Att offra något...

På Expressen bloggas det flitigt om livslång kärlek och äktenskapets vara eller inte vara. Själv har jag varit tillsammans med T i snart åtta år, och som ni vet har det inte varit en dans på rosor alla gånger. Att titta i backspegeln är inte riktigt min grej, men om man ändå ska slänga ett öga bakåt för att försöka landa i allt som varit, kan jag konstatera:

Synen på kärlek och relationer förändras, och måste få förändras med tidens gång, barns ankomst och vardagsbestyr som fortfarande inte är grå, men som tar mycket tid. Att, som vissa, hävda att människan inte är gjord för tvåsamhet och att när lågan falnar ska man lämna direkt, är att ta den enkla vägen ut. Det är jag övertygad om.

Om vi väljer att prioritera ständig förälskelse, konstant pirr i magen och en alltid närvarande, omättlig sexuell lust för bara varandra, då är det klart att det verkar vara en orealistisk dröm att leva med någon i mer än två år. Själsfränder eller ej.

Vi förlovade oss men tog av oss ringarna, någon månad innan bröllopet. Vi hade fått vårt kärleksbarn men separerade efter nästan två år. Vi träffade båda någon annan, flydde problemen och hittade räddningen på var sitt håll. Vi tillbringade kvällar, nätter och morgnar sida vid sida, utan att röra varandra, utan ett vänligt ord med bara svek, anklagelser och bitterhet. Vi trodde inte på någon framtid, vi kanske till och med hade slutat hoppats. Och det kom aldrig någon vändning, bara tomhet och fler tårar.

Ändå bestämde vi oss. För varandra. Men det finns ingen vacker kärleksballad att spela här, inget rosenrött ögonblick när vi fattade varandras händer och lät allt vara förlåtet. Det har varit starka fasader utan innehåll, en järnvilja men inget fundament.

Mer än ett och ett halvt år har gått sedan den där dagen vi tog av oss ringarna och slog in en kil i den relation vi båda sett som det lyckligaste och viktigaste vi haft. Från den dagen har vi kämpat, kämpat och ännu mer. Tillsammans och var för sig. Vi sålde vår lägenhet. Köpte ett hus. Utan att veta om det egentligen skulle vara vi, imorgon eller nästa år.

Fram till nu. Veckor och månader har blivit till år. Vi var på väg bort från varandra men någonstans blåste vinden ihop oss igen. Det finns inte längre ett tomrum av outtalade frågor emellan oss på kvällarna. Det finns inte tusentals meter av flykt på var sitt håll, vi är med varandra, i tanke och hjärta. I nuet.

Vi slutade tänka "du är inte längre värd mig" och började fokusera på "hur ska jag vara för att vara värd dig". En avgrundsdjup skillnad. Från "du gör mig inte lycklig" till "hur gör jag mig själv och dig lycklig". Från "jag kan inte leva såhär", till "jag kan inte leva utan dig och vill göra vad som krävs för allas vår lycka".

Visst har vi offrat. Ideal. Innerlighet. Självkänsla. Leenden. Förtroende. Sanningar. Hopp. Men vi har fått det åter. Alltihop. Och mer därtill. Vi har fått imorgon. Och idag. Med varandra, alla tre. Mer vet vi inte. Men det är allt som behövs.