Idag läste jag om de fem nominerade mammorna i Mamas och Expressens "Årets Mamma". Känner igen ett bekant ansikte och läser vidare. Lotta på Se & Hör. Hon som alltid var så strålande glad, så klok och så vänlig när vi sågs efter mitt lilla TV-äventyr. Hon kom till min norrländska stad för snälla reportage, hon gjorde intryck. Avundsjuk var lilla jag.
Nu har hon fått cancer. Vi bor i samma villaområde i Stockholm. Har jämngamla söner. Gillar att jobba. Medan jag ligger på soffan och gnäller över lite graviditetsillamående och trötthet, kämpar hon mot den värsta av sjukdomar. Utan att göra avkall på energi, lek, bus och ord som stärker och imponerar, i bloggen.
Jag berörs av hennes uppriktiga insikter, hennes funderingar och styrka. Rädd, såklart. Men mycket modig. En ännu större förebild än någonsin. Berörs och rörs, men utan att det trillar några tårar.
Så ser jag inlägget till sonen. Och kan inte sluta gråta. Inte heller sluta hoppas - att just hon blir frisk och 110 år. Det är allt jag kan göra, och som jag gör det.
"Vi har alla en massa oskrivna brev att skriva. Samtal att ringa. Ord att säga men Livet kommer emellan och stjäl energi, tid och fokusering.
Nu tänker jag iallafall skriva det där brevet till dig...Jag var egentligen inte så sugen. Tyckte mest synd om trötta mammor med skrikande ungar i skitiga tröjor och kladdiga händer. Tyckte mitt fläckfria liv med långa sovmornar och vita soffa var det ultimata. Hur kan man sakna något man aldrig haft resonerade jag med hormonstinna nyblivna mammor som sjöng moderskapets lovsång.
Men så kom du. Som en liten brottare anlände du en grådisig fredag och aldrig har har väl SöS varit bättre än då. Du tog mig i självklar besittning med ditt rättframma krävande jag. Med dina uppfodrande skrik och bestämda blick knackade du hål på mitt hjärta. Att älska dig är lätt. Att vara arg på dig likaså. Just därför blir banden mellan oss båda så starkt. Det skär genom allt och genomsyrar varje cell i min kropp. Jag vet att du tycker jag är dum ibland. Det säger du och blänger på mig med dina nötbruna ögon men sedan lägger du huvudet på sned och säger "förlåt mamma" och i den stunden är du förlåten allt.
Tack för att du kom till just oss. Att du vänder upp och ner på just våra liv i din strävan efter att bli självständig. Att du lär mig mer om mig själv varje dag. Fortsätt vara så där stark och bestämd, jobbig och underbar. Mamma kommer alltid älska dig ändå vem du än blir...
Puss min Skrutt."
Lotta Berg/Lotta Grey
http://vimmelmamman.blogg.se
1 kommentar:
Men ååå vad ledsen man blir.....Kollade just på hennes blogg. Man måste verkligen, verkligen leva i nuet. Allt kan ju förändras när somh helst.....
Och just som hon skrev "jag hade ju bara lite magont". Skrämmande att cancer ibland inte ger värre symtom än just lite ont i magen. Just så var det ju för Annas mamma också......
Tänker på dig och er.
Kram Kakan
Skicka en kommentar