Vardagshumor

Fick just det här mailet från min sambo:

Det gick bra att lämna `sonen´ imorse, han var glad på vägen in till dagis, satt och sjung bro, bro, ”breja” (?) på tåget. Jag körde in i en snökant så han flög ur vagnen och landade på asfalten. Han tyckte det var kul och sade att ”så där har vi inte gjort förut, jag tyckte det var roligt”.

3,5 år och en framtid full av nya erfarenheter att upptäcka!

Vykortsvackert

När vi vaknar hela familjen i dubbelsängen, är det lite ljusare än vanligt. Glatt konstaterar vi att natten och den tidiga morgonen bjudit på flera centimeters snötäcke, och villaområdet med den omgivande skogen är vackert inbäddat i ett gnistrande mjukt fluff.

Fullt påpälsade med det vi kunde hitta i form av vinterkläder efter flytten, ger vi oss ut i den tidiga förmiddagen. Sonen är den enda som är kittad med matchande plagg i senaste modet och rätt storlekar, men det gör oss inget att vi ligger lite efter där. Jag har min sambos mössa och ett par av mina avlagda höststövlar, till skidjackan och byxorna. Sambon har visserligen bra skor, men sonens getingrandiga Po.P-mössa och helt vanliga blåjeans...

Nu när utflyten är slut och jag sitter inne i stugvärmen och förbereder storstädning av villan, killarna har dragit iväg till stan för kalas och radion skvalar mysig popmusik över hela mellanvåningen, konstaterar jag att jag just har upplevt några av mitt livs lyckligaste timmar i den enklaste av enkelhet.

Vi har dragit sonen på pulkan genom bullerbykvarteren, åkt på såväl rumpa som plastunderlag utför backarna, vi har haft snöbollskrig, gjort snöänglar och avslutat med en timmes äventyr genom obrutna snötäcken i Hemskogen. Den innerliga glädjen i sonens ögon, rosorna på hans kinder, ivern när han får gå först i ledet och välja väg förbi "oöverstigliga" berg eller "livsfarliga" stup... Sambons arm runt mina axlar när sonen springer före genom det soldränkta vinterlandskapet, det lilla klingande skrattet när min snöboll träffar sambons tinning... Helt vanlig och ändå så ovanligt stor lycka. Så lite men ändå så otroligt mycket.

Finsmakare?

Tillbaka från tredagars jobbresa till Bryssel. Med mig hem hade jag såklart ett lass belgisk choklad, och en noga utvalda förpackning Valrhona bara till mig. Sambon fick Whiskey och sonen både leksak och lördagsgodis i form av Bilar-Smarties.

Vad händer såklart.

Nu står sonen i vardagsrummet och konstaterar förnöjt att lyxchokladen luktar vaniljsås och att det är det godaste han någonsin ätit. "Bara en bit till, för att det är så gott", uttalar han lite frågande med sina hundögon.

Vad kan jag säga. Hur kan jag neka det finaste jag har, det godaste jag vet? Självklart får han fortsätta njuta, medan jag molar Smarties för att stilla godissuget.

Baby P

Jag har ännu inte tappat tron på hela mänskligheten, men min tro på individen kommer aldrig att bli densamma sedan jag läste dagens Expressen. Jag kan inte längre hävda att det goda alltid i slutänden besegrar det mörka.

17-månaderspojken Baby P i England, torterades i månader av sin styvfar. Över 60 gånger hade socialen och läkare chansen att plocka honom ur sitt helvete, men agerade inte. Jag vill bara blunda och låtsas som att texten framför mig inte innehåller en spegling av den vidrigaste av verkligheter, men så är fallet.

Baby P dog hösten 2007. Han gjorde det med bruten ryggrad, urplockade naglar, avklippt fingertopp, bitmärken efter familjens hund som upprepade gånger tränats på pojken, flertalet strypmärken, sår och blåmärken i hals och mun efter den nappflaska som pressats så djupt ner i hans hals. När hans livslåga slutligen släcktes gjorde den det av en tand som lossnat av en knytnävsslag i hans ansikte, och fastnade i luftstrupen.

Jag vill bara blunda men det är vårt ansvar att inte göra det. Jag gråter och vill kräkas, men det hjälper ju ingen. Vi måste inse att bara vi kan påverka och förändra, att göra ingenting är också att göra fel.

En oskyldig tvååring, en undrande blick, en mjuk kind som borde ha strukits med varsamma händer... Det finns inga ord.