Funderingar i arla morgonstund...

Så länge jag kan minnas har mina far-, och morföräldrar och mina föräldrar haft ett enda visdomsord som de alltid kommit tillbaka till när något varit svårt, utmanande eller gått knackigt med ekonomi, jobb eller relationer.

"Man ska vara tacksam så länge vi har hälsan, allihopa."

Ända sedan jag var liten har jag haft med mig detta, och när jag som liten sparvig grundskoleelev ombads svara på frågan om vad jag helst av allt önskade mig, så var det alltid något i stil med att de jag älskar och tycker om ska få vara friska. (Ja, och ni förstår ju att med frisk så menar jag knappast en influensa eller vinterkräka eller vattkoppa...)

Nu, med alla "sociala medier" som finns så är det så lätt att gripas av livsöden. Man... eller rättare sagt jag... fastnar i timmar hos Abbes pappa, Vimmelmamman och alla de andra bloggar som direkt rapporterar från vardagsliv med hjärtsjukdomar, cancer och cellgifter - och föräldrar som skriver om deras barns kamp mot det mörkaste av allt mörkt.

Min sambo skakar på huvudet och förstår inte mitt självplågeri. Men för mig handlar det inte om det. På något sätt handlar det om att visa deltagande och komma till insikt om att jag inte vill vara en struts, stoppa huvudet i sanden och låtsas att allt är rakt igenom ljust bara för att vi individer i denna sekund, här och nu, har det bra. Det finns andra som kämpar. Det kommer tider när var och en av oss måste kämpa. Och en tanke kanske inte bara är meningslös luft, utan räknas på något sätt, trots att den inte kan vägas gram eller mätas i millimeter.

I det läget handlar det inte om att vara tacksam för just det jag har, utan att dela lite tid med dem som verkligen har det svårt.

Tacksamheten får plats i ett annat rum, en annan tid. Men aldrig i jämförelse.

Vi är bara människor. Vi har bara en liten tid tillsammans. Och det är inte filosofiskt, mörkt eller grubblande, utan ett fakta som inte behöver vändas eller vridas på så mycket.

Så länge vi tar tillvara på det vi har. På dem vi har. Här och nu.

Föredömligt

Det här tyckte jag var en fin story.

Modeller får ju ta mycket skit, men Mona Johannesson verkar vara en grym kombination av utsida och insida, och har hela tiden haft ett utstakat mål med karriären. Ett genuint och lättomtyckt litet personporträtt i alla enkelhet.

http://di.se/Nyheter/?page=%2fAvdelningar%2fArtikel.aspx%3fo%3dexpressen%26ArticleID%3d2009%5c04%5c25%5c334760%26SectionId%3dDinapengar

Villalivet i ord

Med värmen kommer villalivets fördelar upp som bubblor till ytan i ett kokande vatten.

I fredags stannade jag hemma från jobbet, sonen var på dagis och jag låg i en av våra nyinköpta däckstolar med en isglass och en bunt gravidtidningar. (Måste läsa ikapp, har hittills under nio månader bara köpt en enda..) En barndomskompis som bor två gator bort, kom förbi med sin spädis och snackade en timme. Vi grillade oxfiléspett med paprika och halloumi till middag. Sippade på en liten smutt champagne och njöt av livet.

Gårdagen spenderade sonen först på kvarterets lördagsfotbollsträning, därefter med fem kompisar i trädgårdarna runt våran. Säsongspremiär på Grönan var vår utflykt för dagen, sedan mera trädgårdshäng innan ytterligare en grillning med lax- och grönsakspakét i folie, och iskall Herrljunga alkoholfria päroncider. (Min absoluta gravidfavorit.)

Imorse när vi varit i områdets stora lekpark, passerade vi en dagiskompis hus och blev inbjudna till spontant trädgårdshäng på deras altan med tillbyggd "vuxenlounge". Iskaffe, isté och ekologisk äppeldryck serverades medan vi pratade och turades om i att hålla vattenslangen som barnen till sin förtjusning "besprutades" med, med jämna mellanrum i den faktiskt tryckande hettan. Att vi även räddade ett rådjur som trasslat in sig i fotbollsmålets stora maskor kändes nästan naturligt i sammanhanget... ;)

Nu har jag tagit en solpaus för att blogga medan ungarna käkar isglass i trädgården, och för att känna efter om inte bebisen är på g snart. Inte då. Men ska vädret vara såhär, och villalivet också, så kan jag vänta lite till.

Tacksam för allt som händer och som jag/vi får vara med om nu.

PS. Jag misstänker att jag skulle vara bättre på att sköta en liten lounge än en rabatt. Ge den mer tid och pyssla om den. Kanske ska överväga att byta ut det ena mot det andra, en vacker dag :) DS.

Boktipset

Sjuårskrisen är en bra och underhållande roman.

Sjuårskrisen är en igenkännande roman om man är i ett längre förhållande.

Sjuårskrisen är en bra och igenkännande roman om man är i ett längre förhållande och har barn.

Get my point?

När jag ändå håller på

Två saker som jag retar mig på något så enormt just nu:

1. Att Linda Rosing i sin blogg väljer att omnämna den kille hon nyss träffat och blivit förälskad i, som "jag och älsklingen" eller "min älskling" ungefär 350 gånger i fem korta blogginlägg. Enough now!

(Jag vet, man behöööver inte läsa och alla gör som de vill och så vidare. Men jag läser. Och blir irriterad. Så.)

2. Att en av mina absoluta favoritbloggerskor Elin Kling, envisas med att omnämna sin kärlek i bloggen som "b-friend". B-friend? Endast ett tecken mindre än att skriva ut boyfriend. B-friend är fult. Men Elin är ju så snygg, så hon kommer faktiskt undan med det.

Vaddå sur? Jag?!! Bitter..? Inte alls...

Hohohahahaha

Läste i bloggens introtext att jag utlovar "glad inspiration och detaljerad information..."

HahaHA!

Något säger mig att föregående inlägg knappast räknas till den första kategorin.

Förlåt igen.

Att (inte) leva som man lär

Med tanke på förra inlägget skulle man kunna tro att jag tagit mitt förnuft till fånga.

Men inte.

Pratade med älskade mamsen i Sundsvall, som väldigt icke-inlindat upplyste mig om att hon minsann gick över tiden två veckor med mig, och det var inte kul "för bebisar växer ju mycket och snabbt där på slutet i magen". Tack mamma, då vet jag... ;)

Har dessutom specialgranskat magen med en spegel och jo, minsann. Det jag slapp med sonen har jag nu fått: Bristningar. Inte många, inte stora, inte så fula. Men ändå. Ett par stycken på varje undersida, och trots att de nästan inte syns om man verkligen inte kollar så stör de mig. Och tilläggas bör att jag aldrig i något sammanhang - utom väldigt privat - visat magen sedan jag var sisådär 20 år och tränade i snitt 5 gg/veckan.

Missförstå mig inte, egentligen så bryr jag mig inte ett smack! Finns andra saker att lägga vikt vid när det handlar om att vänta och föda barn.

Men ändå. Fåfängans fyrverkeri är svårkontrollerat ibland. Just nu är jag blek, fet, orörlig, trött, ful i håret, för lat för att sminka mig, trög i huvet och ofokuserad, gnällig, otacksam och självupptagen. Och det är INGET jag är stolt över!

Förlåt.

Perspektiv!

Ibland kan det vara bra att påminna sig själv om att ta på de vidsynta glasögonen.

Herregud, vad är väl några dagars väntan på bebis?

I vecka 15 sneglar man avis mot alla dem som redan vankar runt höggravida i vecka 35 och framåt, och snart ska få träffa sina mirakel. Vad är väl då några dagar hit eller dit?

Och lyxproblem är alltid lyxproblem.

Hittade nyss nedanstående blogg. Fantastiskt skriven. Och intressant. Och självklart ett välplacerat slag i ansiktet på alla oss som - faktiskt - gnäller över petitesser.

Nej, nu ska jag skärpa mig. Och medan ni väntar på det, missa inte detta:

http://innandufanns.blogg.se/

Going south?

Men hur desperata blir egentligen vi kvinnor när det är något vi verkligen vill ha?

Trots att jag vid det här laget verkligen VET hur ett barn kommer ut och hur en förlossning vanligtvis startar, är jag nära att googla på minsta lilla symptom. Och på familjeliv.se flockas tusentals likasinnade.

Systrarna på dessa forum är dessutom beredda att dricka en halv flaska Ricinolja eller ha ett antal upprepade samlag (sorry, fann inget annat passande ord ;)) som enligt sägen måste vara minst sju på rad till antalet, för att ha någon effekt...

Nja, då är jag fortfarande hellre "tålmodigt" väntande. Vårt bf-datum har ju inte ens infunnit sig ännu, så det känns lite tidigt att bli desperat.

Tills vidare kan man ju passa på att prova de metoder som faktiskt gör nytta på annat vis, som att städa huset eller rensa rabatter.

Som två flugor på smällen, liksom!

Oh boink vad bra!

En del av gårdagens värdefulla timmar spenderades i sickla Köpkvarter. Hade aldrig varit där. Kommer definitivt att återkomma!

Medan jag shoppade (i ulterapid) var sonen och sambon på Andys Lekland, där båda var förtjusta över att för en gångs skull ha ett alternativ till att vänta i bilen medan jag gör ärenden (de brukar självmant välja det, om någon trodde något annat :-)).

Gallerian var dessutom den perfekta mixen av de stora, vanliga kedjorna och några lite mindre och mer nischade butiker. Framförallt brukar sambon klaga över avsaknad av bra killaffärer i Stockholms köpcentrum (och jag förstår honom) men här kunde man hitta både det ena och det andra, som t ex Hope och Lindeberg bland andra märken. Restauranger och caféer föll dessutom verkligen i smaken, och att gallerian var halvtom (inte ett gott ekonomisk tecken, men skönt) på lördag förmiddag, och att såväl SATS som stor livsmedelsbutik och så Andys Lekland fanns på plats - gör ju ett återbesök givet.

På underbara leksaksbutiken Boink fann jag inte bara födelsedagspresent till sonens dagiskompis utan också bebisprylar, fantastiskt valfritt inslagsningspapper och helt ljuvligt trevlig personal.

http://www.boinkstore.com/

Sicket fynd, Sickla Köpkvarter!

Modern love

Jo, just det ja.

Han deklarerade åt mig. Med miniräknare, hundra bilagor, knagglig webbuppkoppling, tusen olika räntebesked, svordomar, Excelkalkyler och allt.

Han deklarerade åt mig.

Det är kärlek.

Inte så kaxig trots allt

Så börjar det väl närma sig, antar jag.

Förlossning. (Vilket rakt igenom fult ord det är.)

Dagen D.

Delivery date.

Jag minns inte dessa fullkomligt makalösa timmar som något hemskt eller outhärdligt smärtsamt. Är inte rädd för att gå igenom det igen, trots att känslan av total maktlöshet är så brutalt påtaglig. Det finns inget så stort eller mäktigt som att gå igenom ett barns födelse. Det är så fundamentalt naturligt och samtidigt så långt ifrån den kontrollerade vardag som vi i västvärlden så vant klamrar oss fast vid.

Jag har summa summarium en positiv bild av förlossningen. Och smärtan. Och självklart gör det första mötet med barnet att allt annat bleknar rätt fort.

Men ändå. Det gör ONT! När man väl är där. Det gör så satans jävla ont och ändå finns det inget negativt förknippat med smärtan överhuvudtaget. Men ont gör det, om jag inte nämnde det.

Så inatt, när jag för första gången den här graviditeten fick några förvärkar, mindes jag (eller min kropp snarare) hur det faktiskt kommer att kännas.

Jag är inte rädd. Snarare bestämd.

No pain, no gain... eller hur det nu var.

Påminn mig gärna om det när jag ligger där, utlämnad, förbannad och förvriden i plågor ;) Gärna med ett sms - jag kanske har lite svårt att svara i mobilen...

Totalt ute...

En påskhelg i fixandets tecken. Storstädning av huset följt av rabattrensning, uteplatsinredning och fika i solen.

Älskar doften av rengöringsmedel och fönsterputs. med öppna fönster och dammiga solstrålar som skiner in på nysåpade golv - det påminner mig om barndomens underbara vårar.

Innerstadsfolket rynkar ibland på näsan åt hustanken. "Mysigt, javisst, med det äääär ju så MYCKET att göööra!"

Själv skulle jag vilja säga; jihoo, det finns ju så härligt mycket att göra!

Taxitårar

Läste som vanligt dagens Aftonbladet i taxin på väg från ett möte, och hamnade på uppslaget om barn som misshandlas, utnyttjas sexuellt eller råkar ut för andra vidrigheter av vuxna i deras absoluta närhet.

Belinda Olsson reflekterade kring ämnet i en krönika, och mina tårar gick inte att hejda när jag kom till nedanstående stycke. Så sant och så gripande - precis så som det är.

Barn är mirakel och vad har vi för rätt att ta ifrån dem någonting överhuvudtaget.

Barn är också mirakel. Som älskar oss till döds, vad vi än gör mot dom. Lojala står dom som små stadiga träd med rötterna i vår jord och väntar, hoppas. Dom bryr sig inte om vi är tjocka eller smala, fattiga eller rika, framgångssagor eller på botten. Dom älskar oss ändå. Dom har överseende med vårt gapande och stressande, i värsta fall står dom ut med våra övergrepp och slag. I allra värsta fall ljuger dom för oss, håller oss bakom ryggen, städar upp efter fylleslag eller slagsmål, passar sina syskon, gör allt för hoppet om att vi ska vända och börja på nytt och blir trygga.

När dom som ska älska mest sviker, då ska vi andra gripa in. Vi ska sluta med ilskna blickar och fnysandet eller skvallret eller att att låtsas som ingenting. Vi ska vara medmäniskor mot andra familjer. Det är en skyldighet, inte en rättighet vi har, att se till att varenda liten unge får ett drägligt liv.

Inte om tio år. Utan i dag.

Artikeln i sin helhet, krönikan och information om Rädda Barnen-kampanjen "Hjälte" finns här:

http://www.aftonbladet.se/wendela/article4862770.ab

Allt är förlåtet

Och ja... Från Thailandsresan i december 2005 (fel datum på fotot) så hittar jag den här bilden.

Om man tar på sin oskyldige, halvårsgamla son en sådan här body, så har man knappast längre någon rätt att pika eventuella dåliga fotografer eller reklamtröjor från radiostationer.

HUR tänkte vi? Varför? Var vi ironiska?

Ni hittar oss i Sundsvallsskogarna. Knallröda. Vi skäms. Och bränner små klädesplagg.

Men vad hände här?

Samma resa, en dryg vecka tidigare. Första promenaden på båten.

Antar att vi försökte oss på någon slags Titanic-ripoff.

Men det kanske inte är den största pinsamheten med den här bilden. Som ni säkert ser.

Frågan är om förstaplatsen intas av fotografen (mamma, i detta fall), som stympade oss i halshöjd. Eller om det kanske är farsans reklamtröja från favoritradiostationen Radio Guld - klassiska hits. Möjligen också att sambon faktiskt verkar tro att jag ska förivra mig och falla överbord, och därför håller ett omilt, bastant tag i min (fula!) tröja. Som därför kramar min kropp något för hårt och osmickrande. Eller att jag inte blickar ut över det fantastiska havet, utan försöker mig på någon slags kamerablick.

Förstår varför mamma gömt den här bilden på ett (nästan) perfekt gömställe i laptopen.

Karibien 04

Och hemma på föräldrarnas dator finns även en hel del nygammalt material att upptäcka, när vädret håller mig inomhus.

Bland annat bilder och minnen från resan till Karibien 04, som förutom en allvarligare form av lunginflammation, sjukhusvistelse, dropp och rullstolsåkning - slutade med en helt fantastisk förlovning någonstans ute på det Karibiska havsvattnet.

Att vi båda hade jeanslook och fortfarande led av febersviter, spelar mindre roll. Att antibiotikan gjorde att såväl mat som vin smakade apa, är inte intressant. Ett perfekt minne, trots operfekta omstädigheter.

Mera sommar

Och det här är anledningen till att jag frångått mina vanliga föreställningar om att det är bättre att hålla så mycket som möjligt öppet och obokat, inför sommaren.

Men vet ju aldrig hur vädret blir eller vart inspirationen finns.

Med med Hotell Tylösands spa, läge, mat och underhållning spelar det ingen roll om juli regnar bort.

Så 14-17 juli parkerar vi V50:n här, oavsett väderlek.

Att vara inomhus här, är knappast något dåligt alternativ.

På skuggsidan

Sommarplaner, sommarplaner.

Nu visar det sig att Moneybrother är bokad till WTAI i början av juni.

Jag vet inte, men 1290 spänn kanske är lite väl magstarkt bara för just honom. Och en fin konsertplats.

De övriga artisterna är jag inte direkt något fan av.

Fortsätter analysera om det är realistiskt att hyra en husbil med hela familjen och dra till Peace & Love istället. Där är det verkligen en mix made in heaven!

Going the wrong way!

Sitter hos föräldrarna i Sundsvall och blir bortskämd.

Skönt, förvisso.

Tittar ut och ser de gråa regntunga skyarna. Temperaturen visar nollgradigt och den smutsiga snön ligger fortfarande som ett någorlunda jämt, platt täcke över marken.

Samtidigt skickas det bilder från hemstaden, Stockholm. Våryran vet inga gränser. Det är uteserveringar, vårjackor, 17-gradersnjutning, terasshäng, iskalla öl i solen och blundande ansikten i kollektiv mot skyn.

Allt är relativt. Men just nu känns det som att någon är på fel plats. Antingen så är det jag. Eller så är det solen.

38

Ja, imorgon går jag in i vecka 38 - med min stormage som sällskap. Overkligt att tänka på att i den veckan föddes vår son för nästan fyra år sedan. Efter en vecka på sjukhus (njurstas, aj aj!) så tog det en dryg timme från det att vattnet gick till dess att han var ute. Och jag skrek. Såsom jag lovat mig själv (och sambon) att inte göra. Han skrattade. (Något han inte ens behövt lova att inte göra, trodde inte att det skulle bli aktuellt liksom :-)) Med förklaringen att; jamen du var ju så jäkla arg. Arg? Jag hade ont och var med om något galet jag aldrig tidigare upplevt, men innan karln bestämde sig för att flina var jag inte ett dugg arg...

Idag har vi i alla fall varit på ultraljud och jo, hon ser fortfarande ut som Bart Simpson och nej, hon är varken för stor eller för liten, som vår barnmorska pendlar mellan att tro när hon mäter magen.

Men precis som förra gången har jag svårt att känna den där omvälvande längtan. Inte för att jag inte längtar, utan för att jag främst så innerligt vill att allt ska gå bra. Jag är ingen person som tar något för givet, och har sådan extrem respekt för "ödet" eller vad man ska kalla det. Att se det som självklart att allt bara flyter på är inget som ligger för mig. Inte heller att fokusera på vad som eventuellt kan gå fel eller allt negativt som om möjligt kan inträffa imorgon. Men när något stort ska hända så vill jag gärna att det ska ske först, innan jag släpper fram alla känslor.

Nu är det vår också. Och värmade solstrålar. Och ljus. Och väldigt mycket kärlek.

(Bilden är från Kolmårdens VIP-premiär säsongen 08, sista april. Helt underbart i all enkelhet. Efter 1 1/2 år av distans började sambon och jag äntligen komma lite närmare varandra. Jag ser fram emot att åka tillbaka i år igen.)

Cravings

Mina besattheter just nu är IKEA, blodapelsinjuice, nätshopping, möbelmålning, balkonginredning, fantasier om träning, sommarplaner, milkshake, apelsiner, Hawaii, familjen, städning, blom/krukväxtinköp och havsbad.

All of course på grund av graviditeten. Eller gäller det bara när man är sugen på att äta asfalt och dricka fimpvatten?

Ett barn som sover - eller ett nödrim från natten :)

Innan jag blev mamma tror jag aldrig att jag hade kunnat förstå
Att ens eget slumrande barn, kan beröra och påverka så

Dina ögonlock fladdrar lite, din mun den gåtfullt ler
Jag stryker dig över ryggen och undrar vad du i drömmen ser

Med håret på ända och kinder så röda och runda
Är det omöjligt för mig att bredvid dig blunda

Du är en del av din pappa och en del av mig, men också en jättestor del av bara dig
Att få somna bredvid och vakna där du är, att få göra dig medveten om att du har alltid en plats här

Min egen godnattsaga är inget som kan köpas, inget nedskrivet
Vår saga är det vackra och enkla, det vanliga livet

Tack min son, för att du är precis den du är!