Minimänniska

Om allt går som det ska kommer det ju en liten fjärde person till vår familj i april. Denna gång har graviditeten gått ännu snabbare och känts ännu mer abstrakt. Vi har ju fullt upp med sonen, arbete, huset och allt annat härligt.

Som jag nämnde i förra inlägget har det varit lite knas nu på senaste tiden. Varför är det si? Hur kan det bli så? Barnmorskan på mvc rynkar ögonbrynen och skapar oro med sin illa dolda grubblande min...

Efter en fredagseftermiddag på SöS verkar det dock som (peppar, peppar) att vi haft rätt i våra misstankar. Jag är inte i vecka 26, utan i 28, så den stora magen torde varken bero på graviditetsdiabetes eller en tvilling som gömt sig därinne, utan helt enkelt på att bebisen blev till när vi tror att den blev det. Annat konstigt som hänt hittar man ingen förklaring till, men så länge man inte gör det så är det också bra, så att säga. (Ni som varit i samma sits kanske förstår :-)) Vi får vänta och se, men just nu känns det underbart.

Vi har, delvis på grund av frågetecknen, hittills inte gjort några inköp till "Myran", men nu har jag så smått börjat fixa barnrummet och igår (på halva reapriset - johoo) köpte jag några småkläder.

Man måste ju tillåta sig själv att glädjas också, hur det än går och vad som än händer, blir det ju inte bättre av att man låser in och försöker glömma bort sin lycka här och nu.

Vi längtar efter vårt barn.