Ingen smal sak

När man inte känner sig som sitt vanliga jag i kroppen (av vilken anledning det än är) är det mycket av det som i vanliga fall är ytligt kul, som inte riktigt funkar. Träning, städning, springa till tunnelbanan, klä på sig... Allt blir lite meckigare. Och klädshopping som i vanliga fall är ett sant glättigt nöje, blir inte alls samma sak.

Men efter dagens shoppingrunda har jag ändrat mig. Efter att ha skrotat mammaklädesavdelningarna på H&M, Lindex mm och halft deppat ihop över det stora, vida jeansutbudet med små fickor långt isär, eller konstiga knappar, eller randiga pastelltröjor med snörning under bysten sprang jag in på Vero Moda. Och på 15 minuter hittade jag allt jag för tillfället kunde önska. Två olika stretchjeansleggings med dragkedja längst ner, en oversizetröja, en pösig tunn kofta med snörning... och så tre par skor (varav två på 70% rea) på Vagabond.

Nu känns det ljusare. Faktiskt. Och jag ryser lite åt mig själv över ytligheten, men så är det faktiskt just nu. Efter att ha hasat runt i för stora mammabyxor och försökt klämma in mig i mina vanliga skjortor, känns dagens shopping som en fet solig ljuspunkt bland de runda molnen.

Ett privat rum i en källare

Sent igår kväll befann jag mig i ett litet rum i en dunkel källare någonstans i innerstan. Det var trångt och spartanskt möblerat. Fanns ett par soffor med galontyg, ett fastskruvat bord, en inplastad instruktionsleaflet på väggen och självklart, en stor tv-mot ena väggen. En pappersrulle och ett litet brinnande stearinljus stod på en liten hylla vid dörren.

Vidare hade rummet utrustats med ett par extra högtalare och fjärrkontroll, för bekvämlighetens skull. En vidrig pärm som redogjorde för kanalinnehållet låg på en av sofforna. Pärmen luktade en märklig blandning av unket och lite alkohol.

Brevid tv´n låg två avlånga föremål, ca 20 cm i storlek. En röd och en lite blåare. På väggen satt en röd knapp, den kunde man enkelt vicka på om man behövde assistens utifrån, som en hotline direkt till någon bemannad servicecentral i bakgrunden. Kanske en drink? (Alkoholfri i mitt fall.)

På väg till rummet med mitt nummer kunde jag också skymta en slipsklädd äldre herre och en ung dam i ett av de närliggande båsen, men jag var eskorterad på min promenad och vågade inte stanna och kika. Överallt i de trånga gångarna satt korta instruktioner om att full diskretion är viktig, och jag ombads att gå direkt till min dörr.

Så, innan jag ens hann reflektera över hur bisarr situationen egentligen var, och att jag var på väg att göra något jag aldrig gjort förut, sveptes jag med av upplevelsen. Mina kollegor likaså. Innan vi ens satt oss vid bordet var första låten igång - Livin on a prayer med Bon Jovi - och vi satte högsta fart redan från början, i vårt livs första möte med privat-rum-karaoke på K Karoke i Vasastan.

Inte så flaschigt. Men sjukt kul. Och ännu roligare för dem som kunde ta in en kanna öl eller en riktig drink att skölja ner stelheten med. Hit kan jag nog tänka mig att gå igen.

Som ett sunkigt litet Red Light utan det omoraliska på något sätt. Pinsamheten finns dock även här.

Gone in 30 seconds

Jag tillhör den (lilla? patetiska?) skara som gillar att det rullar ett avsnitt av Americas Funniest Home Videos, om jag oplanerat slår på tv´n och hamnar på Femman.

Tycker det är rätt kul med vurpor, planerade skrämselattacker och vissa klantigheter.

Men så kommer det en hopklippt en-minutskavalkad av kliande hundar eller, ännu värre, en massa barn som nyser.

Nyser?

Vad är det som är så roligt med det? Jag fattar inte. Kanske är det inte jag som går i främsta humorledet här i världen, men nä,... det här är i alla fall 30 sekunder för mycket för mig.

Vilken bransch är det då?

Hahahaha, ååh så hysteriskt roligt.

Jag menar inte att sitta och garva åt henne, jag brukar verkligen försöka förstå Bella, men ibland blir det så fel.

"Vilken krävande dag! Blev fler möten än väntat och det är tufft klimat i businessbranchen."

Från blondinbella.se idag alltså. Din hotline till underhållning.

Klart som fan jag är tacksam...

Försökte hitta en annan inledning i det här inlägget än "i dagens samhälle"... men det gick inte, så...

I dagens samhälle med jämställdshetsdebatter i alla möjliga medievrår, sällan skådad kräsenhet i olika åldersgrupper och en (i och för sig väldigt sund inställning i grund och botten) känsla av att vi alla är värda det absolut bästa, känner jag att det ibland går väldigt mycket för långt.

Man ska kräva 10 000-kronors steg uppåt vid varje löneförhöjning, "man" förväntar sig full uppmärksamhet från hela bekantskapskretsen när något känns jobbigt och man ska inte vara glad, utan självklart iakttagande, om sambon (vilket kön den än har) plockar strumpor från golvet, slänger ihop en snabb vardagsmiddag eller åker och tvättar bilen tillsammans med barnen så att man själv får lite "egentid".

Visst kan jag tycka att det är självklart att förvänta sig vissa uppoffringar, eller kalla det hellre samarbetspunkter. Visst tycker jag att jag gör grymma insatser på jobbet och ska ha betalt därefter. Visst ska man dela lika på hushållsarbete, karriärsmöjligheter och livsplaner.

Men varför kväva tacksamheten i detta? Varför inte bejaka den? Jag är svinglad när vi genomför kundvårdsaktiviteter med jobbet, det betyder ju roligheter även för mig. Chefen höjer min lön och jag säger inte "den satt som den skulle" utan "tack för att ni ser". Sambon sliter med tvätt och barnhämtning och mina ögon bubblar över av tacksamhet.

Inte för att jag tycker att det borde vara på något annat vis. Utan för att jag vet att det skulle kunna ha varit på något annat vis. Med andra människor. I ett annat land. I en annan tid. Eller bara... annorlunda.

Därför säger jag tack. Därför kommer jag att fortsätta säga tack. Ja, jag kanske tycker att vi allihopa är värda allt. Men det krävs också att andra ser det. Klart som fan man blir tacksam varje gång det händer.

Och lika tacksam för möjligheten att återgälda.

Halvstressigt...

Jag brukar morskt peppa mina kollegor som har det jobbigt i jobbstress eller hemmapress. Så länge det inte gäller livsavgörande frågor är jag framme med några uppmuntrande kommentarer, ett sätt att tänka eller förhålla sig - eller kanske bara ett lyssnande öra om det kan hjälpa.

Jag är säkert en enorm plåga om man för stunden inte alls känner sig upplagd för att lyssna på positiv inställning, och jag är nog inte personen man väder sig till om man vill ha någon att gråta ut hos en längre tid, eller en lång session av medlidande.

Självklart känner jag för mina vänner och bekanta. Självklart lider jag med dem. Men för mig är det lika självklart som för Kajsa Kavat att först deppa lite, sedan hitta en optimistisk inställning till utmaningen. Huvva, vilken jobbig insikt. Men jag har svårt att göra något åt den.

Å andra sidan kan jag känna att det är så jag själv helst blir bemött i liknande situationer. Självklart gäller inte detta vid riktiga livskriser, utan mer greppbara svackor. Nu - när jag klockade in på 20 timmars övertid förra veckan, satt 16 timmar igår och inte ser någon ljusning på detta förrän nästa vecka, känner jag att det pyr lite under ytan. Jag kommer inte att brinna upp - eller ut. Men har svårt att sätta saker och ting i rätt perspektiv.

Då tar sambon emot med öppna armar. Kramas och säger att jag inte behöver tänka alls, han står stadigt om jag inte orkar. Och sedan, ett litet men ändå enormt betydelsefullt; "jämför med hur vi hade det för två år sedan".

Och det är så lite som behövs. Allt fixar sig. Skitjobbigt eller halvtungt - man får större muskler av lite motstånd. Så det är bara att traggla vidare ett litet tag till.

Jag och jag

Känns som att jag är min egen största fiende på nå´t sätt. Jag mår inte bra när det inte händer nånting. Vill hellre ha tolv projekt för mycket, än inga alls. Smider planer, gör listor, gillar förändring och högt tempo. Kan få en glädjekick av storstädning eller möbelrenovering. Vill helst alltid vara på väg. Och älskar att ta ut mig, En löprúnda eller timme på gymmet ger mig endorfiner för en vecka.

Hur kan det då komma sig att jag ändå väljer soffhörnet så ofta! Myser ner mig med duntäcke, en bra bok och något att knapra på. Fjärrkontrollen inom räckhåll och fötterna mjukt vilande i sambons knä. Sonen sussar sött på övervåningen.

Kanske måste man inte välja vilken typ man är eller vill vara. Det funkar med lite av varje. Lite lathet + lite överenergi + lite svenssonliv + lite Stureplansglamour + lite lekparkshäng + lite middagsbjudning + lite karriärsplaner + lite "låt ödet styra" + lite ensamtid + lite parsamhörighet = det bästa av allt.

Eller 55 sidor av samma mynt, kanske man kan säga.

Stop!

Om du läser det här NU (söndag kväll 21.22) så sluta genast. Slå istället på SVT och kolla Nip Tuc. Mycket bättre. Kom gärna tillbaka kl tio.

Triss i konsert

Jag har inte sett så mycket i musikväg, har ingen vidare festivalhistoria men topp tre i konsertfavoriter har för min del varit:

Moneybrother på Stadshuset i Sundsvall 07 - inte bara spelningen i sig utan drinkarna på Svenssons med brorsan före, stämningen och efterfesten.

Robbie Williams på Ullevi i juli 06 - Sommaren, sällskapet och den unika laddningen när en besviken Robbie intog senen med en enorm frustration efter att just ha sett England åka ur fotbolls-VM, men efter två låtar bars fram av ett fullsatt Ullevi och gjorde en helt fantastisk kväll.

Kents vita konsert på Stadion tidigt 2000-tal - Humlegården var proppfull av vitklädda fans och röda viner, sommarkvällen var ljummen och atmosfären magisk.

2009 vill jag inte missa Laleh på Cirkus i mars, Bruce Springsteen på Stadion i juni och Coldplay på samma arena i augusti.

Bra film, fantastisk låt

Crazy beautiful.

Turning circles time again
cut like a knife oh yeah
If you love me got to know for sure
Cos it takes something more this time
than sweet sweet lies
before i open up my arms and fall
losing all control of every dream inside my soul
and when you kiss me on that midnight street
sweep me off my feet
singin ain't this life so sweet

http://www.youtube.com/watch?v=Eo-tp0JZvUA

(Har jag lagt ut den förut så får detta bli en favorit i repris.)

Lördagsfavorit

På lördagar missar jag inte "Körslaget"!

Haha, närå, den gick ni inte på va.

Men seriöst, den nya lördagsfavoriten på TV heter "Are you smarter than a fifth grader?". Vilket program, det har ju allt. Sköna tävlande, roliga barn (inte för att jag vet om det är det som brukar göra ett bra tv-program ;) men i det här fallet är det en bra krydda) och en härlig programledare. Och pengar. Och spänning.

Prova kolla nå´n gång. Kanske inte så bra för egot, men det är det värt.

Feeling bad for Bella

Så Blondinbella åkte ur Let´s Dance fortare än kvickt. Synd! Hon tillförde något visst, med hela den där attityden och Barbielooken.

Jag läser hennes blogg ibland och kan inte låta blir att tycka synd om henne. Visst har hon, på många sätt och vis, lyckats bra för sin ålder. Hon har alla de här företagen, hektiska dagar, en hel massa pengar på hög (om man ska tro vad man läser) och ett gäng blogg-fans.

Men ändå. Hon är 18 år eller så. 18! Då vet man inte så mycket. Man TROR att man gör det, men har inte total koll. (Vid 30 däremot så har man ofta koll på ganska mycket, men tror inte att man kan knappt nå´t ;)). Och vad är egentligen "att lyckas"?

Hon är känd nu, om det var målet. Hon tjänar pengar. Men hon har så starkt målat upp myten om sig själv, att den blivit en sanning. Vet hon själv vem hon är och vem hon vill vara? Vet hon att hon kommer att stå ut med att bilden av Blondinbella inte hux flux går att avlägsna från Isabella Lövengrip, när hon kanske skulle önska det? Kommer hon att orka vara en schablon, och stå för alla sina blogginlägg, när hon inte längre vill eller behöver?

Jag har ingen aning, men det känns inte helt ok. Jag tycker synd om henne, samtidigt som jag kan förakta en del av hennes uttalanden och den världsbild hon förmedlar till unga tjejer.

Blondinbella är en stark och tydlig karaktär - en förstärkt bild. Men hon är nog ingen riktig förebild.

Men allvarligt

Läste om den här idag:

http://www.hatlistan.se/

Men varför? Vad är det för sorts person som upprättar en sån sajt? Som lägger kraft och energi på ett "hat" mot personer och dessutom göra det till ett offentligt rum för nedervärdering och ilska?

Eller gäller det i själva verket bara pengar? "Ja, vilken grym idé. Jag skapar en sajt där offentliga personer kan hängas ut och alla kan komma dit och rösta på, eller nominera nya, hatobjekt - som de förmodligen aldrig ens träffat, men det struntar jag i. Vem vill annonsera?"

Jag orkar inte. Visst kan man rycka på axlarna, men det är bara så sorgligt att konstatera att det finns människor som fastnar i allt det mörka och negativa, som blir tragiska budskapsbärare av ord och en inställning som bara tröttar ut.

Varför inte bidra med lite positiv energi eller inspiration istället? Kraftsamla åt rätt håll kanske.

PS. Gå helst inte in på länken, det ger den bara mer trafik och blir intressant för annonsörer. DS.

Tre armband

Först blir sonen överförtjust när han fått ett brev adresserat till sig i posthögen. När han öppnar och finner ett litet paket med ett fint och pojkigt armband med hans namn på, blir han ännu gladare. Det första han frågar är om han får bada med det, den andra han undrar är om han får sova med det (vilket är DEN ultimata godkänd-stämpeln från lille herrn, det är ett litet urval favoritsaker som han aldrig vill lämna ifrån sig, ens på natten) och nu sussar han sött med det fina smycket runt handleden.

Var det kom ifrån? Inte helt överraskande från världens finaste och mest omtänksamma Karin. Puss!

Åsså till den stora chocken. Jag är liksom inte den som brukar ha tur i tävlingar. Döm om min förvåning när jag läser detta:

http://blogg.expressen.se/modebloggen/entry.jsp?messid=462493

Jihooooo!

Bloggläsaren har minsann en egen blogg också ;)

Nämen vad f-n!

När man känner sig som tröttast, som fulast, som totalt ickestrålande-oskimrande-antikurvig och innehar motsatsen till den perfekta schablon-gravidkroppen man ändå någonstans djupt därinne drömmer om och hoppas på. (Och nästan lyckas lura sig till att inbilla sig att man kanske är i närheten av, till dess att man passerar en spegel eller ett skyltfönster stort nog att rymma bjässen till lekamen.)

När man är blek, blåvit, bitter, butter, barsk och bullig.

När man känner sig höggravid med nästan tre månader kvar till nedkomst. Blir kallad för T-Rex på jobbet av den nyaste praktikaten. Och desperat resignerar till pojkvännens mysbyxor så snart man stapplar innanför dörren till villan.

Det är då man behöver tröst, inspiration och en insikt om att det finns andra som är i samma sits.

Det är då man hittar det här!

http://www.mama.nu/blogg/hannahs-blogg/2009/01/20/fardig-platat/index.xml

Det är ganska uppenbart vart tiopoängaren hamnade den här gången :)

Minimänniska

Om allt går som det ska kommer det ju en liten fjärde person till vår familj i april. Denna gång har graviditeten gått ännu snabbare och känts ännu mer abstrakt. Vi har ju fullt upp med sonen, arbete, huset och allt annat härligt.

Som jag nämnde i förra inlägget har det varit lite knas nu på senaste tiden. Varför är det si? Hur kan det bli så? Barnmorskan på mvc rynkar ögonbrynen och skapar oro med sin illa dolda grubblande min...

Efter en fredagseftermiddag på SöS verkar det dock som (peppar, peppar) att vi haft rätt i våra misstankar. Jag är inte i vecka 26, utan i 28, så den stora magen torde varken bero på graviditetsdiabetes eller en tvilling som gömt sig därinne, utan helt enkelt på att bebisen blev till när vi tror att den blev det. Annat konstigt som hänt hittar man ingen förklaring till, men så länge man inte gör det så är det också bra, så att säga. (Ni som varit i samma sits kanske förstår :-)) Vi får vänta och se, men just nu känns det underbart.

Vi har, delvis på grund av frågetecknen, hittills inte gjort några inköp till "Myran", men nu har jag så smått börjat fixa barnrummet och igår (på halva reapriset - johoo) köpte jag några småkläder.

Man måste ju tillåta sig själv att glädjas också, hur det än går och vad som än händer, blir det ju inte bättre av att man låser in och försöker glömma bort sin lycka här och nu.

Vi längtar efter vårt barn.

Copycat

Efter att ha haft lite strul med bebismagen, och en massa frågetecken som dök upp, har vi nu fått reda på att allt (för tillfället) ser bra ut, och då kommer gläjdjen och energin som
ett brev på posten. Bland annat resulterade det i att jag igår besökte Panduro en sväng, och kom hem med material för att
göra en billighetsvariant i papper, "inspirerad av" de fina
tavlorna i Kakans blogg. Nu har sonen och jag haft pyssel-
morgon minsann.

Så fattas bara de sista finjusteringarna samt ramar,

men för att vara jag så... ;)

http://kakansdiary.blogspot.com/2009/01/barntavlor.html

Hoppas bara det inte är olagligt att "inspireras" för eget bruk,

det är ju inte så att jag tänker försöka mig på att sälja... hm...

"mästerverken".

Dagens citat

Vackert citat från en vacker kvinna:

"Att åldras är som att bestiga berg,

man blir lite anfådd

men man får mycket bättre utsikt"

Frikort

Slötittade lite på reprisen av Golden Globe imorse, och njöt som vanligt av underhållningen i form av röda mattan-poser, klänningar, tacktal och kändisspan.

Mitt i allt började jag och sambon prata om de frikort som brukar dyka upp i diskussionerna på sena parmiddagar efter några flaskor vin. Ingen av oss har egentligen haft något att säga, inget givet val har poppat upp så vi har mest ansträngt oss med förslag åt varandra. (Hugh Jackman då kanske? Madonna, älskling?! Paul Walker? Jessica Alba, måste du ju välja.)

Men så helt otippat dyker de upp, vid de runda borden på galan. En sjukt het Bruce Springsteen (om än lite Botoxad) och en galet snygg Eva Mendez. Nu har vi alla fall något att säga när diskussionen tar fart vid nästa partaj.

Jag vet inte vad det säger om oss båda att vi valt personer med några år på nacken, med de mer eller mindre (ehh, lutar starkt åt de senaste) framträdande defekter som kommer med åldern, men jag tror att det kallas självinsikt. Man är ju inte 20 längre :-)

Ring oss om någon av dem är i stan. Och plötsligt har blivit singlar. För oss blir det ju helt oskyldigt, det är ju det frikort är till för!

Hård eller mjuk

Jag minns när vi var i femtonårsåldern. När vi trodde att hårdhet var bra, starkt. Vi sprang runt i våra små Doc Martens med stålhätta, de kanske tilltalade oss för att de både var mjuka i kanterna men med ett tjockt skydd, precis som vi. Vi var osäkra, men tuffa på ytan.

Idag är några av mina vänner fortfarande av det hårda slaget. Visserligen mjuka och varma inuti, med ett stort och värdefullt hjärta när de väl släpper in någon dit, men ändå med lite av det där skyddande skalet kvar. Idag beror det knappast på social osäkerhet eller en fundering över hur man passar in, utan kanske mer om en föreställning om hur man "ska" vara i en viss ålder, bör uppträda på en viss position eller med en viss titel. Fortfarande med måsten som kanske gömmer deras personlighet, mer än bekräftar den.

Men så har vi de rakt igenom mjuka. De som inte bryr sig om några mallar eller attityder. De som utstrålar värme och kärlek och omtanke i ord och i handling. Jag säger inte att de ena är bättre än de andra, för jag älskar dem alla, men med åren kommer insikten om hur man själv vill vara och i vilket sällskap man trivs kanske lite bättre. För mig finns en till exempel liten Kaka och en liten Lova och de är båda av samma skrot och korn.

Och det är lycka och det är kärlek att få ha dem i mitt liv. De är pärlor man aldrig behöver leta efter, de gömmer inte något under benhårt skal.

Bonde-näsa

Sonen har ett högst begränsat antal låtfavoriter när det gäller modern pop. Lilla snigel i all ära, men han börjar äntligen bli intresserad av lite mer fartfyllda toner.

Innebärande att varje gång vi sätter oss i bilen tvingar han oss att stega fram till låt nummer sex på den ena av de två Melodifestivalskivor vi desperat köpte på Statoil inför en bilfärd till norrland i våras. Amy Diamonds "Thank You" kan han numera nästan utantill, men den blir inte bättre för det...

It´s my cool är lite bättre lyssning, och den sjunger han dagligen på.

Och nu en ny favorit. För den gillar även en av hans bästisar på dagis. Den går såhär: Bonde-näsa, bonde, bonde, bondenäsa...

I hans öron och i hans mun.

För oss andra heter den fortfarande Womanizer.

En som Ann

Jag är 30+ nu och har lyckats bli alldeles nöjd och lycklig och tillfreds och skön med mig, den jag blivit, mitt liv och det jag haft turen och/eller kraften att uppnå.

Men ni vet hur det är. Ibland tycker man ändå att gräset är liiiite grönare på den andra sidan om staketet. Att någon annans klädstil är avundsvärd, eller "om jag bara hade den där matlagningstalangen". Och så ska det ju vara för det ger inspiration och det är bra.

Just nu är mitt "gröna gräs" Ann Söderlund. Eller kanske mest av allt hennes före detta hus. Som nu är vårt hus. Men som hon inredde så fint. Och som i mina ögon var perfektion. Och nu har jag efter snart ett halvår i samma hus inte riktigt hittat ända fram med alla prylar.

Så jag läser Anns blogg och tänker, "hur tänkte du". Hur får du ihop alla dina gamla och alla dina nya saker till en så fin och komplett helhet? Och vart hittade du dina vintagefynd? Och vad fick dig att köpa dem? Jag vill in i Anns estestiska huvud och få den där magiska kraften som gör att något bara blir så rätt. (Jag misstänker att Elin Kling också besitter den fast då gällande mode.) Men jag får fortsätta försöka, helt enkelt. För jag vill ju ändå ha min egen stil, vår stil. Inte hennes.

Just nu diggar jag verkligen Ann. Hennes familj. Hennes blogg. Kanske inte hennes "världens härligaste män", eller vad programserien nu hette. Men nästan allt annat. Och så verkar hon så snäll också. Och glad.

Och jag är glad. Över det mesta just nu.

http://www.familyliving.se/bloggare/ann-soderlund/2008/12/16/i-m-so-happy/index.xml

Mismatch

För sakens skull kanske jag ska tillägga att det inte finns någon tanke med matchningen i de här prylinläggen. Just nu är det på bruttolistestadiet. Självklart skulle inte ens jag komma på tanken att para ihop de båda inköpen i förra inlägget :)

Och inte de här heller!

Stuffing

Med barn nummer två inser jag att det kanske kan bli lite mer stil på prylarna den här gången. När ettan kom låg allt fokus (och cash) på basicutrustningen som säng, barnvagn, bärsele, vippstol och så vidare i all oändlighet. Den här gången finns ju de basala sakerna redan på plats och då tänker jag passa på att lägga lite mer energi på lullet, så att säga :)

Det innebär bland annat att måla om Briosängen och köpa minst ett fint bäddset, byta ut svarta skötväskan och åkpåsen mot något mer livfullt, en härlig skötväska, kosta på mig/oss/bebisen fina förvaringslådor mm till rummet. Ja, så får det bli. Fina saker livar upp.

Och så blir det kanske en del rosa trots allt.

Låt spaningen börja.