Imorse kände jag; nä. Jag lägger mig ner och sover. Orkar inte. Eller fan, jag tar en löptur istället. Har inte tränat ordentligt på flera veckor, och inte regelbundet på månader.
Och tänka sig. En knapp mil och 45 minuter senare, med svetten rinnande nerför pannan och illamåendet påtagligt närvarande efter den sista åttahundringens spurtande; så enbart solsken. Ingen depp, ingen viktnoja, ingen uppgivenhet.
Jag fattar ju också att lite löpning inte botar riktiga depressioner, men om folk tog ut sig med ett rekordeligt träningspass tre gånger i veckan tror jag att många terapikronor skulle sparas.
Livsglädje, kreativitet, hopp om kroppen, jävlaranamma och fan, jag gjorde det - allt kommer med ett hårt träningspass. Fasen att man glömmer bort det så lätt.
