Meeen... nu får det vara nog. För inte alls så längesedan gick det fortfarande att göra fynd i klädshoppingen. En H&M-tröja, Zaraklänning eller Gina Tricot-tights för några hundralappar kunde fortfarande sticka ut som något intressant i garderoben, och inte sällan ge upphov till frågor om dess ursprung. Budgetshoppingen ställde också krav på kreativitet i kombination och bärande med andra plagg. Lättsamt och kul, till och med för plånboken.
Men så kom de. Först en och en, anfallande. Sedan i allt större svärmar. Och nu i hotfulla, elaka modemoln. Mo. De. Blogg. Arna.
Det går ju inte att handla längre!
Jag hittade ett par fina skor, i linje med hösttrender och med rätt klackhöjd. Inte illa. Fram till dess att jag hunnit packa upp dem ur kartongen och ställt upp dem på skohyllan. Ungefär då ser jag dem på varenda liten bloggadress värd namnet.
En kjol. Ett kap. Nejdå, en i mängden. Visar webbsurfandet samma kväll.
Ett par brallor. Intressanta. Personliga. Javisst, för mig och 50 000 Elin Kling-copycats i tjugoårsåldern.
Det här håller inte. Inte för att jag någonsin inbillade mig att man kan bygga en egen stil eller vara någorlunda ensam om det man hittar hos de stora kedjorna eller svenska designers. Men det kändes i alla fall som en sport att hitta något före resten av jämlikarna i kompiskretsen. Nu innefattar konkurrensen alla som äger en dator med en webbläsare.
Inte rättvist. Slaget är förlorat. Man får göra som Lena, en gång i tiden. "Jag syr mina egna kläder".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar