Där gräset är grönare

Det bästa med att vara gravid (okej okej, förutom själva bebisbonusen förstås) är att man får tid att tänka, reflektera och längta. Ungefär som när jag en gång av någon outgrundlig anledning spenderade sju veckor på en öde strand i Malaysia, och hade så ingående matfantasier att jag trodde att jag blivit sinnessjuk...

Nåväl. Nu när det är knappt fyra månader kvar till planerad nedkomst är det mycket som ger en pirrig längtan och motivation i tjockkroppen.

Att vissa av målen/drömmarna/fantasierna/illusionerna är helt och hållet oförankrade i verkligheten eller mitt sätt att leva, spelar ingen roll, det är ju tanken som räknas om jag förstått det rätt =)

Så, när bebisen är ute och är snäll, tyst och alldeles lättdresserad från första sekund och jag direkt kan återgå till mitt vanliga liv eller kanske för den delen ett helt ovanligt filmstjärneliv som plötsligt kommer min väg, så ska jag:

• Träna, minst fyra gånger i veckan och få tillbaka den platta mage med muskelkonturer som jag sist såg när jag var... nitton...


• Få långt och böljande hårsvall, skit samma om det måste till en tacky hårförlängning


• Bara dricka dyra drinkar, toppklasschampagne och vara okladerligt piffig när jag går ut, oavsett after work eller helkväll med discodans


• Shoppa, dyrt och genomtänkt, särskilt nu när räntorna gått ned


• Bli ett inredningsproffs, och alltid ha välstädat och vara redo för spontana besök


• Alltid ligga steget före mina vänner när det gäller att visa omtanke och kärlek, ink. att aldrig mer glömma en födelsedag


• Självklart vara en närvarande lekmamma, aldrig ligga på soffan och förklara för sonen att jag kan vara dunderklumpen som han får köra sina leksaksbilar på


• Laga mat. Massor. Och bjuda in till stora middagar. Minst en gång i veckan


• Ta körkort. Jag köpte ju en bil i veckan. Det känns inte så lyxigt när jag inte kan köra den

Tror det var allt. I juletider FÅR man önska =)

Skånska katter

Kollar morgonnyheterna och ser att skåne drabbats av det värsta jordskalvet på 100 år. Stor uppståndelse och flera dramatiska vittnesskildringar från "naturkatastofen".

Så plötsligt dyker en skärrad liten dam upp i bilden. Hon har lite lätt panik i sina ögon, och berättar ingående om dramatiken från jordskakningen. Att hon blev livrädd när hon insåg vad som höll på att hända.

Reportern frågar vad hon tänkte när hon vaknade och märkte att marken skakade, om hon förstod allvaret i situationen och vad det kunde vara. Tanten stirrar vettskrämt framför sig och minns tillbaka:

-Först hann jag ju tänka att det var katten som stod och kräktes, men det var det ju inte...

Var det en väldigt liten jordbävning trots allt? Eller har tanten en väldigt stor katt? Jag bara undrar.

Ett pussel jag inte vill lägga!

Nu tror jag att jag läst en mening för mycket om "livspusslet". Jag hatar det ordet. Hatar. Avskyr. Får rysningar av obehag.

Det är något så totalt ocharmigt, icke-lustfyllt och pliktskyldigt över ordet och dess innebörd. När det i grund och botten handlar om något så fantastiskt och positivt som fria val och dagliga utmaningar. Jag väljer att bo i storstaden trots att hjärtat klappar för norrländska hemorter ibland. Jag väljer att satsa på såväl "karriär" och familj som fritidsintressen och personlig utveckling. Jag väljer stort lån och höga amorteringar för att jag kan, och för att jag och min sambo gemensamt valt våra prioriteringar som korta restider, nära till stan men ändå egen villa i idylliska kvarter.

Nästan lika mycket som jag ogillar "livspusslet" som uttryck, avskräcks jag av alltför uttalade kvinnokarriärsbeskrivningar. "Karriär". Smaka på det. Är det ett självändamål att göra karriär, eller att rama in begreppet och hänga på väggen till allas beskådan? Och är det extra dyrbart med kvinno-prefixet i frågan? Nej, nej, nej. Att göra "karriär" handlar ju för fasen om att ha ett driv, gilla det man gör, skapa målbilder, utvecklingsplaner, hela tiden bli bättre och förtjäna utökat ansvar och kliv på såväl mandat- som lönestegar. Oavsett kön eller bransch.

Karriär betyder ingenting om den inte bygger på passion, övertygelser och kompetens. Och är inte värd något om dess kontext till största delen består av idel uppoffringar, beklagan och martyrskap.

Självklart ska tjejer/kvinnor/mammor och alla andra som känner sig träffade, hålla ihop. Självklart ska vi stötta varandra, bädda för mer rättvisa förutsättningar och en arbetsvardag på lika villkor. Inget snack om saken. Men för att kunna göra det bör vi kanske snegla lite mot våra bröder i kostym eller snickarbralla. Har de ägnat årtionden åt att som kollektiv slå sig för bröstet? Har de backstabbat och utan skam i kroppen trampat varandra blodiga för att själva komma uppåt? Har de rivit sina hårbottnar av avundsjuka och missunnsamhet, eller istället låtit de egna prestationerna tala?*

Jag ÄR ingen karriärkvinna. Jag ÄR ingen kämpande familjemor som plågas av dåligt samvete varenda sekund. Jag HAR ett yrke och en utvecklingskurva som pekar dit jag vill. Jag HAR en fantastisk familj som jag varit med att bygga från grunden. Det jag är - det är en människa bland miljoner andra. Inte bättre, inte sämre. Bara oändligt tacksam över det jag hittills åstadkommit eller fått tilldelat mig av ansträningar, kraft, tur, ödet eller hundratals kombinationer av dem.

Så alla medsystrar, vad sägs om lite mer; en för alla - alla för en? Låt oss använda våra sköldar, svärd, huvuden och styrkor för att få det vi vill ha, bevara det vi älskar och göra det med ett äkta leende på läpparna utan självhävdelsebehov. Det är inte någon annan (männen) som skapar det behovet hos oss, det gör vi så bra själva. Dags att prova något annat för en gångs skull.

* Ja, det finns undantag. Såklart.

Vardagshumor

Fick just det här mailet från min sambo:

Det gick bra att lämna `sonen´ imorse, han var glad på vägen in till dagis, satt och sjung bro, bro, ”breja” (?) på tåget. Jag körde in i en snökant så han flög ur vagnen och landade på asfalten. Han tyckte det var kul och sade att ”så där har vi inte gjort förut, jag tyckte det var roligt”.

3,5 år och en framtid full av nya erfarenheter att upptäcka!

Vykortsvackert

När vi vaknar hela familjen i dubbelsängen, är det lite ljusare än vanligt. Glatt konstaterar vi att natten och den tidiga morgonen bjudit på flera centimeters snötäcke, och villaområdet med den omgivande skogen är vackert inbäddat i ett gnistrande mjukt fluff.

Fullt påpälsade med det vi kunde hitta i form av vinterkläder efter flytten, ger vi oss ut i den tidiga förmiddagen. Sonen är den enda som är kittad med matchande plagg i senaste modet och rätt storlekar, men det gör oss inget att vi ligger lite efter där. Jag har min sambos mössa och ett par av mina avlagda höststövlar, till skidjackan och byxorna. Sambon har visserligen bra skor, men sonens getingrandiga Po.P-mössa och helt vanliga blåjeans...

Nu när utflyten är slut och jag sitter inne i stugvärmen och förbereder storstädning av villan, killarna har dragit iväg till stan för kalas och radion skvalar mysig popmusik över hela mellanvåningen, konstaterar jag att jag just har upplevt några av mitt livs lyckligaste timmar i den enklaste av enkelhet.

Vi har dragit sonen på pulkan genom bullerbykvarteren, åkt på såväl rumpa som plastunderlag utför backarna, vi har haft snöbollskrig, gjort snöänglar och avslutat med en timmes äventyr genom obrutna snötäcken i Hemskogen. Den innerliga glädjen i sonens ögon, rosorna på hans kinder, ivern när han får gå först i ledet och välja väg förbi "oöverstigliga" berg eller "livsfarliga" stup... Sambons arm runt mina axlar när sonen springer före genom det soldränkta vinterlandskapet, det lilla klingande skrattet när min snöboll träffar sambons tinning... Helt vanlig och ändå så ovanligt stor lycka. Så lite men ändå så otroligt mycket.

Finsmakare?

Tillbaka från tredagars jobbresa till Bryssel. Med mig hem hade jag såklart ett lass belgisk choklad, och en noga utvalda förpackning Valrhona bara till mig. Sambon fick Whiskey och sonen både leksak och lördagsgodis i form av Bilar-Smarties.

Vad händer såklart.

Nu står sonen i vardagsrummet och konstaterar förnöjt att lyxchokladen luktar vaniljsås och att det är det godaste han någonsin ätit. "Bara en bit till, för att det är så gott", uttalar han lite frågande med sina hundögon.

Vad kan jag säga. Hur kan jag neka det finaste jag har, det godaste jag vet? Självklart får han fortsätta njuta, medan jag molar Smarties för att stilla godissuget.

Baby P

Jag har ännu inte tappat tron på hela mänskligheten, men min tro på individen kommer aldrig att bli densamma sedan jag läste dagens Expressen. Jag kan inte längre hävda att det goda alltid i slutänden besegrar det mörka.

17-månaderspojken Baby P i England, torterades i månader av sin styvfar. Över 60 gånger hade socialen och läkare chansen att plocka honom ur sitt helvete, men agerade inte. Jag vill bara blunda och låtsas som att texten framför mig inte innehåller en spegling av den vidrigaste av verkligheter, men så är fallet.

Baby P dog hösten 2007. Han gjorde det med bruten ryggrad, urplockade naglar, avklippt fingertopp, bitmärken efter familjens hund som upprepade gånger tränats på pojken, flertalet strypmärken, sår och blåmärken i hals och mun efter den nappflaska som pressats så djupt ner i hans hals. När hans livslåga slutligen släcktes gjorde den det av en tand som lossnat av en knytnävsslag i hans ansikte, och fastnade i luftstrupen.

Jag vill bara blunda men det är vårt ansvar att inte göra det. Jag gråter och vill kräkas, men det hjälper ju ingen. Vi måste inse att bara vi kan påverka och förändra, att göra ingenting är också att göra fel.

En oskyldig tvååring, en undrande blick, en mjuk kind som borde ha strukits med varsamma händer... Det finns inga ord.

Short dress mess

Gillar fortfarande inte Stjärnor på Is, men Gynning är skön och hennes klänning från favoritmärket Whyred igår, var värda att lägga ögonen på ett tag.

http://www.whyred.se/website1/1.0.1.0/8/1/?item=prod_prod-s1/23406&group=prod_prod_grp-s1/3

Vackert!

Att offra något...

På Expressen bloggas det flitigt om livslång kärlek och äktenskapets vara eller inte vara. Själv har jag varit tillsammans med T i snart åtta år, och som ni vet har det inte varit en dans på rosor alla gånger. Att titta i backspegeln är inte riktigt min grej, men om man ändå ska slänga ett öga bakåt för att försöka landa i allt som varit, kan jag konstatera:

Synen på kärlek och relationer förändras, och måste få förändras med tidens gång, barns ankomst och vardagsbestyr som fortfarande inte är grå, men som tar mycket tid. Att, som vissa, hävda att människan inte är gjord för tvåsamhet och att när lågan falnar ska man lämna direkt, är att ta den enkla vägen ut. Det är jag övertygad om.

Om vi väljer att prioritera ständig förälskelse, konstant pirr i magen och en alltid närvarande, omättlig sexuell lust för bara varandra, då är det klart att det verkar vara en orealistisk dröm att leva med någon i mer än två år. Själsfränder eller ej.

Vi förlovade oss men tog av oss ringarna, någon månad innan bröllopet. Vi hade fått vårt kärleksbarn men separerade efter nästan två år. Vi träffade båda någon annan, flydde problemen och hittade räddningen på var sitt håll. Vi tillbringade kvällar, nätter och morgnar sida vid sida, utan att röra varandra, utan ett vänligt ord med bara svek, anklagelser och bitterhet. Vi trodde inte på någon framtid, vi kanske till och med hade slutat hoppats. Och det kom aldrig någon vändning, bara tomhet och fler tårar.

Ändå bestämde vi oss. För varandra. Men det finns ingen vacker kärleksballad att spela här, inget rosenrött ögonblick när vi fattade varandras händer och lät allt vara förlåtet. Det har varit starka fasader utan innehåll, en järnvilja men inget fundament.

Mer än ett och ett halvt år har gått sedan den där dagen vi tog av oss ringarna och slog in en kil i den relation vi båda sett som det lyckligaste och viktigaste vi haft. Från den dagen har vi kämpat, kämpat och ännu mer. Tillsammans och var för sig. Vi sålde vår lägenhet. Köpte ett hus. Utan att veta om det egentligen skulle vara vi, imorgon eller nästa år.

Fram till nu. Veckor och månader har blivit till år. Vi var på väg bort från varandra men någonstans blåste vinden ihop oss igen. Det finns inte längre ett tomrum av outtalade frågor emellan oss på kvällarna. Det finns inte tusentals meter av flykt på var sitt håll, vi är med varandra, i tanke och hjärta. I nuet.

Vi slutade tänka "du är inte längre värd mig" och började fokusera på "hur ska jag vara för att vara värd dig". En avgrundsdjup skillnad. Från "du gör mig inte lycklig" till "hur gör jag mig själv och dig lycklig". Från "jag kan inte leva såhär", till "jag kan inte leva utan dig och vill göra vad som krävs för allas vår lycka".

Visst har vi offrat. Ideal. Innerlighet. Självkänsla. Leenden. Förtroende. Sanningar. Hopp. Men vi har fått det åter. Alltihop. Och mer därtill. Vi har fått imorgon. Och idag. Med varandra, alla tre. Mer vet vi inte. Men det är allt som behövs.

Favoriter

Bloggen som nämndes i förra inlägget är någon jag återkommer till varje dag. Någon som verkligen berör mig på djupet. Men på grund av dess innehåll skulle jag aldrig kalla den en favorit eller ett tidsfördriv, den är verklig, äkta och mer som en dokumentär från mörka nätters värsta mardrömmar... med skillnaden att den inte går att vakna upp från.

Några bloggar som jag dock återkom och fortfarande återkommer till regelbundet i alla humör, är dessa tre. Av helt olika orsaker. Ni har säkert dem på favoritlistan redan, men här kommer en påminnelse.

1. Silverfisken. För intressanta nutidsreflektioner, sunt perspektiv på Sveriges aktuella mediefenomen, familjelivet på andra sidan jorden, samma bransch som jag, fantastiska musiktips, humoristiska länkar, för högt och lågt samt för hans fantastiska sinne för fotografi.

http://www.metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.4974244


2. Sofie. Från att ha avskräckt mig med någon form av arrogans, låtsasliv och en shoppingbudget som slår ett mindre lands BNP är jag omvänd. Varenda snapshot hon tar på sina sk. outfits är faktiskt avundsvärd. Hon lever - eller ger sken av att leva - ett precis så överdrivet och glassigt liv som man vill läsa om, men inte nödvändigtvis dela. Hon reser runt världen med Metro-Per i ena handen och Prada-plånkan i andra. Och så länge hon fortsätter ha den stil hon har, lägga upp de inspirerande bilder hon gör och hålla sig till precis det - så är hon för tillfället den klarast lysande modefavoriten.

http://blogg.aftonbladet.se/22226


3. Lilla Vargen. Sara Varga. Med inlägg som skimrar av värme, kärlek och godhet är hon en välbehövlig kontrast till all yta som finns därute, även om hon också har ett skal som man häpnar över. Inläggen är en blanding av egna låttexter, funderingar över livet små och stora frågor, tavlor hon målat och vänner/familj som betyder mest av allt. Jag gillar främst hennes kanske lite naiva men ack så sköna syn på fenomenet kärlek och såklart låt- och filmtips som alltid känns som min egen (lite corny) smak.

http://www.finest.se/userBlog/?uid=5483&beid=1032653

På riktigt

Idag läste jag om de fem nominerade mammorna i Mamas och Expressens "Årets Mamma". Känner igen ett bekant ansikte och läser vidare. Lotta på Se & Hör. Hon som alltid var så strålande glad, så klok och så vänlig när vi sågs efter mitt lilla TV-äventyr. Hon kom till min norrländska stad för snälla reportage, hon gjorde intryck. Avundsjuk var lilla jag.

Nu har hon fått cancer. Vi bor i samma villaområde i Stockholm. Har jämngamla söner. Gillar att jobba. Medan jag ligger på soffan och gnäller över lite graviditetsillamående och trötthet, kämpar hon mot den värsta av sjukdomar. Utan att göra avkall på energi, lek, bus och ord som stärker och imponerar, i bloggen.

Jag berörs av hennes uppriktiga insikter, hennes funderingar och styrka. Rädd, såklart. Men mycket modig. En ännu större förebild än någonsin. Berörs och rörs, men utan att det trillar några tårar.

Så ser jag inlägget till sonen. Och kan inte sluta gråta. Inte heller sluta hoppas - att just hon blir frisk och 110 år. Det är allt jag kan göra, och som jag gör det.

"Vi har alla en massa oskrivna brev att skriva. Samtal att ringa. Ord att säga men Livet kommer emellan och stjäl energi, tid och fokusering.

Nu tänker jag iallafall skriva det där brevet till dig...Jag var egentligen inte så sugen. Tyckte mest synd om trötta mammor med skrikande ungar i skitiga tröjor och kladdiga händer. Tyckte mitt fläckfria liv med långa sovmornar och vita soffa var det ultimata. Hur kan man sakna något man aldrig haft resonerade jag med hormonstinna nyblivna mammor som sjöng moderskapets lovsång.

Men så kom du. Som en liten brottare anlände du en grådisig fredag och aldrig har har väl SöS varit bättre än då. Du tog mig i självklar besittning med ditt rättframma krävande jag. Med dina uppfodrande skrik och bestämda blick knackade du hål på mitt hjärta. Att älska dig är lätt. Att vara arg på dig likaså. Just därför blir banden mellan oss båda så starkt. Det skär genom allt och genomsyrar varje cell i min kropp. Jag vet att du tycker jag är dum ibland. Det säger du och blänger på mig med dina nötbruna ögon men sedan lägger du huvudet på sned och säger "förlåt mamma" och i den stunden är du förlåten allt.

Tack för att du kom till just oss. Att du vänder upp och ner på just våra liv i din strävan efter att bli självständig. Att du lär mig mer om mig själv varje dag. Fortsätt vara så där stark och bestämd, jobbig och underbar. Mamma kommer alltid älska dig ändå vem du än blir...

Puss min Skrutt."

Lotta Berg/Lotta Grey

http://vimmelmamman.blogg.se

Så sant som det är sagt

Ibland är Tildes söndagsgäster på 4:an inte helt ute och cyklar. Imorse bjöds det på ett klokt visdomsord som löd: Behandla inte dig själv annorlunda än du skulle behandlat en nära vän. Döm inte dig själv för hårt. Om din väninna haft en dålig dag på jobbet säger du knappast; ge upp och gå aldrig mera tid, utan bidrar med något lite mer positivt. Gör så mot dig själv också!

Det tyckte jag var klokt.

Morgonens antiklimax

Vaknade kl 6 (somnade 22.50) och har haft städmorgon. Varvar rundorna i huset med att stanna framför tv:n och kolla upplösningen i Peking. Herrarnas basketfinal var suverän dramatik på högsta nivå, men som de flesta väntat sig slog USA till sist Spanien med några poängs marginal. Superbra match. Intressant också att jämföra fysiken mellan lagen; Jänkarna tokdeffade med enorma axel- och armmuskler, medan spanjorerna faktiskt ser lite ölmagade ut några av dem. Smala armar och rund mage kanske är bra för något i basketvärlden, vad vet jag.

Hörde kommentatorerna påa ännu en final och eftersom jag gillar lagidrott skyndande jag till tv:n lagom till att domaren blåste igång matchen... I vattenpolo! Det går i slowmotion och män i de där mössorna kan man ju inte ta på allvar även om man verkligen vill. All respekt även för dessa idrottsatleter, men någon publiksport är det faktisk inte. Har jag just insett.

Kul tävling

Webbtävlingarna blir allt bättre, just nu gillar jag den här:

http://www.ahlens.com/heminredning/ahuset/

Jobbig parmiddag nyss

Har just sett klart Himlens Hjärta, och oj vilken film. Där ser man vad en parmiddag, lite vin, och ett par längre relationer kan leda till ;)

Seriöst så är filmen ett riktigt guldkorn. (Även om jag inser att jag går emot mitt eget resonemang om att helst inte sprida för positiva ord om filmer man sett eller böcker man läst, nu.)

Finns massor att diskutera kring såväl livsglädje som kärlek och vänskap efteråt, så se till att ha sällskap i tv-soffan.

Billigt trick

Jahapp, då var det dags att öka antalet läsare och möjligheterna att upptäcka den här lilla bloggen.

Mode, fashion, cravings, fashionista, Blondinbella, Storstadspojken, bäbis, gravid, mammaskap, Stureplan, Anna Hibbs, Englas Showroom, Fredrik Ljungberg, Ebba Von Sydow, Alex Schulman, Katrin Schulman, Stockholm, Sundsvall, lycka, glädje, småbarn, husköp, villa, Enskede, inredning, träning, löpning, SATS, foto, reklam, design, shopping och vänskap.

Såja, det där kanske gör susen.

Favorittjejnamn!

Belize, Elstra och Jam.

Alla proucerade av Vagabond för AW 08.

Jag vill adoptera dem allihopa!

Handlingsplan; september

Vardagsliv:

• Göra en budget. Lyxfällan måste existera av en anledning. (Obs: Inga glädjekalkyler!)


• Olja terassen. Den åttondel som inte är gjord. Det ser så fult ut när en del är ljusare än allt annat, grannarna börjar pika.


• Börja göra matlådor till jobbet. Hänger direkt ihop med punkt 1.


• Göra klart bankbytet. Även om det är jobbigt. Fem bankkort och sex bankkonton är inte bra för punkt 1.

Kroppsligt/själsligt:

• Tre gånger i veckan var det, inte en!


• Då pratar vi alltså träning...


• (Men ok, kanske även på andra plan, för att hamna på plus hos sambon)

Lyx då:

• Hmmmm... boka den där vinterresan, förutsatt att punkt 1 håller.

Snöööööörvel!

En extrem hausse av böcker och filmer brukar sällan vara positiv när man ska bilda sig en egen uppfattning. Missvisande recensioner eller vänner och bekanta med dålig/annorlunda smak kan förstöra en annars helt ok kulturupplevelse.

I det här fallet var dock recensionerna den enda anledning till varför jag köpte "En sorts kärlek" av Ray Kluun.

I det här fallet är jag beredd att vika mig.

Den notoriskt otrogne reklamkillen som lever det annars perfekta livet i Amsterdam, med bra jobb, fantastisk fru och älskad liten dotter blir tvungen att reflektera över sig själv, sin empati, vad som är lycka och hur man genomlever en kolsvart livskris utan att förlora sig själv eller sina nära, när hans 36-åriga fru drabbas den värsta sortens bröstcancer.

Det som börjar med grova sexsskildringar, total egoism, brutal känsloförnekelse och verklighetsflykt, blir till en smärtsam ärlighet och insikten om vad det betyder att finnas där för någon annan, när man helst av allt bara vill fly.

Trots att historien rakt igenom är baserad på en verklig händelse går det från början att distansiera sig och nästan låtsas som att det bara är fiktion, men de sista kapitlen erbjuder inget skyddsnät alls. Jag gråter mig inte bara igenom bokens slut, jag gråter tio minuter efteråt. Jag gråter igen när jag ska berätta om händelseförloppet för min sambo. Och så gråter jag igen när min egen treåring frågar varför jag ser så ledsen ut.

Du kanske inte tror att du behöver den här historien, men det gör du. Läs den. Och låna sedan ut till alla du känner. Det finns dimensioner för vem som helst här i.

Separate ways

Vanligen sägs det ju att våren är de yngre generationernas tid att bryta upp. "Ingen" vill vara bunden när sommaren kommer med vältränade kroppar, öppna sinnen och flödande rosévin... Jag har under hela mitt liv varit en förhållandetjej, antal partners kan räknas på den enda handen och flings på den andra. Ingen "lössläppt jävel" som en god vän till mig en gång sa... På gott och ont.

Däremot säger ju statistiken att den mognare publiken separerar efter semestrarna. Alla krav, allt nära umgänge och intensiva veckor med familj och måsten, gör att eventuella problem får chans att växa till sig i sommarljuset, och inte kan blundas för längre.

Jag vet inte, det är i alla fall inget jag känner igen mig i. Snarare motsatsen; mer tid tillsammans ger starkare känslor, mer tid för annat än jobbsnack och vardagsbestyr (även om jag gillar dessa båda också) och tillfälle att hitta nya eller nyglamla sidor hos varandra.

Nu verkar det i alla fall som att det drar en bryta upp-våg genom Stockholm. Alex och Katrin Schulman sägs gå åt skilda håll (inte bara ett PR-trick?), Anna Hibbs bloggar loss (och faktiskt innehållsrikt) om sina känslor efter separationen, och gulliga Sara Varga och Viktor Åkerblom (världens mest perfekta par?) går åt varsitt håll. Bland andra.

Nu har ju ingen av dessa barn, så några långa utlägg om att kämpa för familjen kanske inte är på sin plats. Men det är tråkigt när "par-par" blir en.

Klämkäck

Det här blev någon slags OS-blogg vilket inte var meningen. Ska genast ändra på det. Ett sista OS-spår bara...

Vissa personer vill man egentligen inte ogilla (till skillnad från dem man nästan njuter av att i tankarna irritera sig över), och kanske kan Rikard Olsson vara en av de mest smygstöriga personer som finns. Egentligen gör han ju allt rätt; han är glad, trevlig, positiv, inte elak och en hyfsad programledare. Hur kan det då bli så fel? Han sitter där med sitt klämkäcka leende och hurtiga manus, och är bara så... störigt.

Olssons Studio har varit SVT:s pinsammaste program alla kategorier de senaste veckorna, men har också gett mig ett av årets största garv. Jag hoppas att ni inte missade när Rikard fastnade i någon slags upphängningsanordning som han gjort en påa i det föregående inslaget ifrån, och mycket riktigt så fastnade han halvvägs ner till golvet och hann inte i tid till sin egen studiofåtölj. Han ropade från kulisserna samtidigt som André Pops fick rycka in och välkomna gästerna efter programvinjetten. Hahaha, underbart.

Kolla Youtube, det kanske går att hitta där.

Och han dansade en sommar...

Vilken kung han är, Bolt. Gotta love him. Just Jamaica känns så skönt också på något sätt.

Inte någon drömhäck...

Loppet idag alltså. Är det någon idrottsman/
kvinna jag genuint tycker om är det såklart Sanna Kallur. Inställningen. Disciplinen. Personligheten. Känslorna.

Inför OS var hon uppskriven - skadad - botad - återuppstånden och... krasch!


(Inte bara hon som kraschade, alla stora svenska nyhetssajter följde henne ner i backen. Omöjligt att gå in från jobbet idag.)

Stackars, stackars Sanna. Det är ju såhär vi vill se henne! Kom igeeen!

Home sweet home

Bostadsrätterna vi haft genom åren har varit personliga och fina. Vi har trivts i varenda en, på vår resa från den lilla ettan på Kungsholmen och fram till nu. Samtliga har varit bra boenden, känts rätt för stunden. Inga bad feelings.

Men nu har vi bott i vårt hus i en och en halv månad. Det är dyrt. Det är längre till stan och till dagis. Det är mer att göra. Men det är hemma.

Inte bara träkåken, utan även trädgård och område. Cykelvägen till stan. Närbutikerna och stormarknaden som blivit våran. Skolan vi sneglar på och tänker oss vår son i om fyra år.

Ett hem. Vårt hem. Inte en kortsiktig, praktisk lösning eller "bra affär". Mycket mer än så. Helt enkelt hemma.

Storyn om Lilla Fröken

När jag förra veckan hade en härlig utekväll med min sambo och trevliga vänner, bestämde vi oss för att inleda med ett glas vin på Utecompagniet (trots att de har en låg åldergräns och att man alltid konkurrerar om utrymmet vid baren och de eftertraktade ståborden med piffiga artonåringar med jeansrumpor storlek 21 eller så).

Vi hoppade ur taxin och rättade in oss i kön, kom fram till vakten och hälsade glatt. När han trevligt men bestämt sträcker fram handen i ett konkret stopptecken. En blick på min trettiofyraårige sambo och så en på mig; för ovanlighetens skull i klänning och klackar (vilket lägger på minst tre centiometer på mina ursprungliga 176). Han ler och säger:

"Och hur gammal är den här lilla fröken då?"

Jag och sambon drabbades omgående av en liten fnissattack, jag tog upp mitt leg, visade det och svarade ärligt:

"Lilla Fröken är 30". (Tack för att du gjorde min kväll.)

Vi gick in.

Vem sa egentligen att dörrvakter är otrevliga?

Such as!

Egentligen känns det inte särskilt relevant med förebilder. Visst kan det vara intressant att inspireras av- eller hitta motivation i någon annans sätt att vara eller leva, men i så fall först efter att man har hittat sin egen fungerande grund i sig själv.

Bladder, bladder.

Någon som jag börjat gilla allt mer på senare tid är i alla fall den här donnan. Hon är framgångsrik, verkar snäll, glad och lycklig. Det enda jag inte förstår är hur hon kunde ha some sexytime med den dära Flavio (som hon fick sitt första barn med) men det är å andra sidan inte min business.

Äntligen!

I valet mellan mammabloggar om bantning och bajs, eller tonårsbetraktelser om mode och konsumtionshets blev valet att göra något mittemellan.

Modemorsan känner sig som 25 ibland, hon kombinerar mammalivet i drömhuset med sena utekvällar i stan, hon jobbar heltid på reklambyrå men drömmer i hemlighet om en liten butik på söder. Alla vi modemorsor (mode som i modern, inte senaste outfiten, även om det också kan hända ibland) vill inte välja, vi tror också att vi kan uppnå alla våra drömmar om vi bara klurar ut hur vi får barnen att somna i tid, mannen att sluta tjata om att vi använder laptopen för mycket på kvällarna och chefen att förstå att vi inte tappar hjärnceller och blir mindre värda för att vi råkade födas med möjligheten att bära runt på en liten bäbis i magen.

Välkomna, härliga medsystrar, nu slår 30+´arna tillbaka!