Där gräset är grönare

Det bästa med att vara gravid (okej okej, förutom själva bebisbonusen förstås) är att man får tid att tänka, reflektera och längta. Ungefär som när jag en gång av någon outgrundlig anledning spenderade sju veckor på en öde strand i Malaysia, och hade så ingående matfantasier att jag trodde att jag blivit sinnessjuk...

Nåväl. Nu när det är knappt fyra månader kvar till planerad nedkomst är det mycket som ger en pirrig längtan och motivation i tjockkroppen.

Att vissa av målen/drömmarna/fantasierna/illusionerna är helt och hållet oförankrade i verkligheten eller mitt sätt att leva, spelar ingen roll, det är ju tanken som räknas om jag förstått det rätt =)

Så, när bebisen är ute och är snäll, tyst och alldeles lättdresserad från första sekund och jag direkt kan återgå till mitt vanliga liv eller kanske för den delen ett helt ovanligt filmstjärneliv som plötsligt kommer min väg, så ska jag:

• Träna, minst fyra gånger i veckan och få tillbaka den platta mage med muskelkonturer som jag sist såg när jag var... nitton...


• Få långt och böljande hårsvall, skit samma om det måste till en tacky hårförlängning


• Bara dricka dyra drinkar, toppklasschampagne och vara okladerligt piffig när jag går ut, oavsett after work eller helkväll med discodans


• Shoppa, dyrt och genomtänkt, särskilt nu när räntorna gått ned


• Bli ett inredningsproffs, och alltid ha välstädat och vara redo för spontana besök


• Alltid ligga steget före mina vänner när det gäller att visa omtanke och kärlek, ink. att aldrig mer glömma en födelsedag


• Självklart vara en närvarande lekmamma, aldrig ligga på soffan och förklara för sonen att jag kan vara dunderklumpen som han får köra sina leksaksbilar på


• Laga mat. Massor. Och bjuda in till stora middagar. Minst en gång i veckan


• Ta körkort. Jag köpte ju en bil i veckan. Det känns inte så lyxigt när jag inte kan köra den

Tror det var allt. I juletider FÅR man önska =)

Skånska katter

Kollar morgonnyheterna och ser att skåne drabbats av det värsta jordskalvet på 100 år. Stor uppståndelse och flera dramatiska vittnesskildringar från "naturkatastofen".

Så plötsligt dyker en skärrad liten dam upp i bilden. Hon har lite lätt panik i sina ögon, och berättar ingående om dramatiken från jordskakningen. Att hon blev livrädd när hon insåg vad som höll på att hända.

Reportern frågar vad hon tänkte när hon vaknade och märkte att marken skakade, om hon förstod allvaret i situationen och vad det kunde vara. Tanten stirrar vettskrämt framför sig och minns tillbaka:

-Först hann jag ju tänka att det var katten som stod och kräktes, men det var det ju inte...

Var det en väldigt liten jordbävning trots allt? Eller har tanten en väldigt stor katt? Jag bara undrar.

Ett pussel jag inte vill lägga!

Nu tror jag att jag läst en mening för mycket om "livspusslet". Jag hatar det ordet. Hatar. Avskyr. Får rysningar av obehag.

Det är något så totalt ocharmigt, icke-lustfyllt och pliktskyldigt över ordet och dess innebörd. När det i grund och botten handlar om något så fantastiskt och positivt som fria val och dagliga utmaningar. Jag väljer att bo i storstaden trots att hjärtat klappar för norrländska hemorter ibland. Jag väljer att satsa på såväl "karriär" och familj som fritidsintressen och personlig utveckling. Jag väljer stort lån och höga amorteringar för att jag kan, och för att jag och min sambo gemensamt valt våra prioriteringar som korta restider, nära till stan men ändå egen villa i idylliska kvarter.

Nästan lika mycket som jag ogillar "livspusslet" som uttryck, avskräcks jag av alltför uttalade kvinnokarriärsbeskrivningar. "Karriär". Smaka på det. Är det ett självändamål att göra karriär, eller att rama in begreppet och hänga på väggen till allas beskådan? Och är det extra dyrbart med kvinno-prefixet i frågan? Nej, nej, nej. Att göra "karriär" handlar ju för fasen om att ha ett driv, gilla det man gör, skapa målbilder, utvecklingsplaner, hela tiden bli bättre och förtjäna utökat ansvar och kliv på såväl mandat- som lönestegar. Oavsett kön eller bransch.

Karriär betyder ingenting om den inte bygger på passion, övertygelser och kompetens. Och är inte värd något om dess kontext till största delen består av idel uppoffringar, beklagan och martyrskap.

Självklart ska tjejer/kvinnor/mammor och alla andra som känner sig träffade, hålla ihop. Självklart ska vi stötta varandra, bädda för mer rättvisa förutsättningar och en arbetsvardag på lika villkor. Inget snack om saken. Men för att kunna göra det bör vi kanske snegla lite mot våra bröder i kostym eller snickarbralla. Har de ägnat årtionden åt att som kollektiv slå sig för bröstet? Har de backstabbat och utan skam i kroppen trampat varandra blodiga för att själva komma uppåt? Har de rivit sina hårbottnar av avundsjuka och missunnsamhet, eller istället låtit de egna prestationerna tala?*

Jag ÄR ingen karriärkvinna. Jag ÄR ingen kämpande familjemor som plågas av dåligt samvete varenda sekund. Jag HAR ett yrke och en utvecklingskurva som pekar dit jag vill. Jag HAR en fantastisk familj som jag varit med att bygga från grunden. Det jag är - det är en människa bland miljoner andra. Inte bättre, inte sämre. Bara oändligt tacksam över det jag hittills åstadkommit eller fått tilldelat mig av ansträningar, kraft, tur, ödet eller hundratals kombinationer av dem.

Så alla medsystrar, vad sägs om lite mer; en för alla - alla för en? Låt oss använda våra sköldar, svärd, huvuden och styrkor för att få det vi vill ha, bevara det vi älskar och göra det med ett äkta leende på läpparna utan självhävdelsebehov. Det är inte någon annan (männen) som skapar det behovet hos oss, det gör vi så bra själva. Dags att prova något annat för en gångs skull.

* Ja, det finns undantag. Såklart.