Baby high då?

Överallt i gravid- och föräldralitteraturen kan man läsa om baby blues. Den första tiden med liten bebis, som kan bli alldeles hemsk och hormonfylld och jobbig och omöjlig att förutspå. Istället för lycka; besvikelse. Istället för hopp; hopplöshet. Istället för glädje; uppgivenhet och mörker. Och visst är det bra att man förbereds. Bra att ingen ska behöva känna sig ensam, udda eller oförstådd.

Men kanske vore det också bra om motsatsen dök upp någonstans?

Känslan av total harmoni. Innerlighet. Så komplett och total lycka, trots att magen värker, kroppen ömmar och rörelsefriheten är begränsad.

Borta är den stora otympliga magen. Den person som var inuti, ligger här utanpå. Istället för att smeka en liten fot eller ett knä som buffar genom huden, kan jag smeka hennes kind, titta in i hennes mörka ögon och för första gången säga tack för att du är helt perfekt och för att just du kom till oss.

Sömnbrist; jobbigt. Amning; jobbigt. Blöjbyten; jobbigt. Ansvar och bundenhet; jobbigt. Oro; jobbigt. Nyss-gravid-kropp; jobbigt. Men allt detta i relation till att få uppleva kärlek, ett barns födelse och den första magiska tiden med nya familjemedlemmen är - för vissa vid vissa tillfällen - inte ett dugg jobbigt. Inte just idag, här och nu. Och lika viktigt som att förbereda sig på att allt inte kommer att vara guld och härlighet, är att våga känna lyckan och tacksamheten när den bubblar upp. Oavsett hur länge den stannar.