en av mina absoluta favoritbloggerskor Elin Kling, envisas med att omnämna sin kärlek i bloggen som "b-friend". B-friend? Endast ett tecken mindre än att skriva ut boyfriend. B-friend är fult. Men Elin är ju så snygg, så hon kommer faktiskt undan med det.

Vaddå sur? Jag?!! Bitter..? Inte alls...

Hohohahahaha

Läste i bloggens introtext att jag utlovar "glad inspiration och detaljerad information..."

HahaHA!

Något säger mig att föregående inlägg knappast räknas till den första kategorin.

Förlåt igen.

Att (inte) leva som man lär

Med tanke på förra inlägget skulle man kunna tro att jag tagit mitt förnuft till fånga.

Men inte.

Pratade med älskade mamsen i Sundsvall, som väldigt icke-inlindat upplyste mig om att hon minsann gick över tiden två veckor med mig, och det var inte kul "för bebisar växer ju mycket och snabbt där på slutet i magen". Tack mamma, då vet jag... ;)

Har dessutom specialgranskat magen med en spegel och jo, minsann. Det jag slapp med sonen har jag nu fått: Bristningar. Inte många, inte stora, inte så fula. Men ändå. Ett par stycken på varje undersida, och trots att de nästan inte syns om man verkligen inte kollar så stör de mig. Och tilläggas bör att jag aldrig i något sammanhang - utom väldigt privat - visat magen sedan jag var sisådär 20 år och tränade i snitt 5 gg/veckan.

Missförstå mig inte, egentligen så bryr jag mig inte ett smack! Finns andra saker att lägga vikt vid när det handlar om att vänta och föda barn.

Men ändå. Fåfängans fyrverkeri är svårkontrollerat ibland. Just nu är jag blek, fet, orörlig, trött, ful i håret, för lat för att sminka mig, trög i huvet och ofokuserad, gnällig, otacksam och självupptagen. Och det är INGET jag är stolt över!

Förlåt.

Perspektiv!

Ibland kan det vara bra att påminna sig själv om att ta på de vidsynta glasögonen.

Herregud, vad är väl några dagars väntan på bebis?

I vecka 15 sneglar man avis mot alla dem som redan vankar runt höggravida i vecka 35 och framåt, och snart ska få träffa sina mirakel. Vad är väl då några dagar hit eller dit?

Och lyxproblem är alltid lyxproblem.

Hittade nyss nedanstående blogg. Fantastiskt skriven. Och intressant. Och självklart ett välplacerat slag i ansiktet på alla oss som - faktiskt - gnäller över petitesser.

Nej, nu ska jag skärpa mig. Och medan ni väntar på det, missa inte detta:

http://innandufanns.blogg.se/

Going south?

Men hur desperata blir egentligen vi kvinnor när det är något vi verkligen vill ha?

Trots att jag vid det här laget verkligen VET hur ett barn kommer ut och hur en förlossning vanligtvis startar, är jag nära att googla på minsta lilla symptom. Och på familjeliv.se flockas tusentals likasinnade.

Systrarna på dessa forum är dessutom beredda att dricka en halv flaska Ricinolja eller ha ett antal upprepade samlag (sorry, fann inget annat passande ord ;)) som enligt sägen måste vara minst sju på rad till antalet, för att ha någon effekt...

Nja, då är jag fortfarande hellre "tålmodigt" väntande. Vårt bf-datum har ju inte ens infunnit sig ännu, så det känns lite tidigt att bli desperat.

Tills vidare kan man ju passa på att prova de metoder som faktiskt gör nytta på annat vis, som att städa huset eller rensa rabatter.

Som två flugor på smällen, liksom!

Oh boink vad bra!

En del av gårdagens värdefulla timmar spenderades i sickla Köpkvarter. Hade aldrig varit där. Kommer definitivt att återkomma!

Medan jag shoppade (i ulterapid) var sonen och sambon på Andys Lekland, där båda var förtjusta över att för en gångs skull ha ett alternativ till att vänta i bilen medan jag gör ärenden (de brukar självmant välja det, om någon trodde något annat :-)).

Gallerian var dessutom den perfekta mixen av de stora, vanliga kedjorna och några lite mindre och mer nischade butiker. Framförallt brukar sambon klaga över avsaknad av bra killaffärer i Stockholms köpcentrum (och jag förstår honom) men här kunde man hitta både det ena och det andra, som t ex Hope och Lindeberg bland andra märken. Restauranger och caféer föll dessutom verkligen i smaken, och att gallerian var halvtom (inte ett gott ekonomisk tecken, men skönt) på lördag förmiddag, och att såväl SATS som stor livsmedelsbutik och så Andys Lekland fanns på plats - gör ju ett återbesök givet.

På underbara leksaksbutiken Boink fann jag inte bara födelsedagspresent till sonens dagiskompis utan också bebisprylar, fantastiskt valfritt inslagsningspapper och helt ljuvligt trevlig personal.

http://www.boinkstore.com/

Sicket fynd, Sickla Köpkvarter!

Modern love

Jo, just det ja.

Han deklarerade åt mig. Med miniräknare, hundra bilagor, knagglig webbuppkoppling, tusen olika räntebesked, svordomar, Excelkalkyler och allt.

Han deklarerade åt mig.

Det är kärlek.

Inte så kaxig trots allt

Så börjar det väl närma sig, antar jag.

Förlossning. (Vilket rakt igenom fult ord det är.)

Dagen D.

Delivery date.

Jag minns inte dessa fullkomligt makalösa timmar som något hemskt eller outhärdligt smärtsamt. Är inte rädd för att gå igenom det igen, trots att känslan av total maktlöshet är så brutalt påtaglig. Det finns inget så stort eller mäktigt som att gå igenom ett barns födelse. Det är så fundamentalt naturligt och samtidigt så långt ifrån den kontrollerade vardag som vi i västvärlden så vant klamrar oss fast vid.

Jag har summa summarium en positiv bild av förlossningen. Och smärtan. Och självklart gör det första mötet med barnet att allt annat bleknar rätt fort.

Men ändå. Det gör ONT! När man väl är där. Det gör så satans jävla ont och ändå finns det inget negativt förknippat med smärtan överhuvudtaget. Men ont gör det, om jag inte nämnde det.

Så inatt, när jag för första gången den här graviditeten fick några förvärkar, mindes jag (eller min kropp snarare) hur det faktiskt kommer att kännas.

Jag är inte rädd. Snarare bestämd.

No pain, no gain... eller hur det nu var.

Påminn mig gärna om det när jag ligger där, utlämnad, förbannad och förvriden i plågor ;) Gärna med ett sms - jag kanske har lite svårt att svara i mobilen...