Det här komemr förmodligen att bli ett jättepretentiöst inlägg, så sluta läs redan nu om du blir illamående av sådant ;)
Alla pratar ju om det dåliga samvetet som kommer med barn. Och ju fler barn, desto värre blir det. Tydligen.
Men sedan jag blev mamma har jag försökt använda något som ni vid det här laget vet att jag älskar - perspektiv. Så litet, men så enkelt.
Att jag hämtar fyråringen sent på dagis när jag inte är mammaledig, kanske inte spelar så stor roll i det stora hela, för han finns ju faktiskt här med oss. Om vi, som så många andra, hade velat vänta med att skaffa barn för att "göra karriär", "leva klart" eller "ge varandra 100% av tiden" så hade ju barnen inte funnits alls vid det här laget. De hade nog kommit ändå, men när och i vilken skepnad? Det hade ju inte varit just de här två!
Så, om jag går ut och promenerar ensam ett par timmar medan min spädis är med pappa och storebror. Eller om vi ordnar barnvakt för att göra något ego, snygga till oss och bara vara vi, det är ju inte så farligt. Det är inget att må dåligt över.
För barnen finns ju här. Just de här två. Våra. Och de får kanske inte all vår tid (ja, vi kunde ju säga upp oss eller jobba mindre eller...) och visst käkar vi mycket halvfabrikat, och ja, vi springer till tunnelbanan ibland - men de får så oerhört mycket närhet, kärlek, värme och glädje. Det är vårat kit, det är vår grund.
För oss två vuxna är det här rätt sätt. Jag hoppas innerligt att barnen instämmer. Under de här fyra underbara åren sedan vi blev en "familj" kan jag räkna gångerna jag lidit av dåligt samvete, på ena handens fingrar.
Här bor ingen bitterhet. Här bor vår lilla familj, där rätt är vad som är rätt för oss, och där andras fel inte är upp till oss att avgöra. Rätt enkelt, om man ser det så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar