2 + 1 om kläder

1. Mitt absoluta favoritklädkedjemärke, bortsett från Zara, är som ni vet FCUK. Nu gör de mig ännu gladare genom att lansera barnkläder, med premiär september 09. Mycket intressant!

2. Garderobsrensning har pågått. Över 100 plagg sorterades bort, och idag hade jag bokat bord på Sveriges största inomhusloppis för att slippa slänga allt. 8 timmar, en galen upplevelse, Lilian på armen och miljoner spännande människomöten senare är jag av med nästan allt. Visserligen inte till ens i närheten av det värde kläderna köptes in för, men några tusenlappar blev det, och det bästa av allt är ju att veta att plaggen får nytt liv, hos någon som uppskattar (och har prutat för!) dess existens. Det som inte såldes lämnades till Myrorna så nu är det dags för en ny och uppstyrd nystart på gardroben, med en mycket smartare shoppingstrategi. Dags att inse att det inte håller att impulsköpa ALLT exakt den dag man behöver det, för a) oftast används plagget noll eller en gång och b) det finns inget som passar ihop med något annat i garderoben. Nej, nu blir det ändring; planering och inspiration och koordinering.

Och så slutligen; modebloggarna! Njaaa... jag börjar bli rätt less. Sönderbloggade stilar, plagg och fynd är inte kul. Extremhype kring "it-plagg" och butiker börjar kännas påfrestande. Kan man inte få shoppa i fred?

Ja, jag vet. Ytligt inlägg. Men ibland får det ju vara så.

Natti!

En tuff domstol

Har funderat lite på varför vi människor (särskilt tjejer) är så överdruvet kritiska mot oss själva. Mot det egna jaget och den egna kroppen och de egna prestationerna.

Eller varför och varför. Jag har funderat på ATT det är så och hur synd det är.

Minsta lilla rynka kring ögonlocket, fel nyans på huden, pyttelilla veck på magen eller minigrop i låret ska synas, hatas, planeras för att få bort, synas och hatas lite till.

Tråkigt, egentligen.

För när allt kommer omkring så existerar ingen perfektion eller all perfektion i världen. Så är det ju. För ingen är perfekt om det betyder utan skavanker. Men alla är perfekta om det betyder att allt kan vara vackert och lyckligt och härligt, om det inte finns några krav på hur det ska vara. Om vi slopar kriterierna liksom.

Om vi bara lyfter blicken från Hollywoodreportage på tv:n och sönderretuscherade glossiga magasin så kan vi faktiskt se våra medsystrar precis som de - som vi - är. Med kilon och hårstrån och knackiga naglar och häng här och där. Och vi åskådare kastar beundrande blickar mot en vältränad kropp eller snygg jeansrumpa medan ägarinnan själv kanske går runt och hatar den. För hon ser bara felen. 100 rätt men ett "fel" och det är DET vi hakar upp oss på.

Det är inte rättvis.

Mot oss själva.

Det tog 32 år att inse att man måste kunna vara lite snäll mot sig själv ibland också.

En fyraårings funderingar

Samtal häromdagen:

Son: "Åh nej. Det här var inte bra. INTE bra!"

Jag: "Vaddå, älskling?"

Son: "Har det varit lördag?" (Med olycka i blick.)

Jag: "Eh, ja... det var lördag i förrgår, men det kommer ju en ny snart."

Son: "Åååhhh, jag som glömde köpa lördagsgodis!!!" (Uppgiven, ledsen och arg på samma gång.)

Bara bröst

Jodå, hon är mer bröstfixerad än mina tjugoåriga kill-kollegor, vår lilla tremånadersdotter. Det här med amning var tredje-fjärde timme, missade hon nog vid genomgången på bb.

Och man vänjer sig ju.

Jag ammar sittande, liggande, stående, gående, i Babybjörn, i bilbaksätet (stillastående bil såklart) och i sömnen.

Noterar knappt längre vad jag gör, när hon får ta plats vid självserveringen. Och börjar allvarligt bli rädd för att det snart - mycket snart - kommer att ske en obekväm olyckshändelse.

Inom kort kommer jag med all sannolikhet att öppna ytterdörren för en försäljare eller slänga mig upp på cykeln för att åka till affären, i "amningsläge", så att säga.

Tur att man inte är pryd.

Längre.

High carb, high fat diet!

Elis och jag har bakat. Sega chokladrutor (nästan som kladdkaka) ur gårdagens kvällstidningsbilagor.

Elis tror att vi måste vänta till imorgon med att smaka, för att kakan inte är sval ännu. (Och han redan har borstat tänderna och lagt sig.) Men frågan är om det kommer att existera minsta lilla rutbit imorgon.

Kladdkakeperfektion, det där receptet.

Thomas är på jobb i Norge, han har just ringt hem ett antal goda besked från mötena. Sonen somnade framför sin favoritfilm i egna mini-dvd:n och dottern snusar mjukt vid min sida. En alldeles vanlig men komplett och underbar kväll.

Kanske lite väl mätt, men annars så.

Död åt fynden...

Meeen... nu får det vara nog. För inte alls så längesedan gick det fortfarande att göra fynd i klädshoppingen. En H&M-tröja, Zaraklänning eller Gina Tricot-tights för några hundralappar kunde fortfarande sticka ut som något intressant i garderoben, och inte sällan ge upphov till frågor om dess ursprung. Budgetshoppingen ställde också krav på kreativitet i kombination och bärande med andra plagg. Lättsamt och kul, till och med för plånboken.

Men så kom de. Först en och en, anfallande. Sedan i allt större svärmar. Och nu i hotfulla, elaka modemoln. Mo. De. Blogg. Arna.

Det går ju inte att handla längre!

Jag hittade ett par fina skor, i linje med hösttrender och med rätt klackhöjd. Inte illa. Fram till dess att jag hunnit packa upp dem ur kartongen och ställt upp dem på skohyllan. Ungefär då ser jag dem på varenda liten bloggadress värd namnet.

En kjol. Ett kap. Nejdå, en i mängden. Visar webbsurfandet samma kväll.

Ett par brallor. Intressanta. Personliga. Javisst, för mig och 50 000 Elin Kling-copycats i tjugoårsåldern.

Det här håller inte. Inte för att jag någonsin inbillade mig att man kan bygga en egen stil eller vara någorlunda ensam om det man hittar hos de stora kedjorna eller svenska designers. Men det kändes i alla fall som en sport att hitta något före resten av jämlikarna i kompiskretsen. Nu innefattar konkurrensen alla som äger en dator med en webbläsare.

Inte rättvist. Slaget är förlorat. Man får göra som Lena, en gång i tiden. "Jag syr mina egna kläder".

Världens äldsta skolflicka?

Javisst var hon bra, Madonna! (Ljus)Showen, dansen, budskapen... Finns inte mycket att klaga på. "You must love me" och "Miles away" var tillsammans med "Holiday" höjdarna i mitt tycke.

Men lite bisarrt blir det när 50-åriga kvinnan (med superkroppen) studsar ut på scenen i minikjol, knästrumpor och långa lockar.

Min hjärna får liksom inte ihop det.

Men så är också Madonna kvinnan som säger att "jag har inget emot skönhetsoperationer, jag är bara emot att prata om dem", vilket förstås är det enda rätta när en hel värld kan se att farbror doktern hjälper fysiken på traven, samtidigt som hon är opinionsbildare och förebild för miljoner unga, gamla, sköra och starka homosapiens.

Ålder är trots allt faktiskt inte bara en siffra. Och någonstans, i jakten på evig ungdom och obruten skönhet, finns det faktiskt också en gräns mellan vad som är inspirerande, och direkt avskräckande.

Korten på bordet...

...har man ju hört talas om.

Men här är det inte bara korten, utan hela leken. Och förpackningen. Och kvittot som följde med inköpet. Och plånboken det låg i. Ja, ni fattar.

Det. Gick. Visst. Lite. För. Långt.

(Inläggen från slutet av juli är de som de stora kvällstidningarna syftar till i dagens nyhetsflöde.)

http://www.lulucarter.se/post/2009/07/28/Livet.aspx#comment

Like a virgin

Ja, nu syftar jag inte till avhållsamheten som dessvärre drabbar nyblivna föräldrar :) (DET området ska vi inte gå in på nu.)

Istället laddar jag för Madonna på Ullevi på lördag. Precis som vid flera liknande tillfällen är det mitt jobb som gör att jag "måste" vara där.

Jag tror dessvärre inte att det blir så många tidiga hits (de enda jag gillar), men med fördrinkar, buffé, bra platser och efterfest så gör det inte så mycket. Hey, bara att få välja ut något icke-amningsvänligt i garderoben och fräsa lite hårspray i luggen gör ju att det känns superlyxigt.

Extra bra är att familjen hänger med ner och bor på hotell. Några timmar ifrån varandra kanske är soft, men några dygn vill jag verkligen inte vara på annat håll.

Det är inte du... och inte jag heller

Nej, du har inte fel på datorn, inläggen är faktiskt såhär fula i layouten.

Men ju mer jag försöker fixa, desto fulare blir det.

Det är nå´t knas här!

Äventyr - då & nu

18+: Ska vi inte dra till Paris i några månader, och bara se vad som händer?

31+: Ska vi inte ta ett glas vin till middagen ikväll, trots att det är arbetsvecka?

Jag gillar Göran!

Oh ja, vad bra den var!

90 minuters svensk njutning.

Gå se!