Efter lite bloggtorka pga extreeemt mycket att göra, kommer en snabb update. Mest för att den här dagen har varit så fantatisk!
Väcktes med morsdagspaket och frukost av familjen, och att solen strålade i 30-gradig värme gjorde inte saken sämre. Efter frukost på altanen packade vi in oss i bilen och styrde kosan mot Humlegården, där sonen sprang runt mellan lekpark och spännande träd, dottern sov i vagnen och jag och sambon växlande mellan att sällskapa med de två.
Vid lunch bestämde sambon att det var dags för ytterligare en biltur, nu mot restaurang Aqua i Saltsjöbaden, där vi åt hamburgetallrik och räksallad vid vattnet.
Eftersom det för ovanlighetens skull har varit tomt på barn här (båda grannfamiljerna bortresta) har vi njutit av att bara vara vi fyra resten av eftermiddagen, badat i trädgårdspol med sonen, lagt pussel, läst en massa magasin och bara varit. Helt, helt underbart.
Välbehövligt efter senaste tidens jobbande, gårdagens barnkalas för 18 fyraåringar + några vuxna, och kvällens härliga tillställning för släkt och vänner som ville fira sonen.
Lilian har blivit en månad och hon är såklart en helt underbar gåva. Att bära henne i famnen, möta hennes blick, se storebror pussa henne i pannan eller höra hennes små gnyenden är lycka.
Nu väntar en vecka av mera jobb (sedan lugnar det ner sig), och när sambon drar för den årliga trippen till Sweden Rock Festival kommer mina föräldrar ner och vaktar barnen några timmar medan jag och lillbrorsan går och ser Bruce på Stadion. Kan bli en rätt ok vecka :-)
söndag 31 maj 2009
lördag 16 maj 2009
Back to basic
Det snackas om haussen kring Mange Schmidts "Jag vet att de förstår", från Ratatas Jackie.
Och visst är den bra.
Men originalet är fantastiskt.
http://www.youtube.com/watch?v=2trCW-vbBJs
Och visst är den bra.
Men originalet är fantastiskt.
http://www.youtube.com/watch?v=2trCW-vbBJs
onsdag 13 maj 2009
När du kom
Det är precis två veckor sedan nu, men känns som igår eller som att du alltid varit här. Nu ska jag försöka skriva ett par rader om när vår dotter, Lilian, föddes.
Alla som känner mig vet att tålamod inte är min starka sida. Inte heller när det gäller graviditeter. Två dagar över tiden kändes som två veckor, vilket helt och hållet var mitt eget fel för jag anser att man har makten över sina tankar och sin inställning, och jag tillät mig bli lite uppgiven där i slutet ;) Men med en växande mage kommer ju inte bara förväntan, utan också vetskapen om att barnet blir allt större (och kanske svårare att få ut :-)) för varje dag som går. Nåväl, tisdag två dagar över tiden och besök hos barnmorskan.
Boka igångsättning, sa jag. Nej, sa hon. Du får vänta två veckor till. Snälla, sa jag. Nej sa hon. Ok, sa jag, och skrattade uppgivet. Men jag kan göra en hinnsvepning sa hon. Inte säkert att det hjälper någonting, men jag gör vad jag kan. Och så var det upp på britsen och byebye integritet och så gjorde hon vad hon skulle. (Typ känner lite hårdhänt hur mogen man är och passar på att skrapa lite på någon hinna därinne.) Var över på en minut och kändes knappt.
Spenderade ett par timmar i Västermalmsgallerian innan jag åkte och hämtade sonen på dagis. Fortfarande inga känningar, googlade lite på hinnsvepning och såg att statistiken för att det faktiskt kan sätta igång en förlossning inte var något att jubla åt. Och eftersom jag inte hade varken molvärk eller andra symptom, så författade jag ett kort men kärnfullt mail till BB Stockholm innan jag somnade. Jag vill ha en igångsättning, skrev jag. Hör av er till mig imorgon. Jag är desperat :) (Skrev jag inte, men det måste ha framstått så, jag mådde ju inte speciellt dåligt i övrigt.) Somnade som vanligt de tre senaste månaderna, halvsittande i soffan, för att inte kvävas av stormage eller låta halsbrännan ta överhanden. Pussade sambon godnatt innan vi som vanligt skildes åt - han fortfarande slaggandes i vårt sovrum på övervåningen.
02.00. MEN!!? Hallå. Det där måste ju ha varit vattnet. Klarvaken nu. Fast... tänk om det inte var det..? Hur ska man veta. Google igen. Fast att jag plötsligt skulle ha blivit inkontinent är ju mindre sannolikt, trots allt. Men ska det inte komma floder av vatten, när det väl går? Ringer BB Sthlm innan jag väcker sambon. De säger kom in kl 8 om det inte hänt något mer till dess, så gör vi en koll. Går upp till sambon och säger; nu har vattnet gått. Men somna om, för jag känner inget mera. (Han har i efterhand pikat mig för mitt "somna om du", för efter alla månaders längtan och väntan är vi nu så nära det vi pratat och fantiserat om, och det fanns inte en chans på miljonen att han skulle kunna slumra vidare, men jag tänkte mer förnuftigt och att vi behövde lite vila innan det skulle dra igång på allvar.) Ställde klockan på 6.30 och lade mig igen.
03.00. Inte sovit en blund. Det här är ju värkar. Inte alls onda, men med 3-5 minuters mellanrum. Använde värktimer.se för att slippa klocka själv. Underbar uppfinning det där! Sade till sambon att ringa sina föräldrar, vi måste nog åka ut med sonen snart.
Liv i luckan. Sambon sliter upp sovande son ur sängen, bär ut i bilen och trycker på gasen. Jag, fortfarande förnuftig, springer efter med packad Bilar-ryggsäck med alla förnödenheter, han kanske ska stanna ett par dagar. Vinkar adjö till mina två älsklingar, tar en dusch och är alldeles pirrig i magen och lycklig som aldrig förr. Snart är du här hos oss!
04.00. Sambon kommer hem och ringer BB Sthlm, trots att jag tycker att vi kan vänta lite. Sambon påminner mig om att hans syster resonerade likadant och födde sitt andra barn hemma på köksgolvet, så jag ger med mig. På BB tycker de att vi kan vänta ett tag, till att de hör att jag är omföderska och att min förra förlossning tog en dryg timme. Kom in, säger de. Och vi åker. I soluppgång och med grönskade trädgårdar, lämnar vi vårt kvarter. Tre i familjen nu, men kanske fyra nästa gång vi kommer hem. Stockholm ligger inbäddat i ett öde morgondis. Färden till sjukhuset tar 20 minuter. Hinner med några värkar, men fortfarande känns de inte alls jobbiga. Vi lyssnar på The Voice, skrattar och pratar. Mitt livs bästa bilfärd.
Var skulle man parkera nu igen? Vi var på detta BB för en guidning inför att vår son skulle födas, men eftersom han kom i vecka 37 + 5 blev det Karolinska istället. Denna gång kände vi oss varma i kläderna, så vi var aldrig på någon kurs eller studiebesök. Jag sitter i bilen medan sambon irrar runt utanför huvudentrén. Först joggande, sedan full löpning. BB Stockholm, jamen det är ju runt hörnet. Vi åker dit och går in. Får vänta i hallen.
06.00. Välkomna. En sköterska ber oss sitta i korridoren medan de gör i ordning ett förlossningsrum. Värkarna kommer lite tätare nu, gör lite ondare. Jag står upp och andas medan hon pratar. Några minuter senare kommer vi in till det mysiga lilla rummet där du ska födas.
06.30. Undersökning. Upp i stolen med ctg-manicker och gummiband runt magen som ska mäta värkarnas intensitet och frekvens. Jodå, det är igång. Idag, den 29 april, blir det barn, sa sköterskan. Det kan dock ta lite tid. Bara två centimeter öppen och inte helt "färdig" (alla som är/varit gravida vet vad som ska hända med maskineriet därinne, jag går inte in på det här) så ta frukost, ni. Och sambon lyder illa kvickt. Ut i köket och börjar plocka ihop en redig hotellfrukost. (Jag VET att han spanar efter Hannah Graaf, via hennes blogg vet vi att hon också är här och föder barn nu ;)) Jag försöker följa med men efter undersökningen så gör det så ont, och jag kan inte stå rakt under värkarna. Går tillbaka på rummet och lägger mig över en liten rullvagn för brickor, varje gång värkarna kommer. Längtar efter sambon. Eller någon överhuvudtaget. Har ont, men mår som en prinsessa de minuter som är värkfria. Kilar ut för att kolla efter sambon, hittar honom förväntansfull vid brödrosten. Ger honom en hotfull blick, och äntligen kommer han in på rummet. Där han sätter sig och hugger in på frukosten. Jag dricker en klunk äppeljuice innan nästa värk kommer, nu ställer jag mig på knä på golvet och biter (!) i min handväska. Varför sade jag att jag inte vill ha bedövning?! Dwet här klarar jag inte i många timmar till. Kom och hjälp mig, någon.
07.00. Hej hej, hallå. In kommer fyra sköterskor eller undersköterskor eller barnmorskor eller vad det är. Vi ska bara byta skift, så hejdå säger vi och här är de nya. Jag hör att de frågar mig något om mitt personnummer, och om jag kanske övervägt någon bedövning, men kan knappt få ur mig ett par ord innan nästa värk kommer. Inga pauser emellan alls. Jag gråter. Känner mig uppgiven. Det gör så satans ont och jag har ingen kontroll, finns inget sätt att komma ur detta. Jag andas såsom jag läst att man ska göra, får beröm av skocken i vita rockar och tar tacksamt emot lustgasmasken. När nästa värk kommer andas jag som en dåre, och visst, det hjälper lite. Kanske inte mot smärtan, men flummigheten i pausen mellan värkarna är skön. Jag skrattar lite. Sambon tar ett kort. Jag vill döda honom, och säger det också. Han packar ner kameran.
Ca 07.15. Lustgasmasken är bra, men funkar inte längre att andas i. Däremot att bita och skrika i. Även denna gång föll alltså mitt löfte om att inte låta så mycket :-) Benen skakar, smärtan är så grym men ändå trots allt, så positiv. Nu är det plötsligt en annan stämning i det mysiga lilla rummet. Vi tror att barnet kommer nu, Linda, hör jag någon säga. Sambon frågar vad han ska göra och blir hänvisad till huvudänden på stolen/britsen. Någon tar av mina underkläder, någon annan tar på mig en vit skjorta. Många hjälper mig från sidan av stolen där jag stått och hängt, upp i själva britsen. Där jag står på knä lutat mot huvudänden. Biter fortfarande i masken, skriker "hjälp mig, hjälp" till sambon. Stackarn, vad ska han göra likson? Skjuta mig? Någon bedövning verkar det inte bli tal om. Antar att jag får härda ut.
I efterhand kan jag i journalen läsa att krystvärkarna startade ca 7.20. Det är ju en "skönare" smärta eftersom den gör mer nytta på något sätt. Men ändå. Känns helt galet, som att man veeerkligen måste göra nr 2, direkt, nu! Men ingen lyssnar och säger att det är inte det som ska ut, det är bebisen. Ok. Jag tror på er. Och så, trots all dimmighet på grund av smärta och förvåning över att det går så snabbt, så hinner man tänka att hejdå sexlivet och det här kan aldrig gå vägen och så bränner det som eld i huden där man är som mest känslig och så tvivlar man på att det ska funka överhuvudtaget, men så tar det två krystvärkar och så är allt över. Eller så är det här och nu det börjar, för det nya lilla livet.
Den som förut var så anonym och "en tjock mage" ligger här på britsen med oss. Alldeles ihoptryckt och blodig och skrynklig och grå, men hon skriker, hon lever, hon andas, hon har allt man ska ha och inget extra och hon är så underbar och så perfekt. Och livet är perfekt och solen lyser in genom fönstret, och barnmorskan lägger mitt linne som är alldeles blodigt i en vit påse och knyter ihop, men jag kunde inte bry mig mindre. Och jag tror inte att jag gråter den här gången, inte sambon heller, men när han senare ringer till vår son, till Elis, och säger lillasyster är här och hon är världens finaste, så rinner glädjetårar som aldrig vill sluta. Och mina tankegångar och funderingar kring om man kan älska två eller flera lika mycket, har aldrig dykt upp efter den 29/4 kl 07.31 när vår dotter föddes. För kärleken är oändlig och behöver inte fördelas, utan finns i överflöd till dem som älskas. Jag älskar Elis ännu mer som storebror, Thomas ännu mer som tvåbarnsfar och vår nya lilla prinsessa, Lilian, oändligt mycket mer än vad som går att förklara trots att vi knappt känner henne ännu.
Senare samma kväll kommer vi hem. Vi mår bra och vill hämta sonen. Ett par stygn har fixat det som behövde fixas, på mamma. Det gör lite ont, men går över på några dagar. Hormonerna åker berg-och-dalbana, men det får man acceptera och så ska det vara, det är inget att göra åt.
Två veckor senare. Kroppen känns nästan som vanligt. Magen lite pösigare och brösten lite större än normalt, bara ;) Men det ordnar sig ju med tiden. Hon är här och hon är självklar. Vi är här, tillsammans, vår familj. I vardagsliv och extravaganser är detta det finaste och mest värdefulla som finns. För mig och för oss. Jag skulle aldrig jämföra med någon annan eller tycka till om hur folk ska leva sina liv. Oavsett landsbygd eller Stureplan, singel eller ihop, familj eller ej, så hoppas jag av hela mitt hjärta att den här känslan av lycka och innerlig kärlek får finnas hos alla någon gång.
Jag vill säga tack, men vet inte till vad eller vem, så det får bli till alla eller ingen. Tack!
Alla som känner mig vet att tålamod inte är min starka sida. Inte heller när det gäller graviditeter. Två dagar över tiden kändes som två veckor, vilket helt och hållet var mitt eget fel för jag anser att man har makten över sina tankar och sin inställning, och jag tillät mig bli lite uppgiven där i slutet ;) Men med en växande mage kommer ju inte bara förväntan, utan också vetskapen om att barnet blir allt större (och kanske svårare att få ut :-)) för varje dag som går. Nåväl, tisdag två dagar över tiden och besök hos barnmorskan.
Boka igångsättning, sa jag. Nej, sa hon. Du får vänta två veckor till. Snälla, sa jag. Nej sa hon. Ok, sa jag, och skrattade uppgivet. Men jag kan göra en hinnsvepning sa hon. Inte säkert att det hjälper någonting, men jag gör vad jag kan. Och så var det upp på britsen och byebye integritet och så gjorde hon vad hon skulle. (Typ känner lite hårdhänt hur mogen man är och passar på att skrapa lite på någon hinna därinne.) Var över på en minut och kändes knappt.
Spenderade ett par timmar i Västermalmsgallerian innan jag åkte och hämtade sonen på dagis. Fortfarande inga känningar, googlade lite på hinnsvepning och såg att statistiken för att det faktiskt kan sätta igång en förlossning inte var något att jubla åt. Och eftersom jag inte hade varken molvärk eller andra symptom, så författade jag ett kort men kärnfullt mail till BB Stockholm innan jag somnade. Jag vill ha en igångsättning, skrev jag. Hör av er till mig imorgon. Jag är desperat :) (Skrev jag inte, men det måste ha framstått så, jag mådde ju inte speciellt dåligt i övrigt.) Somnade som vanligt de tre senaste månaderna, halvsittande i soffan, för att inte kvävas av stormage eller låta halsbrännan ta överhanden. Pussade sambon godnatt innan vi som vanligt skildes åt - han fortfarande slaggandes i vårt sovrum på övervåningen.
02.00. MEN!!? Hallå. Det där måste ju ha varit vattnet. Klarvaken nu. Fast... tänk om det inte var det..? Hur ska man veta. Google igen. Fast att jag plötsligt skulle ha blivit inkontinent är ju mindre sannolikt, trots allt. Men ska det inte komma floder av vatten, när det väl går? Ringer BB Sthlm innan jag väcker sambon. De säger kom in kl 8 om det inte hänt något mer till dess, så gör vi en koll. Går upp till sambon och säger; nu har vattnet gått. Men somna om, för jag känner inget mera. (Han har i efterhand pikat mig för mitt "somna om du", för efter alla månaders längtan och väntan är vi nu så nära det vi pratat och fantiserat om, och det fanns inte en chans på miljonen att han skulle kunna slumra vidare, men jag tänkte mer förnuftigt och att vi behövde lite vila innan det skulle dra igång på allvar.) Ställde klockan på 6.30 och lade mig igen.
03.00. Inte sovit en blund. Det här är ju värkar. Inte alls onda, men med 3-5 minuters mellanrum. Använde värktimer.se för att slippa klocka själv. Underbar uppfinning det där! Sade till sambon att ringa sina föräldrar, vi måste nog åka ut med sonen snart.
Liv i luckan. Sambon sliter upp sovande son ur sängen, bär ut i bilen och trycker på gasen. Jag, fortfarande förnuftig, springer efter med packad Bilar-ryggsäck med alla förnödenheter, han kanske ska stanna ett par dagar. Vinkar adjö till mina två älsklingar, tar en dusch och är alldeles pirrig i magen och lycklig som aldrig förr. Snart är du här hos oss!
04.00. Sambon kommer hem och ringer BB Sthlm, trots att jag tycker att vi kan vänta lite. Sambon påminner mig om att hans syster resonerade likadant och födde sitt andra barn hemma på köksgolvet, så jag ger med mig. På BB tycker de att vi kan vänta ett tag, till att de hör att jag är omföderska och att min förra förlossning tog en dryg timme. Kom in, säger de. Och vi åker. I soluppgång och med grönskade trädgårdar, lämnar vi vårt kvarter. Tre i familjen nu, men kanske fyra nästa gång vi kommer hem. Stockholm ligger inbäddat i ett öde morgondis. Färden till sjukhuset tar 20 minuter. Hinner med några värkar, men fortfarande känns de inte alls jobbiga. Vi lyssnar på The Voice, skrattar och pratar. Mitt livs bästa bilfärd.
Var skulle man parkera nu igen? Vi var på detta BB för en guidning inför att vår son skulle födas, men eftersom han kom i vecka 37 + 5 blev det Karolinska istället. Denna gång kände vi oss varma i kläderna, så vi var aldrig på någon kurs eller studiebesök. Jag sitter i bilen medan sambon irrar runt utanför huvudentrén. Först joggande, sedan full löpning. BB Stockholm, jamen det är ju runt hörnet. Vi åker dit och går in. Får vänta i hallen.
06.00. Välkomna. En sköterska ber oss sitta i korridoren medan de gör i ordning ett förlossningsrum. Värkarna kommer lite tätare nu, gör lite ondare. Jag står upp och andas medan hon pratar. Några minuter senare kommer vi in till det mysiga lilla rummet där du ska födas.
06.30. Undersökning. Upp i stolen med ctg-manicker och gummiband runt magen som ska mäta värkarnas intensitet och frekvens. Jodå, det är igång. Idag, den 29 april, blir det barn, sa sköterskan. Det kan dock ta lite tid. Bara två centimeter öppen och inte helt "färdig" (alla som är/varit gravida vet vad som ska hända med maskineriet därinne, jag går inte in på det här) så ta frukost, ni. Och sambon lyder illa kvickt. Ut i köket och börjar plocka ihop en redig hotellfrukost. (Jag VET att han spanar efter Hannah Graaf, via hennes blogg vet vi att hon också är här och föder barn nu ;)) Jag försöker följa med men efter undersökningen så gör det så ont, och jag kan inte stå rakt under värkarna. Går tillbaka på rummet och lägger mig över en liten rullvagn för brickor, varje gång värkarna kommer. Längtar efter sambon. Eller någon överhuvudtaget. Har ont, men mår som en prinsessa de minuter som är värkfria. Kilar ut för att kolla efter sambon, hittar honom förväntansfull vid brödrosten. Ger honom en hotfull blick, och äntligen kommer han in på rummet. Där han sätter sig och hugger in på frukosten. Jag dricker en klunk äppeljuice innan nästa värk kommer, nu ställer jag mig på knä på golvet och biter (!) i min handväska. Varför sade jag att jag inte vill ha bedövning?! Dwet här klarar jag inte i många timmar till. Kom och hjälp mig, någon.
07.00. Hej hej, hallå. In kommer fyra sköterskor eller undersköterskor eller barnmorskor eller vad det är. Vi ska bara byta skift, så hejdå säger vi och här är de nya. Jag hör att de frågar mig något om mitt personnummer, och om jag kanske övervägt någon bedövning, men kan knappt få ur mig ett par ord innan nästa värk kommer. Inga pauser emellan alls. Jag gråter. Känner mig uppgiven. Det gör så satans ont och jag har ingen kontroll, finns inget sätt att komma ur detta. Jag andas såsom jag läst att man ska göra, får beröm av skocken i vita rockar och tar tacksamt emot lustgasmasken. När nästa värk kommer andas jag som en dåre, och visst, det hjälper lite. Kanske inte mot smärtan, men flummigheten i pausen mellan värkarna är skön. Jag skrattar lite. Sambon tar ett kort. Jag vill döda honom, och säger det också. Han packar ner kameran.
Ca 07.15. Lustgasmasken är bra, men funkar inte längre att andas i. Däremot att bita och skrika i. Även denna gång föll alltså mitt löfte om att inte låta så mycket :-) Benen skakar, smärtan är så grym men ändå trots allt, så positiv. Nu är det plötsligt en annan stämning i det mysiga lilla rummet. Vi tror att barnet kommer nu, Linda, hör jag någon säga. Sambon frågar vad han ska göra och blir hänvisad till huvudänden på stolen/britsen. Någon tar av mina underkläder, någon annan tar på mig en vit skjorta. Många hjälper mig från sidan av stolen där jag stått och hängt, upp i själva britsen. Där jag står på knä lutat mot huvudänden. Biter fortfarande i masken, skriker "hjälp mig, hjälp" till sambon. Stackarn, vad ska han göra likson? Skjuta mig? Någon bedövning verkar det inte bli tal om. Antar att jag får härda ut.
I efterhand kan jag i journalen läsa att krystvärkarna startade ca 7.20. Det är ju en "skönare" smärta eftersom den gör mer nytta på något sätt. Men ändå. Känns helt galet, som att man veeerkligen måste göra nr 2, direkt, nu! Men ingen lyssnar och säger att det är inte det som ska ut, det är bebisen. Ok. Jag tror på er. Och så, trots all dimmighet på grund av smärta och förvåning över att det går så snabbt, så hinner man tänka att hejdå sexlivet och det här kan aldrig gå vägen och så bränner det som eld i huden där man är som mest känslig och så tvivlar man på att det ska funka överhuvudtaget, men så tar det två krystvärkar och så är allt över. Eller så är det här och nu det börjar, för det nya lilla livet.
Den som förut var så anonym och "en tjock mage" ligger här på britsen med oss. Alldeles ihoptryckt och blodig och skrynklig och grå, men hon skriker, hon lever, hon andas, hon har allt man ska ha och inget extra och hon är så underbar och så perfekt. Och livet är perfekt och solen lyser in genom fönstret, och barnmorskan lägger mitt linne som är alldeles blodigt i en vit påse och knyter ihop, men jag kunde inte bry mig mindre. Och jag tror inte att jag gråter den här gången, inte sambon heller, men när han senare ringer till vår son, till Elis, och säger lillasyster är här och hon är världens finaste, så rinner glädjetårar som aldrig vill sluta. Och mina tankegångar och funderingar kring om man kan älska två eller flera lika mycket, har aldrig dykt upp efter den 29/4 kl 07.31 när vår dotter föddes. För kärleken är oändlig och behöver inte fördelas, utan finns i överflöd till dem som älskas. Jag älskar Elis ännu mer som storebror, Thomas ännu mer som tvåbarnsfar och vår nya lilla prinsessa, Lilian, oändligt mycket mer än vad som går att förklara trots att vi knappt känner henne ännu.
Senare samma kväll kommer vi hem. Vi mår bra och vill hämta sonen. Ett par stygn har fixat det som behövde fixas, på mamma. Det gör lite ont, men går över på några dagar. Hormonerna åker berg-och-dalbana, men det får man acceptera och så ska det vara, det är inget att göra åt.
Två veckor senare. Kroppen känns nästan som vanligt. Magen lite pösigare och brösten lite större än normalt, bara ;) Men det ordnar sig ju med tiden. Hon är här och hon är självklar. Vi är här, tillsammans, vår familj. I vardagsliv och extravaganser är detta det finaste och mest värdefulla som finns. För mig och för oss. Jag skulle aldrig jämföra med någon annan eller tycka till om hur folk ska leva sina liv. Oavsett landsbygd eller Stureplan, singel eller ihop, familj eller ej, så hoppas jag av hela mitt hjärta att den här känslan av lycka och innerlig kärlek får finnas hos alla någon gång.
Jag vill säga tack, men vet inte till vad eller vem, så det får bli till alla eller ingen. Tack!
måndag 11 maj 2009
Robinson
Har jag kommenterat årets Robinson förresten?
Kanske inte.
Säsongen känns ganska sval. Väldigt mycket likadana personligheter, väldigt tråkiga tävlingar ur tv-tittarperspektiv och väldigt seg dramaturgi.
Lite roligt är att deltagarna, som alltid, verkar ha väldigt svårt att släppa vissa saker när de kommer hem till verkliga livet igen. Man skakar hand på att inte vara ovänner oavsett vad som kommer fram i tv, och "det som hände på ön är bara ett spel" och allt det där.
Läser t ex Angela Monroes blogg och inser att det fortfarande förekommer schismer och pajkastning deltagarna emellan.
Jaja, det var egentligen inte det jag skulle skriva om. Utan att mina favoriter är läkar-Lukas och Blomman-Erik. De kanske inte är världsmästare på att skaffa mat, men som sagt TV-Robinson är lika mycket ett socialt spel och en fysisk tävling som en förmåga att "överleva ensam på en öde ö". Det är en viss skillnad.
Och båda dessa herrar verkar fullt kapabla att hålla humöret uppe, sköta sina relationer på rätt sätt, tänka smart och vinna tävlingar.
Heja, heja!
Kanske inte.
Säsongen känns ganska sval. Väldigt mycket likadana personligheter, väldigt tråkiga tävlingar ur tv-tittarperspektiv och väldigt seg dramaturgi.
Lite roligt är att deltagarna, som alltid, verkar ha väldigt svårt att släppa vissa saker när de kommer hem till verkliga livet igen. Man skakar hand på att inte vara ovänner oavsett vad som kommer fram i tv, och "det som hände på ön är bara ett spel" och allt det där.
Läser t ex Angela Monroes blogg och inser att det fortfarande förekommer schismer och pajkastning deltagarna emellan.
Jaja, det var egentligen inte det jag skulle skriva om. Utan att mina favoriter är läkar-Lukas och Blomman-Erik. De kanske inte är världsmästare på att skaffa mat, men som sagt TV-Robinson är lika mycket ett socialt spel och en fysisk tävling som en förmåga att "överleva ensam på en öde ö". Det är en viss skillnad.
Och båda dessa herrar verkar fullt kapabla att hålla humöret uppe, sköta sina relationer på rätt sätt, tänka smart och vinna tävlingar.
Heja, heja!
onsdag 6 maj 2009
Skillnaden mellan teori och praktik
Drabbades av en "lätt släng" av mjölkstockning. AJ! Knallrött bröst, svinont och feber...
Som mamma informeras man om att detta kan hända, och det absolut bästa botet är att låta pirayan... f´låt bebisen, amma som vanligt. För mig har det nu inneburit följande process i ett par dagar:
1. Två panodil
2. Salva (tyvärr funkar det ju inte med bedövningsdito, då skulle barnet tappa känseln i munnen :))
3. Mental uppladdning
4. Barnet i famnen
5. Mer mental uppladdning
6. En glasspinne eller blyertspenna i munnen (jo faktiskt)
7. Ännu mer mental uppladdning
8. Och så slutligen förse den lilla sugfisken med målet mat
9. EXTREM smärta, bita ihop, tårar, svordomar, blod och mer tårar
10. Lättnad, smärtan går över lite efter den första minuten
Och nu är det äntligen väsenligt bättre.
Men när man läser i första-tiden-med-barnlitteraturen möts man av följande info under mjölkstockning:
"Ibland får kvinnorna rådet att pumpa ur eller att undvika att amma från det såriga och ömma bröstet under en tid, men detta kan göra saken värre. Så för både ditt och barnets skull; amma som vanligt. (Ok, jag hajjar.)
Tänk på att inom ett par veckor är besvären oftast över. (ETT PAR veckor!!!??? När varje minut känns som att brinna i h-vetet!? HUR kan de skriva så??!)
Kanske kan du försöka att koppla av i ett bad. (Mä? Man får inte bada den första tiden efter förlossning, det borde väl rimligen dessa författare veta.) Slappna av. (Ha, lätt!) Sätt fram lite doftljus, lyssna på din favoritmusik och försök så gott det går att njuta av stunden. (HahaHA vilket skämt, århundradets hån. Säkert som att kapa av sig armen och under tiden suga på en liten Tulo.)"
Så nej, det blir inget mer läsa för mig. Här görs bara. Härda ut kan jag göra, för jag har en fantastisk liten dam vid min sida, som vill ha mat. Men att samtidigt ta emot "råd" av människor som uppenbarligen inte har någon aning om vad de skriver om alternativ noll förståelse för psykologi och pedagogik, klarar jag mig utan.
Byebye bebislitteratur. Hejhej jävlaranamma!
En vecka
Tänkte försöka mig på att skriva lite om natten och morgonen hon föddes, men först ett par bilder.
Några dagar gammal.
Och alldeles nyanländ.
fredag 1 maj 2009
Baby high då?
Överallt i gravid- och föräldralitteraturen kan man läsa om baby blues. Den första tiden med liten bebis, som kan bli alldeles hemsk och hormonfylld och jobbig och omöjlig att förutspå. Istället för lycka; besvikelse. Istället för hopp; hopplöshet. Istället för glädje; uppgivenhet och mörker. Och visst är det bra att man förbereds. Bra att ingen ska behöva känna sig ensam, udda eller oförstådd.
Men kanske vore det också bra om motsatsen dök upp någonstans?
Känslan av total harmoni. Innerlighet. Så komplett och total lycka, trots att magen värker, kroppen ömmar och rörelsefriheten är begränsad.
Borta är den stora otympliga magen. Den person som var inuti, ligger här utanpå. Istället för att smeka en liten fot eller ett knä som buffar genom huden, kan jag smeka hennes kind, titta in i hennes mörka ögon och för första gången säga tack för att du är helt perfekt och för att just du kom till oss.
Sömnbrist; jobbigt. Amning; jobbigt. Blöjbyten; jobbigt. Ansvar och bundenhet; jobbigt. Oro; jobbigt. Nyss-gravid-kropp; jobbigt. Men allt detta i relation till att få uppleva kärlek, ett barns födelse och den första magiska tiden med nya familjemedlemmen är - för vissa vid vissa tillfällen - inte ett dugg jobbigt. Inte just idag, här och nu. Och lika viktigt som att förbereda sig på att allt inte kommer att vara guld och härlighet, är att våga känna lyckan och tacksamheten när den bubblar upp. Oavsett hur länge den stannar.
Men kanske vore det också bra om motsatsen dök upp någonstans?
Känslan av total harmoni. Innerlighet. Så komplett och total lycka, trots att magen värker, kroppen ömmar och rörelsefriheten är begränsad.
Borta är den stora otympliga magen. Den person som var inuti, ligger här utanpå. Istället för att smeka en liten fot eller ett knä som buffar genom huden, kan jag smeka hennes kind, titta in i hennes mörka ögon och för första gången säga tack för att du är helt perfekt och för att just du kom till oss.
Sömnbrist; jobbigt. Amning; jobbigt. Blöjbyten; jobbigt. Ansvar och bundenhet; jobbigt. Oro; jobbigt. Nyss-gravid-kropp; jobbigt. Men allt detta i relation till att få uppleva kärlek, ett barns födelse och den första magiska tiden med nya familjemedlemmen är - för vissa vid vissa tillfällen - inte ett dugg jobbigt. Inte just idag, här och nu. Och lika viktigt som att förbereda sig på att allt inte kommer att vara guld och härlighet, är att våga känna lyckan och tacksamheten när den bubblar upp. Oavsett hur länge den stannar.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)