Sent igår kväll befann jag mig i ett litet rum i en dunkel källare någonstans i innerstan. Det var trångt och spartanskt möblerat. Fanns ett par soffor med galontyg, ett fastskruvat bord, en inplastad instruktionsleaflet på väggen och självklart, en stor tv-mot ena väggen. En pappersrulle och ett litet brinnande stearinljus stod på en liten hylla vid dörren.Vidare hade rummet utrustats med ett par extra högtalare och fjärrkontroll, för bekvämlighetens skull. En vidrig pärm som redogjorde för kanalinnehållet låg på en av sofforna. Pärmen luktade en märklig blandning av unket och lite alkohol.
Brevid tv´n låg två avlånga föremål, ca 20 cm i storlek. En röd och en lite blåare. På väggen satt en röd knapp, den kunde man enkelt vicka på om man behövde assistens utifrån, som en hotline direkt till någon bemannad servicecentral i bakgrunden. Kanske en drink? (Alkoholfri i mitt fall.)
På väg till rummet med mitt nummer kunde jag också skymta en slipsklädd äldre herre och en ung dam i ett av de närliggande båsen, men jag var eskorterad på min promenad och vågade inte stanna och kika. Överallt i de trånga gångarna satt korta instruktioner om att full diskretion är viktig, och jag ombads att gå direkt till min dörr.
Så, innan jag ens hann reflektera över hur bisarr situationen egentligen var, och att jag var på väg att göra något jag aldrig gjort förut, sveptes jag med av upplevelsen. Mina kollegor likaså. Innan vi ens satt oss vid bordet var första låten igång - Livin on a prayer med Bon Jovi - och vi satte högsta fart redan från början, i vårt livs första möte med privat-rum-karaoke på K Karoke i Vasastan.
Inte så flaschigt. Men sjukt kul. Och ännu roligare för dem som kunde ta in en kanna öl eller en riktig drink att skölja ner stelheten med. Hit kan jag nog tänka mig att gå igen.
Som ett sunkigt litet Red Light utan det omoraliska på något sätt. Pinsamheten finns dock även här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar