Halvstressigt...

Jag brukar morskt peppa mina kollegor som har det jobbigt i jobbstress eller hemmapress. Så länge det inte gäller livsavgörande frågor är jag framme med några uppmuntrande kommentarer, ett sätt att tänka eller förhålla sig - eller kanske bara ett lyssnande öra om det kan hjälpa.

Jag är säkert en enorm plåga om man för stunden inte alls känner sig upplagd för att lyssna på positiv inställning, och jag är nog inte personen man väder sig till om man vill ha någon att gråta ut hos en längre tid, eller en lång session av medlidande.

Självklart känner jag för mina vänner och bekanta. Självklart lider jag med dem. Men för mig är det lika självklart som för Kajsa Kavat att först deppa lite, sedan hitta en optimistisk inställning till utmaningen. Huvva, vilken jobbig insikt. Men jag har svårt att göra något åt den.

Å andra sidan kan jag känna att det är så jag själv helst blir bemött i liknande situationer. Självklart gäller inte detta vid riktiga livskriser, utan mer greppbara svackor. Nu - när jag klockade in på 20 timmars övertid förra veckan, satt 16 timmar igår och inte ser någon ljusning på detta förrän nästa vecka, känner jag att det pyr lite under ytan. Jag kommer inte att brinna upp - eller ut. Men har svårt att sätta saker och ting i rätt perspektiv.

Då tar sambon emot med öppna armar. Kramas och säger att jag inte behöver tänka alls, han står stadigt om jag inte orkar. Och sedan, ett litet men ändå enormt betydelsefullt; "jämför med hur vi hade det för två år sedan".

Och det är så lite som behövs. Allt fixar sig. Skitjobbigt eller halvtungt - man får större muskler av lite motstånd. Så det är bara att traggla vidare ett litet tag till.