Min son och min dotter, idag fyller jag 32 år och eftersom jag anser att det är en relativt mogen ålder så har jag bestämt mig för att dela med mig av fem lärdomar åren har gett mig. Äntligen, som jag väntat på att kunna skriva de orden ;)
1. Var tacksam! Ni kanske inte alltid kommer att gå runt i livet uppfyllda av den känslan, men med tíden klarnar bilden och ni förstår vad jag menar. Var tacksam för liv, hälsa, smaker, musik, rörelse, vänner och kärlek. Ta inte för givet, uppskatta och visa uppskattning.
2. Tänk positivt, var optiminster. Hellre ett visst mått av naivitet, och en känsla av att allt är möjligt, än hård och kall cynism. När något gått fel eller problem tornar upp sig i horisonten, försök sätt det i ett sammanhang. Det kunde vara värre. Försök ställa allt tillrätta, försök påverka situationen åt rätt håll och tänk att det förmodligen hade kunnat vara mer illa. Man behöver framförallt inte ta små saker så allvarligt; om fjärrkontrollen gått sönder, så fixar vi den. Om det går hål på favoritbyxorna så kan vi laga eller köpa nya. Och om ett grått hårstrå dyker upp, så kan man gilla det eller fixa färg. Det ordnar sig.
3. Förlåt andra, och mest er själva. Det kommer att bli fel, många gånger. Ni kommer att säga något dumt, förhastat, ni kommer att såra, bli sårade, ni kommer att vilja skrika och slåss. Men försök att se under ytan, vad döljer sig där. Orsak och handling kan ibland vara vitt skilda åt. Förlåt dem som förtjänar det, och förlåt er själva för dåligheter som hänt. Lär och gå framåt.
4. Skratta! Omge er med människor som strålar av glädje och optimistisk glans. Folk med humor, självdistans och rappa kommentarer berikar livet. I all enkelhet. Skratta så att tårarna rinner, magen knyter sig och var inte rädda för att bjuda på er själva. Osäkerhet föder stelhet, släpp inte in föreställningar om att saker och ting inte ska vara si eller så, utan släpp fram dem ni är (i olika doser beroende på situation, man måste anpassa sig ibland ;)).
5. Tro på er själva! Alla har styrkor och svagheter, men alla är lika mycket värda. Sätt upp mål och sträva efter att nå dem. Utmana er själva, inifrån hjärtat och ut. Och är det en dag så att ni kommer på att matte inte är något för er, så kanske naturkunskap är det. Eller fäktning. Eller löpning. Om inte bollsporter lockar. Kanske foto. Eller musik. Detsamma gäller kompisar och vänskap. Det ÄR svårt att vara stort litet barn, i början av tonåren. Alla letar och söker, identitet och sammanhang. Det som inte passar enda dagen, funkar fint den andra. Så är det bara, och det finns alltid plats för alla på ett eller flera ställen.
Jag och er pappa kommer inte alltid att göra rätt, ni kommer inte alltid att tycka att vi är världens bästa och ni kommer säkert inte alltid att tycka att vi vet bäst. (Nej, vi tycker inte heller att vuxna alltid vet bäst.) Men av oss kommer ni att få så mycket kärlek och trygghet att ni storknar. Vi slösar med det! För att vi är de vi är och ni är de ni är. Världens mest värdefulla människor för oss!
