Ja, ni "känner" ju mig vid det här laget. Försöker att inte döma andra och hoppas att andra inte dömer varandra, utan propagerar ständigt för hjärtats makt och tankens kraft.
Våra val är individuella eller kollektiva i det lilla formatet; vad passar mig, oss, vår familj, bästa vänskapen och/eller liknande. Att göra rätt är inte en fråga om att blidka den stora massan som tycker att allt som avviker från normen, är fel. Att göra rätt är istället att gå och lägga sig med en magkänsla som säger "bra", en harmoni eller positiv pirrande utmaning, ett lugn inför beslut och planer. Att vilja väl, vara rättvis mot sig själv och de åtaganden man har gentemot sina nära.
Nåväl. Det är som bekant orsaken till att jag inte är helt föräldraledig, utan jobbar deltid trots bebis. Vilket i sin tur är anledningen till att jag var på konferens/kickoff i helgen. Vilket i s-i-n tur ledde till att jag missade när dottern, fem månader gammal, ålade iväg över golvet som en liten minimask. Alldeles på egen hand. Bara sådär.
Men idag fick jag se henne sitta själv för absolut första gången. Stabil och bekväm, med plirande lyckliga ögon. "Du missade nå´t i förrgår, morsan, men kolla här nu då. Just for you :)."
Jag kan inte alltid vara hos dem, inte varje sekund och minut. Men de är alltid, alltid hos mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar