Så sant som det är sagt

Ibland är Tildes söndagsgäster på 4:an inte helt ute och cyklar. Imorse bjöds det på ett klokt visdomsord som löd: Behandla inte dig själv annorlunda än du skulle behandlat en nära vän. Döm inte dig själv för hårt. Om din väninna haft en dålig dag på jobbet säger du knappast; ge upp och gå aldrig mera tid, utan bidrar med något lite mer positivt. Gör så mot dig själv också!

Det tyckte jag var klokt.

Morgonens antiklimax

Vaknade kl 6 (somnade 22.50) och har haft städmorgon. Varvar rundorna i huset med att stanna framför tv:n och kolla upplösningen i Peking. Herrarnas basketfinal var suverän dramatik på högsta nivå, men som de flesta väntat sig slog USA till sist Spanien med några poängs marginal. Superbra match. Intressant också att jämföra fysiken mellan lagen; Jänkarna tokdeffade med enorma axel- och armmuskler, medan spanjorerna faktiskt ser lite ölmagade ut några av dem. Smala armar och rund mage kanske är bra för något i basketvärlden, vad vet jag.

Hörde kommentatorerna påa ännu en final och eftersom jag gillar lagidrott skyndande jag till tv:n lagom till att domaren blåste igång matchen... I vattenpolo! Det går i slowmotion och män i de där mössorna kan man ju inte ta på allvar även om man verkligen vill. All respekt även för dessa idrottsatleter, men någon publiksport är det faktisk inte. Har jag just insett.

Kul tävling

Webbtävlingarna blir allt bättre, just nu gillar jag den här:

http://www.ahlens.com/heminredning/ahuset/

Jobbig parmiddag nyss

Har just sett klart Himlens Hjärta, och oj vilken film. Där ser man vad en parmiddag, lite vin, och ett par längre relationer kan leda till ;)

Seriöst så är filmen ett riktigt guldkorn. (Även om jag inser att jag går emot mitt eget resonemang om att helst inte sprida för positiva ord om filmer man sett eller böcker man läst, nu.)

Finns massor att diskutera kring såväl livsglädje som kärlek och vänskap efteråt, så se till att ha sällskap i tv-soffan.

Billigt trick

Jahapp, då var det dags att öka antalet läsare och möjligheterna att upptäcka den här lilla bloggen.

Mode, fashion, cravings, fashionista, Blondinbella, Storstadspojken, bäbis, gravid, mammaskap, Stureplan, Anna Hibbs, Englas Showroom, Fredrik Ljungberg, Ebba Von Sydow, Alex Schulman, Katrin Schulman, Stockholm, Sundsvall, lycka, glädje, småbarn, husköp, villa, Enskede, inredning, träning, löpning, SATS, foto, reklam, design, shopping och vänskap.

Såja, det där kanske gör susen.

Favorittjejnamn!

Belize, Elstra och Jam.

Alla proucerade av Vagabond för AW 08.

Jag vill adoptera dem allihopa!

Handlingsplan; september

Vardagsliv:

• Göra en budget. Lyxfällan måste existera av en anledning. (Obs: Inga glädjekalkyler!)


• Olja terassen. Den åttondel som inte är gjord. Det ser så fult ut när en del är ljusare än allt annat, grannarna börjar pika.


• Börja göra matlådor till jobbet. Hänger direkt ihop med punkt 1.


• Göra klart bankbytet. Även om det är jobbigt. Fem bankkort och sex bankkonton är inte bra för punkt 1.

Kroppsligt/själsligt:

• Tre gånger i veckan var det, inte en!


• Då pratar vi alltså träning...


• (Men ok, kanske även på andra plan, för att hamna på plus hos sambon)

Lyx då:

• Hmmmm... boka den där vinterresan, förutsatt att punkt 1 håller.

Snöööööörvel!

En extrem hausse av böcker och filmer brukar sällan vara positiv när man ska bilda sig en egen uppfattning. Missvisande recensioner eller vänner och bekanta med dålig/annorlunda smak kan förstöra en annars helt ok kulturupplevelse.

I det här fallet var dock recensionerna den enda anledning till varför jag köpte "En sorts kärlek" av Ray Kluun.

I det här fallet är jag beredd att vika mig.

Den notoriskt otrogne reklamkillen som lever det annars perfekta livet i Amsterdam, med bra jobb, fantastisk fru och älskad liten dotter blir tvungen att reflektera över sig själv, sin empati, vad som är lycka och hur man genomlever en kolsvart livskris utan att förlora sig själv eller sina nära, när hans 36-åriga fru drabbas den värsta sortens bröstcancer.

Det som börjar med grova sexsskildringar, total egoism, brutal känsloförnekelse och verklighetsflykt, blir till en smärtsam ärlighet och insikten om vad det betyder att finnas där för någon annan, när man helst av allt bara vill fly.

Trots att historien rakt igenom är baserad på en verklig händelse går det från början att distansiera sig och nästan låtsas som att det bara är fiktion, men de sista kapitlen erbjuder inget skyddsnät alls. Jag gråter mig inte bara igenom bokens slut, jag gråter tio minuter efteråt. Jag gråter igen när jag ska berätta om händelseförloppet för min sambo. Och så gråter jag igen när min egen treåring frågar varför jag ser så ledsen ut.

Du kanske inte tror att du behöver den här historien, men det gör du. Läs den. Och låna sedan ut till alla du känner. Det finns dimensioner för vem som helst här i.

Separate ways

Vanligen sägs det ju att våren är de yngre generationernas tid att bryta upp. "Ingen" vill vara bunden när sommaren kommer med vältränade kroppar, öppna sinnen och flödande rosévin... Jag har under hela mitt liv varit en förhållandetjej, antal partners kan räknas på den enda handen och flings på den andra. Ingen "lössläppt jävel" som en god vän till mig en gång sa... På gott och ont.

Däremot säger ju statistiken att den mognare publiken separerar efter semestrarna. Alla krav, allt nära umgänge och intensiva veckor med familj och måsten, gör att eventuella problem får chans att växa till sig i sommarljuset, och inte kan blundas för längre.

Jag vet inte, det är i alla fall inget jag känner igen mig i. Snarare motsatsen; mer tid tillsammans ger starkare känslor, mer tid för annat än jobbsnack och vardagsbestyr (även om jag gillar dessa båda också) och tillfälle att hitta nya eller nyglamla sidor hos varandra.

Nu verkar det i alla fall som att det drar en bryta upp-våg genom Stockholm. Alex och Katrin Schulman sägs gå åt skilda håll (inte bara ett PR-trick?), Anna Hibbs bloggar loss (och faktiskt innehållsrikt) om sina känslor efter separationen, och gulliga Sara Varga och Viktor Åkerblom (världens mest perfekta par?) går åt varsitt håll. Bland andra.

Nu har ju ingen av dessa barn, så några långa utlägg om att kämpa för familjen kanske inte är på sin plats. Men det är tråkigt när "par-par" blir en.

Klämkäck

Det här blev någon slags OS-blogg vilket inte var meningen. Ska genast ändra på det. Ett sista OS-spår bara...

Vissa personer vill man egentligen inte ogilla (till skillnad från dem man nästan njuter av att i tankarna irritera sig över), och kanske kan Rikard Olsson vara en av de mest smygstöriga personer som finns. Egentligen gör han ju allt rätt; han är glad, trevlig, positiv, inte elak och en hyfsad programledare. Hur kan det då bli så fel? Han sitter där med sitt klämkäcka leende och hurtiga manus, och är bara så... störigt.

Olssons Studio har varit SVT:s pinsammaste program alla kategorier de senaste veckorna, men har också gett mig ett av årets största garv. Jag hoppas att ni inte missade när Rikard fastnade i någon slags upphängningsanordning som han gjort en påa i det föregående inslaget ifrån, och mycket riktigt så fastnade han halvvägs ner till golvet och hann inte i tid till sin egen studiofåtölj. Han ropade från kulisserna samtidigt som André Pops fick rycka in och välkomna gästerna efter programvinjetten. Hahaha, underbart.

Kolla Youtube, det kanske går att hitta där.

Och han dansade en sommar...

Vilken kung han är, Bolt. Gotta love him. Just Jamaica känns så skönt också på något sätt.

Inte någon drömhäck...

Loppet idag alltså. Är det någon idrottsman/
kvinna jag genuint tycker om är det såklart Sanna Kallur. Inställningen. Disciplinen. Personligheten. Känslorna.

Inför OS var hon uppskriven - skadad - botad - återuppstånden och... krasch!


(Inte bara hon som kraschade, alla stora svenska nyhetssajter följde henne ner i backen. Omöjligt att gå in från jobbet idag.)

Stackars, stackars Sanna. Det är ju såhär vi vill se henne! Kom igeeen!

Home sweet home

Bostadsrätterna vi haft genom åren har varit personliga och fina. Vi har trivts i varenda en, på vår resa från den lilla ettan på Kungsholmen och fram till nu. Samtliga har varit bra boenden, känts rätt för stunden. Inga bad feelings.

Men nu har vi bott i vårt hus i en och en halv månad. Det är dyrt. Det är längre till stan och till dagis. Det är mer att göra. Men det är hemma.

Inte bara träkåken, utan även trädgård och område. Cykelvägen till stan. Närbutikerna och stormarknaden som blivit våran. Skolan vi sneglar på och tänker oss vår son i om fyra år.

Ett hem. Vårt hem. Inte en kortsiktig, praktisk lösning eller "bra affär". Mycket mer än så. Helt enkelt hemma.

Storyn om Lilla Fröken

När jag förra veckan hade en härlig utekväll med min sambo och trevliga vänner, bestämde vi oss för att inleda med ett glas vin på Utecompagniet (trots att de har en låg åldergräns och att man alltid konkurrerar om utrymmet vid baren och de eftertraktade ståborden med piffiga artonåringar med jeansrumpor storlek 21 eller så).

Vi hoppade ur taxin och rättade in oss i kön, kom fram till vakten och hälsade glatt. När han trevligt men bestämt sträcker fram handen i ett konkret stopptecken. En blick på min trettiofyraårige sambo och så en på mig; för ovanlighetens skull i klänning och klackar (vilket lägger på minst tre centiometer på mina ursprungliga 176). Han ler och säger:

"Och hur gammal är den här lilla fröken då?"

Jag och sambon drabbades omgående av en liten fnissattack, jag tog upp mitt leg, visade det och svarade ärligt:

"Lilla Fröken är 30". (Tack för att du gjorde min kväll.)

Vi gick in.

Vem sa egentligen att dörrvakter är otrevliga?

Such as!

Egentligen känns det inte särskilt relevant med förebilder. Visst kan det vara intressant att inspireras av- eller hitta motivation i någon annans sätt att vara eller leva, men i så fall först efter att man har hittat sin egen fungerande grund i sig själv.

Bladder, bladder.

Någon som jag börjat gilla allt mer på senare tid är i alla fall den här donnan. Hon är framgångsrik, verkar snäll, glad och lycklig. Det enda jag inte förstår är hur hon kunde ha some sexytime med den dära Flavio (som hon fick sitt första barn med) men det är å andra sidan inte min business.

Äntligen!

I valet mellan mammabloggar om bantning och bajs, eller tonårsbetraktelser om mode och konsumtionshets blev valet att göra något mittemellan.

Modemorsan känner sig som 25 ibland, hon kombinerar mammalivet i drömhuset med sena utekvällar i stan, hon jobbar heltid på reklambyrå men drömmer i hemlighet om en liten butik på söder. Alla vi modemorsor (mode som i modern, inte senaste outfiten, även om det också kan hända ibland) vill inte välja, vi tror också att vi kan uppnå alla våra drömmar om vi bara klurar ut hur vi får barnen att somna i tid, mannen att sluta tjata om att vi använder laptopen för mycket på kvällarna och chefen att förstå att vi inte tappar hjärnceller och blir mindre värda för att vi råkade födas med möjligheten att bära runt på en liten bäbis i magen.

Välkomna, härliga medsystrar, nu slår 30+´arna tillbaka!