Inte någon drömhäck...

Loppet idag alltså. Är det någon idrottsman/
kvinna jag genuint tycker om är det såklart Sanna Kallur. Inställningen. Disciplinen. Personligheten. Känslorna.

Inför OS var hon uppskriven - skadad - botad - återuppstånden och... krasch!


(Inte bara hon som kraschade, alla stora svenska nyhetssajter följde henne ner i backen. Omöjligt att gå in från jobbet idag.)

Stackars, stackars Sanna. Det är ju såhär vi vill se henne! Kom igeeen!

Such as!

Egentligen känns det inte särskilt relevant med förebilder. Visst kan det vara intressant att inspireras av- eller hitta motivation i någon annans sätt att vara eller leva, men i så fall först efter att man har hittat sin egen fungerande grund i sig själv.

Bladder, bladder.

Någon som jag börjat gilla allt mer på senare tid är i alla fall den här donnan. Hon är framgångsrik, verkar snäll, glad och lycklig. Det enda jag inte förstår är hur hon kunde ha some sexytime med den dära Flavio (som hon fick sitt första barn med) men det är å andra sidan inte min business.