Förbjudna tankar

Alltså, det är ju inte utan att man imponeras lite (lite, sa jag) av de där helikopterrånarna.

Månader av planering, sidospår, en flykthistoria som världens dominolabyrint, inga skott, massa pengar och så ja... det där med helikopter och fira sig ner och upp och hit och dit.

Man vill ju liksom skrika (viska); well done! Där satt den!

Förstå vilken känsla det måste ha varit att för varje steg som lyckades, inse att det här kanske går vägen. Med några hundra kilo tusenlappar på fickan.

Men nej, det går ju inte för sig. Det är ett brott och människor hade kunnat komma till skada, och några är skrämda för livet och hur skulle det se ut om alla rånade sig till sin inkomst. Inge bra! Så får man ju faktiskt inte göra, och (utan ironi) dessutom är det ju helt åt skogen fel.

Men ändå... Om det ändå hade varit på låtsas, så man åtminstone hade kunnat säga att det hade något visst, det där helikopterspektaklet.

Och IGEN vill jag säga att jag lider med de drabbade och deras familjer och alla bilister som hade kunnat bli nermejade av jagande poliser eller intet ont anande kustbor som kommit ivägen för flyende motorbåtar, när de på morgonkvisten helt oskyldigt vittjade kräftburar eller något... Men ja, det har ni fattat vid det här laget, så jag låter bli.

Jag känner mig feg.

Blir nog aldrig något filmisk rånare av mig.

Inte för att jag skulle, för det är ju helt uppåt väggarna och så dumt och...

Ja, ok. Jag hajjar. Ni hajjar. Jag slutar nu.

Almost nothing

För vem som helst är den här bilden vad som helst. En man. Ett barn. Inget särskilt.

För mig representerar den allt.

Den togs i en tid när Stockholm var grått. När lägenhetens väggar bara rymde vår längtan bort. Ut. Inte från varandra. Men inte heller tillsammans.

Vår son blev vårt kit. Utan honom, ingenting. Inget hopp. Inga samtal. Ingen omtanke. Men med honom vid vår sida, kunde vi inte falla. Inte båda två. Inte samtidigt.

Och tiden gick.

Och våren kom, men den var kall. Och sommaren kom, men trots solsken, ingen värme. Det blev höst och löven föll och vår framtid med den. Vi förlorade något, oss, allt...

Varje liten stund, varje minut som hade kunnat betyda slutet för vår framtid, blev ett extra försök för hans skull, vår lille E. Och för våra egon, som inte kunde tänka sig hans närvaro på halvtid. Vi grät, vi hatade, vi tömdes på allt vi haft.

Men vi fann det igen.

Vi fann ett frö, något som var äkta i allt som gått snett. Vi fann det och höll fast. Vattnade. Vårdade.

Trots åren som gått är det för sent att säga vart det slutar. Men på många sätt är det bättre och vackrare än någonsin.

Tack vare dig gav vi aldrig upp.

Born to rock!

Remember that you are perfect, God makes no mistakes.

Tomten är inte far till exakt alla barnen

En tvåårings avgrundsdjupa tomteskräck följt av lite kognitiv beteendeterapi. Grönan 07.

Små minnen i min hand

Fick en ny telefon idag (en IPhone, hur ska DET gå, med tanke på min tekniska inkompetens...) och passade på att städa bort lite bilder ur den gamla.

Telefonbilder speglar så många små ögonblick, där en vanlig kamera inte varit med eller inte orkat plockas fram.

Nu sitter jag här och tittar och tänker, och är så glad över att tekniken gjort det möjligt att fånga de små momenten där och då. Ingen vidare bildkvalitet, men oändligt mycket livskvalitet.

Lägger in ett par i egna inlägg.

Liveblogg från...

... självaste Uppsala.

Närmare bestämt Clarion hotell, där jag och barnen hänger medan sambon är på konsert med nedresta norrlandskompisar. Efter hårdrocken och starköl kommer han hit och sover, hoppas på en inte alltför oredig karl :)

Det här är bland det bästa jag vet. En natt på fint hotell utanför ordinarie semestertider. Inga måste, finns ingen disk att diska eller tvätt att tvätta ens om jag ville. Istället ligger vi i en hög på den overkligt mjuka gigantiska sängen, sonen med sin mini-dvd kollandes på Bolt, dottern med sina favoritleksaker fötterna i munnen, jag med laptopen och i bakgrunden brusar tv:n och gör sig redo för Idol.

Imorgon innan hemfärd blir det ett litet besök i spa-delen och/eller relaxen, kanske en sväng i fina gallerian här brevid och så väntar utgång med några favorittjejer på kvällen.

Hur trevligt som helst.

Bubbel och grubbel

Igår var en smått overklig dag. En dag som både jag och min sambo väntat på, sett fram emot, pratat om, oroat oss för. Det gällde inget världsomvälvande, "bara" jobb, men eftersom vi båda två älskar våra respektive arbeten och både ger och får mycket energi av dessa, så kändes det viktigt och stort - med rätt perspektiv inställt.

När dagen var över hade vi båda, på olika vis, fått positiva besked. Eller för att tala klarspråk, det var över förväntan och helt galet kul! Så kvällen innehöll såväl löjrom som champagne och (favoriten ;)) Lindts chokladkulor i mixpåse.


Samtidigt får det mig att tänka tillbaka. På barndom, uppväxt, tonår och tidigt vuxenliv. På alla upplevelser, möten, läxor, framgångar, öden och beslut som lyfter oss fram genom livet, kontinuerligt slipar kanterna på de personligheter vi är, formar oss och tar oss till nästa steg. Hur saker och ting hänger ihop, och hur backspegeln kan göra små och stora händelser mer meningsfulla än de tedde sig där och då.


För att inte bli långrandig avslutar jag inlägget här, men återkommer säkert till ämnet igen.

Anna Anka - min hjältinna!

Ni förstår säkert att jag skojar.

Det största problemet är inte att hon totalt tappat greppet om jämställdhetsfrågorna och en sund (modern) syn på relationer. Vill man vara riktigt snäll och vidsynt kanske man i vissa sakfrågor till och med kan se och förstå en promille av hennes resonemang. När det gäller delen om vardagssysslor och "måsten" som påverkar kärleksliv i negativ riktning är hon ju till och med spot on, men hennes lösning i att anställa fler "hjälpare" är kanske inte riktigt landad ;)

Nej, det absolut mest sorgliga, patetiska och upprörande i det hon säger (och skriver på Newsmill) är ju att hon totalt förringar sitt eget värde. Hon pratar om att behaga, ställa upp och att "det är klart man väljer en söt hundvalp framför en vuxen torris". Ja, men vem köper en hund för passionerade relationer, dynamiska diskussioner och balanserade gemensamma framtidsplaner?

Det är så synd, så synd om Anna Anka, som tror att hennes plats på jorden är i skuggan av någon annan. Att hon är här för att behaga och därigenom leva det goda livet. Hela resonemanget bygger på en sällan skådad, enorm rädsla för att vara en nobody, förlora status och de kapitalistiska medel hon bygger sitt eget värde på.

Fru Anka, du kan säkert mycket mer än att peka åt betjänter och agera kuttersmycke. Våga ta reda på vad det är och sträva efter att komma på vad du vill uppnå i livet och göra för avtryck på den här jorden. Först då, bara då, kan du komma i närheten av att bli den förebild för svenska kvinnor (hihi ;)) som du säger (hahaha) att du vill vara.

Copy this!

Åh nä nä, jag ska inte gå i tråkfällan och förvandla bloggen till en platt redogörelse för vad jag gör på dagarna... men den här helgen har varit magisk i all enkelhet.

Jag tror det beror på frukosten.

Tropicanas Ruby Breakfast i juiceglaset, en skål iskall vaniljsås eller f´låt; Madagaskarvaniljyoghurt från Arla ska det ju vara, Pågens äkta thékakor med mycket smör och medwurst och så hemmagjord latte. Mer behövs inte! (Eller jo, det gör det säkert ur näringssynpunkt med det här är inte en s-å-n blogg heller.)

Annars kan helgens lyckorus förstås ha berott på Kändisdjungelns intåg i våra vardagsrum. Moahaha... kanske knappast.

God kväll, go vänner!

Dagens ord:

Handsprit!

Och aldrig kan jag glömma...

Man tror att man ska minnas. Allt. Livets alla mirakel. Dagar och nätter, allt speciellt, alla gånger hjärtat berörts och sinnena svämmat över.

Men det gör man inte. Därav alla dagböcker, bloggande, bilder och film. Etsa fast ett ögonblick, för att någong gång kunna återvända. Till och med när vi inte vet vad vi vill tillbaka till... Hittar man en anteckning, ett foto eller kanske bara en doft från svunna tider, poppar det upp, glasklart, ur det förgågna. Det där vi aldrig skulle glömma. Men som vi ändå gjort.

Så därför min dotter, vill jag skriva att du ligger här bredvid mig nu, i din polkarandiga pyjamas och andas lungt. Du suckar nöjt i sömnen, har ingen aning om hur fullkomlig du är eller hur du fulländat vår familj. Du satt upp-pallrad mot soffans stora kuddar idag, till de plötsligt gled isär och ditt huvud fastnade mellan dem. Där låg du plötsligt platt på rygg, med två jättekuddberg på var sin sida om din lilla skalle. Jag sa oj, du tittade på mig och flinade. Som att du förstod hur roligt det såg ut. Jag flinade tillbaka, för att mötas av ditt gapskratt. Sedan hjälpte jag dig upp förstås. Tog dig i min famn, lutade min kind mot din och när du slutat skratta lade du din arm runt min hals Vi var nära, tysta. Några sekunder som passerar och aldrig kommer åter. Men jag tänker inte låta dem flyga iväg för att aldrig mer återvända. Det här må vara bara ord på en dataskärm, men också ett ögonblick av renaste lycka.

Bara sådär.

Mat och mood

Har haft en välbehövlig bloggfrånvaro, som ni säkert märkt. Anledningen är att det fattats såväl inspiration som tid. Jag har funderat. Och funderat och funderat.

Jag är i vanliga fall en rätt glad person som alltid tänker men sällan grubblar. På senaste tiden har det dock skett i omvänd ordning. Ingen harmoni, hundra funderingar, ingenting gjort. Dagar som gått men ärenden som inte uträttats. Roligheter men ingen glädje.

Det jag har kommit fram till är att jag nu lärt mig skilja på bra och dåligt. Vad som gör gott och vad som gör mindre gott. Jag vill ha ordning och reda runt mig i huset. Mycket inbokat men också tid för andrum i stillhet. Möten med roliga människor varje dag, och alltid något (litet eller stort) att se fram emot. Tid för familj och intressen. En välordnad kalender där såväl nöjen som måsten finns inskrivna, så att hjärnan inte behöver fungera som checklista.

Och framförallt behöver jag mat och motion! Om jag inte äter, blir livet grått. Ibland går det många timmar mellan målen när mammalivet kombineras med jobb, och till och med hungern lyser med sin frånvaro. Resultatet blir att jag inte äter och inte lider av det, förrän kvällen kommer och jag existerar i moll. Sambon hade tydligen knäckt nöten för längesedan, han bara skrattade när jag sade att jag sett ett samband mellan maten och moodet.

Vissa bantar sig smala, men jag äter mig lycklig! :-)