Fem kilo kärlek

Två månader, lilla prinsessa, så länge har du funnits hos oss nu. Du växer, blir starkare, tar mer och mer plats med den personlighet vi så smått börjar lära känna. Du iakttar. Följer. Försöker. Ler av så mycket, kanske mest av storebrors pussar. Du vill alltid vara med, nära nära. Du verkar så nöjd, så glad och du gör oss så lyckliga. De här orden dröjer det länge innan du läser, men jag hoppas och tror att du redan vet hur värdefull du är.

This perfect day

Sambon fyller 35 och solen sannar kvar och firar. Vi gör inget annat än att bara vara. Går till kvarterets pool och träffar grannar. Köper tårta. Jordgubbar. Dricker rosé i trädgården och får besök av sambons föräldrar som stannar till sent. Äter chèvregratinerade hamburgare och grillade kycklingrullar med sparris, från Enskede Värdshus, 50 meter bort. Vi pratar om barn och liv, historia och framtid. Det är hett, hett och den svenska sommaren är som vackrast just ikväll. Leenden som möts, varma händer mot solbränd hud. Inget som stör eller tynger. Fullkomlighet i den enklaste av enkelhet.

21.30 - 05.39

A small timeframe for mankind.

Men en lååång sömnperiod för tvåmånadersbebis.

Oh happy day!

Avis på en macka

Käkar en snabb frukost innan dagens göromål, och det får bli överblivet tunnbröd från midsommarfesten (gott!).

Men så läser jag tillverkarens payoff på förpackningen. "En spänstig norrlänning".

Tänk att man skulle vilja vara ett bröd just nu.

Om inte...

Några små ord, med så stor innebörd.

Om jag inte hade åkt hem från USA när jag gjorde...

Om inte vägval si eller så...

Om inte kris och återförening...

Om inte tro på att kärleken övervinner allt...

Då kanske jag inte hade varit just här idag. Vi. Tillsammans.

Eller så är vägen ganska utstakad redan från början, vi vet bara inte om det.

Sommarminnen

Från en långhelg med midsommarfirande, traditioner, utflykter, trevliga middagar och socialt trädgårdshäng är det kanske ändå sådana här stunder man minns mest. Och bäst.

Ny favorit

Ibland får TV4 till det. Gårdagens nyhetsmorgon bjöd på ett av de mer okända smakproven från WTAI ute på Frescati.

Joshua Radin åkte rakt in på min Spotify, och bäst hittills är I´d rather be with you.

Youtuba eller nå´t, och njut!

Del 2

Eller som en mycket klok tjej/kvinna i vänskapskretsen uttryckte det, lite mer filosofiskt än tigiare inlägg:

"De här barnen har ju faktiskt valt oss. De vet vad de kommer till, och de skulle inte vilja vara någon annanstans."

Kändes vackert, men tragiskt när man tänker på hur många små barn som faktiskt far illa i sina egna hem. Föräldrarna är de små barnens hjältar, oavsett. Vackert, eller smärtsamt, beroende på omständigheterna.

Har man någonsin hållit ett litet barn i sina armar, kan man aldrig mer läsa en tidningsartikel utan att ögonen tåras av alla de hemskheter som finns. Men låt oss inte gå in på det nu. Låt oss istället enas om att alltid vara så bra vi bara kan.

Mitt bot mot dåligt samvete

Det här komemr förmodligen att bli ett jättepretentiöst inlägg, så sluta läs redan nu om du blir illamående av sådant ;)

Alla pratar ju om det dåliga samvetet som kommer med barn. Och ju fler barn, desto värre blir det. Tydligen.

Men sedan jag blev mamma har jag försökt använda något som ni vid det här laget vet att jag älskar - perspektiv. Så litet, men så enkelt.

Att jag hämtar fyråringen sent på dagis när jag inte är mammaledig, kanske inte spelar så stor roll i det stora hela, för han finns ju faktiskt här med oss. Om vi, som så många andra, hade velat vänta med att skaffa barn för att "göra karriär", "leva klart" eller "ge varandra 100% av tiden" så hade ju barnen inte funnits alls vid det här laget. De hade nog kommit ändå, men när och i vilken skepnad? Det hade ju inte varit just de här två!

Så, om jag går ut och promenerar ensam ett par timmar medan min spädis är med pappa och storebror. Eller om vi ordnar barnvakt för att göra något ego, snygga till oss och bara vara vi, det är ju inte så farligt. Det är inget att må dåligt över.

För barnen finns ju här. Just de här två. Våra. Och de får kanske inte all vår tid (ja, vi kunde ju säga upp oss eller jobba mindre eller...) och visst käkar vi mycket halvfabrikat, och ja, vi springer till tunnelbanan ibland - men de får så oerhört mycket närhet, kärlek, värme och glädje. Det är vårat kit, det är vår grund.

För oss två vuxna är det här rätt sätt. Jag hoppas innerligt att barnen instämmer. Under de här fyra underbara åren sedan vi blev en "familj" kan jag räkna gångerna jag lidit av dåligt samvete, på ena handens fingrar.

Här bor ingen bitterhet. Här bor vår lilla familj, där rätt är vad som är rätt för oss, och där andras fel inte är upp till oss att avgöra. Rätt enkelt, om man ser det så.

Trots!

Vuxentrots alltså.

Jag läste att det som gör en blogg framgångsrik är bilder i varje inlägg. Men det orkar jag inte, så här kommer en radda text:

Jättebra film: I taket lyser stjärnorna. Så bra på alla sätt och vis!

Överskattad film: Benjamin Button. Ok, men inte mer än så.

Det var allt just nu.

... och allt blir återfött.

Rubrikraden självklart hämtad från "Den blomstertid nu kommer". Sången som mer än nånting annat är förknippad med försommarljus, tidig juni, vita kläder, liljekonvaljer, drömmar om frihet och framtid.

Vem minns inte uppväxtens alla skolavslutningar, från det krusade håret och nya sandaler i lågstadiets lilla skolmatsal, till tonårens spännande fester och prat om sandstränder, förälskelser, cykelturer, sommarjobb och sommarlov.

Några hundra meter ifrån vårt hus tog en sextonårigs flickas sommar slut, innan den började. Finkläderna till avslutningsbalen hänger oanvända på en galge i garderoben. Liljekonvaljerna förblir oplockade och hundratals drömmar som aldrig fick chansen att upplevas. Ni precis som jag, har bara läst nyheternas rapporter om vad som hände. Våld. Misstänkta jämnåriga. Livlöshet.

Många små klungor av gråtande ungdomar korsade vår väg till röstningslokalen igår. Den som låg i en av de två skolor hon och hennes kompisar säkerligen gick. Sorg, förtvivlad, hopplöshet och miljoner tårar. Istället för hopp och tro på framtiden.

En tanke gör kanske ingen skillnad, men iblad är tankr allt vi har och kan bistå med. Må alla dessa unga, flickans familj och vänner, få hopp och tro tillbaka en dag.

Värdeord

I mitt jobb med strategier och koncept och kreativa lösningar och så vidare, pratar vi ofta om värdeord.

Den här helgen har jag haft anledning att fundera över dem även privat.

Ibland har man sådana där perioder ni vet, när man funderar över allt och inget. Hur känner jag mig nu, vad det beror det på, vad har jag för drömmar och mål, saknar jag något, kanske för mycket sv något, är det något jag vill förändra och isåfall hur?

Jag tror att det är sunt att liksom utvärdera och reflektera kring stort och smått med jämna mellanrum, för att slippa vakna upp en dag och känna ånger, tomhet, besvikelse eller liknande. För att skapa kraft och energi i vardagen. Viktigt, viktigt.

Nåväl. Just nu är mina "värdeord" inspiration och harmoni. För mig betyder de energikickar, lycka och sprudlande glädje. Har jag dem, har jag det alldeles förträffligt komplett och bra.

De senaste dagarna har jag dock kommit på mig själv med att allt mer behöva söka inspirationen. Var hämtar jag den just nu, och hur vill jag kanalisera den? Jobbidéer och egna projekt vänds och vrids, och istället för att jobba effektivt och rätt, blir det lätt förvirrat och för mycket. Mer tid, mindre nytta. Energin behöver få en kompass och hitta åt rätt håll, just nu spretar tankarna som ett oansat äppelträd i juni. Inte bra. Har varit med om det förut, och vet att det vänder, men innan dess känns allt mer eller mindre frustrerande. Drivkraft finns det gott om, men att vara överallt och ingenstans med nedlagd jobbtid och tankekraft i allmänhet spiller till slut över på den tid som inte ska ägnas åt jobb eller hobbytänkande, och så är förvirringen total. Vilket leder vidare till dis-harmoni. Vilket gör det ännu svårare att överbrygga inspirationsglappet. Och så känns harmonin ännu längre bort. Ni vet vad jag menar. Ond spiral.

I ett annat perspektiv är ju livet självklart mer harmoniskt än någonsin. En blick på dottern, sonen, sambon eller dem alla tre tillsammans och hela tillvaron bäddas in i ett värdefullt skimmer :) Och vore jag den som bara kunde vila mig till kraft, så skulle det inte vara några problem. Men jag är kanske tvärtom, blir stressad över dagar som inte är planerade i minsta detalj och jag vet sedan tidigare, att jag behöver öva på att njuta av lugnet. När det inträffar, faller bitarna på plats.

Jag tror jag ska tillåta mig att grubbla och fundera lite till. Det är ju rätt skönt det också.

Ett rum med utsikt

Ibland behövs inte så många ord.

Under försommaren är detta vad som finns utanför sonens fönster på andra våningen i vårt hus.

Det ironiska är väl att han är för liten för att uppskatta det, kanske.

En ny kompis i morsdagspresent

Just det, fick en lite försenad morsdagspresent av sambon också.

Är det inte konstigt. Ju äldre jag blir, desto mer tjejig...

Nu har jag en ny nära vän som är mjuk och rund i formerna, fantastiskt enkel att ha att göra med, och härligt godisrosa i färgen. Hon heter Rex. Jag är riktigt förälskad i såväl givaren som gåvan i sig :)

Get the picture?

Vet ni hur svårt det är att ta ett självporträtt tillsammans med sitt spädbarn?! Inga muskler (ja, på någon av oss) och en mycket svajig ryggrad (på en av oss) gör det näst intill omöjligt att få två huvuden i rutan.

Men man vill liksom ändå försöka.

För resultatet är inte viktigare än stunden och minnet bevarat.