38

Ja, imorgon går jag in i vecka 38 - med min stormage som sällskap. Overkligt att tänka på att i den veckan föddes vår son för nästan fyra år sedan. Efter en vecka på sjukhus (njurstas, aj aj!) så tog det en dryg timme från det att vattnet gick till dess att han var ute. Och jag skrek. Såsom jag lovat mig själv (och sambon) att inte göra. Han skrattade. (Något han inte ens behövt lova att inte göra, trodde inte att det skulle bli aktuellt liksom :-)) Med förklaringen att; jamen du var ju så jäkla arg. Arg? Jag hade ont och var med om något galet jag aldrig tidigare upplevt, men innan karln bestämde sig för att flina var jag inte ett dugg arg...

Idag har vi i alla fall varit på ultraljud och jo, hon ser fortfarande ut som Bart Simpson och nej, hon är varken för stor eller för liten, som vår barnmorska pendlar mellan att tro när hon mäter magen.

Men precis som förra gången har jag svårt att känna den där omvälvande längtan. Inte för att jag inte längtar, utan för att jag främst så innerligt vill att allt ska gå bra. Jag är ingen person som tar något för givet, och har sådan extrem respekt för "ödet" eller vad man ska kalla det. Att se det som självklart att allt bara flyter på är inget som ligger för mig. Inte heller att fokusera på vad som eventuellt kan gå fel eller allt negativt som om möjligt kan inträffa imorgon. Men när något stort ska hända så vill jag gärna att det ska ske först, innan jag släpper fram alla känslor.

Nu är det vår också. Och värmade solstrålar. Och ljus. Och väldigt mycket kärlek.

(Bilden är från Kolmårdens VIP-premiär säsongen 08, sista april. Helt underbart i all enkelhet. Efter 1 1/2 år av distans började sambon och jag äntligen komma lite närmare varandra. Jag ser fram emot att åka tillbaka i år igen.)