Och aldrig kan jag glömma...

Man tror att man ska minnas. Allt. Livets alla mirakel. Dagar och nätter, allt speciellt, alla gånger hjärtat berörts och sinnena svämmat över.

Men det gör man inte. Därav alla dagböcker, bloggande, bilder och film. Etsa fast ett ögonblick, för att någong gång kunna återvända. Till och med när vi inte vet vad vi vill tillbaka till... Hittar man en anteckning, ett foto eller kanske bara en doft från svunna tider, poppar det upp, glasklart, ur det förgågna. Det där vi aldrig skulle glömma. Men som vi ändå gjort.

Så därför min dotter, vill jag skriva att du ligger här bredvid mig nu, i din polkarandiga pyjamas och andas lungt. Du suckar nöjt i sömnen, har ingen aning om hur fullkomlig du är eller hur du fulländat vår familj. Du satt upp-pallrad mot soffans stora kuddar idag, till de plötsligt gled isär och ditt huvud fastnade mellan dem. Där låg du plötsligt platt på rygg, med två jättekuddberg på var sin sida om din lilla skalle. Jag sa oj, du tittade på mig och flinade. Som att du förstod hur roligt det såg ut. Jag flinade tillbaka, för att mötas av ditt gapskratt. Sedan hjälpte jag dig upp förstås. Tog dig i min famn, lutade min kind mot din och när du slutat skratta lade du din arm runt min hals Vi var nära, tysta. Några sekunder som passerar och aldrig kommer åter. Men jag tänker inte låta dem flyga iväg för att aldrig mer återvända. Det här må vara bara ord på en dataskärm, men också ett ögonblick av renaste lycka.

Bara sådär.