Har funderat lite på varför vi människor (särskilt tjejer) är så överdruvet kritiska mot oss själva. Mot det egna jaget och den egna kroppen och de egna prestationerna.
Eller varför och varför. Jag har funderat på ATT det är så och hur synd det är.
Minsta lilla rynka kring ögonlocket, fel nyans på huden, pyttelilla veck på magen eller minigrop i låret ska synas, hatas, planeras för att få bort, synas och hatas lite till.
Tråkigt, egentligen.
För när allt kommer omkring så existerar ingen perfektion eller all perfektion i världen. Så är det ju. För ingen är perfekt om det betyder utan skavanker. Men alla är perfekta om det betyder att allt kan vara vackert och lyckligt och härligt, om det inte finns några krav på hur det ska vara. Om vi slopar kriterierna liksom.
Om vi bara lyfter blicken från Hollywoodreportage på tv:n och sönderretuscherade glossiga magasin så kan vi faktiskt se våra medsystrar precis som de - som vi - är. Med kilon och hårstrån och knackiga naglar och häng här och där. Och vi åskådare kastar beundrande blickar mot en vältränad kropp eller snygg jeansrumpa medan ägarinnan själv kanske går runt och hatar den. För hon ser bara felen. 100 rätt men ett "fel" och det är DET vi hakar upp oss på.
Det är inte rättvis.
Mot oss själva.
Det tog 32 år att inse att man måste kunna vara lite snäll mot sig själv ibland också.
1 kommentar:
SJukt bra skrivet Linda!!! :)
Skicka en kommentar