Short dress mess

Gillar fortfarande inte Stjärnor på Is, men Gynning är skön och hennes klänning från favoritmärket Whyred igår, var värda att lägga ögonen på ett tag.

http://www.whyred.se/website1/1.0.1.0/8/1/?item=prod_prod-s1/23406&group=prod_prod_grp-s1/3

Vackert!

Att offra något...

På Expressen bloggas det flitigt om livslång kärlek och äktenskapets vara eller inte vara. Själv har jag varit tillsammans med T i snart åtta år, och som ni vet har det inte varit en dans på rosor alla gånger. Att titta i backspegeln är inte riktigt min grej, men om man ändå ska slänga ett öga bakåt för att försöka landa i allt som varit, kan jag konstatera:

Synen på kärlek och relationer förändras, och måste få förändras med tidens gång, barns ankomst och vardagsbestyr som fortfarande inte är grå, men som tar mycket tid. Att, som vissa, hävda att människan inte är gjord för tvåsamhet och att när lågan falnar ska man lämna direkt, är att ta den enkla vägen ut. Det är jag övertygad om.

Om vi väljer att prioritera ständig förälskelse, konstant pirr i magen och en alltid närvarande, omättlig sexuell lust för bara varandra, då är det klart att det verkar vara en orealistisk dröm att leva med någon i mer än två år. Själsfränder eller ej.

Vi förlovade oss men tog av oss ringarna, någon månad innan bröllopet. Vi hade fått vårt kärleksbarn men separerade efter nästan två år. Vi träffade båda någon annan, flydde problemen och hittade räddningen på var sitt håll. Vi tillbringade kvällar, nätter och morgnar sida vid sida, utan att röra varandra, utan ett vänligt ord med bara svek, anklagelser och bitterhet. Vi trodde inte på någon framtid, vi kanske till och med hade slutat hoppats. Och det kom aldrig någon vändning, bara tomhet och fler tårar.

Ändå bestämde vi oss. För varandra. Men det finns ingen vacker kärleksballad att spela här, inget rosenrött ögonblick när vi fattade varandras händer och lät allt vara förlåtet. Det har varit starka fasader utan innehåll, en järnvilja men inget fundament.

Mer än ett och ett halvt år har gått sedan den där dagen vi tog av oss ringarna och slog in en kil i den relation vi båda sett som det lyckligaste och viktigaste vi haft. Från den dagen har vi kämpat, kämpat och ännu mer. Tillsammans och var för sig. Vi sålde vår lägenhet. Köpte ett hus. Utan att veta om det egentligen skulle vara vi, imorgon eller nästa år.

Fram till nu. Veckor och månader har blivit till år. Vi var på väg bort från varandra men någonstans blåste vinden ihop oss igen. Det finns inte längre ett tomrum av outtalade frågor emellan oss på kvällarna. Det finns inte tusentals meter av flykt på var sitt håll, vi är med varandra, i tanke och hjärta. I nuet.

Vi slutade tänka "du är inte längre värd mig" och började fokusera på "hur ska jag vara för att vara värd dig". En avgrundsdjup skillnad. Från "du gör mig inte lycklig" till "hur gör jag mig själv och dig lycklig". Från "jag kan inte leva såhär", till "jag kan inte leva utan dig och vill göra vad som krävs för allas vår lycka".

Visst har vi offrat. Ideal. Innerlighet. Självkänsla. Leenden. Förtroende. Sanningar. Hopp. Men vi har fått det åter. Alltihop. Och mer därtill. Vi har fått imorgon. Och idag. Med varandra, alla tre. Mer vet vi inte. Men det är allt som behövs.

Favoriter

Bloggen som nämndes i förra inlägget är någon jag återkommer till varje dag. Någon som verkligen berör mig på djupet. Men på grund av dess innehåll skulle jag aldrig kalla den en favorit eller ett tidsfördriv, den är verklig, äkta och mer som en dokumentär från mörka nätters värsta mardrömmar... med skillnaden att den inte går att vakna upp från.

Några bloggar som jag dock återkom och fortfarande återkommer till regelbundet i alla humör, är dessa tre. Av helt olika orsaker. Ni har säkert dem på favoritlistan redan, men här kommer en påminnelse.

1. Silverfisken. För intressanta nutidsreflektioner, sunt perspektiv på Sveriges aktuella mediefenomen, familjelivet på andra sidan jorden, samma bransch som jag, fantastiska musiktips, humoristiska länkar, för högt och lågt samt för hans fantastiska sinne för fotografi.

http://www.metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.4974244


2. Sofie. Från att ha avskräckt mig med någon form av arrogans, låtsasliv och en shoppingbudget som slår ett mindre lands BNP är jag omvänd. Varenda snapshot hon tar på sina sk. outfits är faktiskt avundsvärd. Hon lever - eller ger sken av att leva - ett precis så överdrivet och glassigt liv som man vill läsa om, men inte nödvändigtvis dela. Hon reser runt världen med Metro-Per i ena handen och Prada-plånkan i andra. Och så länge hon fortsätter ha den stil hon har, lägga upp de inspirerande bilder hon gör och hålla sig till precis det - så är hon för tillfället den klarast lysande modefavoriten.

http://blogg.aftonbladet.se/22226


3. Lilla Vargen. Sara Varga. Med inlägg som skimrar av värme, kärlek och godhet är hon en välbehövlig kontrast till all yta som finns därute, även om hon också har ett skal som man häpnar över. Inläggen är en blanding av egna låttexter, funderingar över livet små och stora frågor, tavlor hon målat och vänner/familj som betyder mest av allt. Jag gillar främst hennes kanske lite naiva men ack så sköna syn på fenomenet kärlek och såklart låt- och filmtips som alltid känns som min egen (lite corny) smak.

http://www.finest.se/userBlog/?uid=5483&beid=1032653

På riktigt

Idag läste jag om de fem nominerade mammorna i Mamas och Expressens "Årets Mamma". Känner igen ett bekant ansikte och läser vidare. Lotta på Se & Hör. Hon som alltid var så strålande glad, så klok och så vänlig när vi sågs efter mitt lilla TV-äventyr. Hon kom till min norrländska stad för snälla reportage, hon gjorde intryck. Avundsjuk var lilla jag.

Nu har hon fått cancer. Vi bor i samma villaområde i Stockholm. Har jämngamla söner. Gillar att jobba. Medan jag ligger på soffan och gnäller över lite graviditetsillamående och trötthet, kämpar hon mot den värsta av sjukdomar. Utan att göra avkall på energi, lek, bus och ord som stärker och imponerar, i bloggen.

Jag berörs av hennes uppriktiga insikter, hennes funderingar och styrka. Rädd, såklart. Men mycket modig. En ännu större förebild än någonsin. Berörs och rörs, men utan att det trillar några tårar.

Så ser jag inlägget till sonen. Och kan inte sluta gråta. Inte heller sluta hoppas - att just hon blir frisk och 110 år. Det är allt jag kan göra, och som jag gör det.

"Vi har alla en massa oskrivna brev att skriva. Samtal att ringa. Ord att säga men Livet kommer emellan och stjäl energi, tid och fokusering.

Nu tänker jag iallafall skriva det där brevet till dig...Jag var egentligen inte så sugen. Tyckte mest synd om trötta mammor med skrikande ungar i skitiga tröjor och kladdiga händer. Tyckte mitt fläckfria liv med långa sovmornar och vita soffa var det ultimata. Hur kan man sakna något man aldrig haft resonerade jag med hormonstinna nyblivna mammor som sjöng moderskapets lovsång.

Men så kom du. Som en liten brottare anlände du en grådisig fredag och aldrig har har väl SöS varit bättre än då. Du tog mig i självklar besittning med ditt rättframma krävande jag. Med dina uppfodrande skrik och bestämda blick knackade du hål på mitt hjärta. Att älska dig är lätt. Att vara arg på dig likaså. Just därför blir banden mellan oss båda så starkt. Det skär genom allt och genomsyrar varje cell i min kropp. Jag vet att du tycker jag är dum ibland. Det säger du och blänger på mig med dina nötbruna ögon men sedan lägger du huvudet på sned och säger "förlåt mamma" och i den stunden är du förlåten allt.

Tack för att du kom till just oss. Att du vänder upp och ner på just våra liv i din strävan efter att bli självständig. Att du lär mig mer om mig själv varje dag. Fortsätt vara så där stark och bestämd, jobbig och underbar. Mamma kommer alltid älska dig ändå vem du än blir...

Puss min Skrutt."

Lotta Berg/Lotta Grey

http://vimmelmamman.blogg.se