Möjligen har jag berört detta ämne tidigare, men något som jag bara inte kan ignorera när jag hör/läser om det, utan upprör mig å det grövsta är följande uttryck:
- Livspussel. LIVSPUSSEL??! Alltså, det är ju bara så himla fel. Vaddå pussel? Ska liksom alla bitar matcha till en perfekt rektangel i slutänden, och då är man lycklig och glad för alltid och i evighet? Livet är inte perfekt slipade bitar, 250 till antalet. Inte heller är ramverket symmetriskt och alltid logiskt. Livet är inte ett pussel som ska läggas, hur kan någon komma på tanken att kalla det så? (Märker ni hur arg jag är :))
Fast det är klart, om man bara delar in vardagen i tårtbitar av timmar här och måsten där, karriär här och småknattar där, så kan jag (nästan) förstå tanken. Att först så ska barnen lämnas, sedan ska t-banan passas, mötet planeras, lunchen ätas, tvätten tvättas och dammsugarn dammsugas, eller nåt... Då får man ju pussla en hel del.
Men varför inte istället se allt det mjuka runt omkring? Barnen ska lämnas och gråter och sparkas, men sjunger fint i nästa sekund. Funderingar om blå himmel blandas med snoriga näsor och känslor som inte passar ihop i en mall. Visst, tunnelbanan är varm och trång och kommer allt som oftast sent, men då dyker plötsligt en ny favoritlåt upp i IPhonens Spotify, och sätter en fin färg på hela dagen. Och tänk om den pusselbit som kallas middag inte alls känns viktig idag? Vi hade tänkt oss falukorv, men nu vill vi dricka vin och köpa sushi, måste vi pussla klart imorgon då istället? Du vill göra karriär och det vill jag också, men barnen då, vem ska passa dem, nej det här går inte för då passar inte min jobb-bit i din familjebit så då får vi börja om... Nej för tusan, släng det där gamla träsynsättet nu, och lev istället! Det blir som det blir. Och det blir ju oftast så himla härligt!
- Vilket leder oss vidare in på... tada; familjeprojektet, eller "projekt familjen". Åh så ohärligt! "På jobbet driver jag kommunikationsprojekt och hemma driver jag människoprojekt med tillhörande hus, bil och sällskapsdjur." Stackars, stackars alla som fastnat i det synsättet, på riktigt lider jag med dem alla. Innebär det då att singlar driver singelprojekt och särbos driver särboprojekt och sambos förstås projekt samboliv? Projekt är något med en tydlig början, en väldefinierad målbild, ofta en strategi, hyfsat utstakad budget och ett antal olika samarbetspartners som krävs för resultatuppfyllnad.
En husrenovering kan vara ett familjeprojekt. En semesterresa med förberedande planering likaså. Att ta sig från punkt A till punkt B med uppblåsbara krokodiler, en bil med nära förestående soppatorsk, hungriga ungar och överhettad sambo, kan sannerligen vara ett projekt. Men familjen, kärleken, samhörigheten och det tillhörande kaoset är ju själva plattformen i sig. Lycka, näring, dynamik, tristess, grubblerier, asgarv, bråk, försoning och dialog. Inte med något annat mål än att bara få vara i allt det där. Utveckla det, utvecklas med det. Växa och stimulera tillväxt. Älska och låta sig älskas. Den dagen det blir ett projekt, måste det väl ändå ses som att målet redan är missat?
Eller har jag missat nåt här?
