Alltså, det här med att Katrin Zytomierska är gravid och i en stor publicerad (och vitt citerad) intervju säger att hon ska bli den som slår barnet/-n, är ju inte riktigt ok.
Inte alls!
Visst, jag förstår hur det ligger till med provokationer och uppmärksamhetssökeri och att media plockar ut och hårdvinklar och vad man har att vinna och vad man har att förlora på det. (Har ju varit där, som ni kanske minns men förhoppningsvis glömt. Dumt av mig att påminna, verkar rätt korkat faktiskt.)
Hur som helst.
Tjejen har ju x antal tiotusen läsare på sin blogg och många fler via intervjuerna i kvällspress och nätet... Även om hon inte är någon galning, och varken omdömeslös eller elak e-g-e-n-t-l-i-g-e-n (jag vet inte, men jag hoppas och tror på ett varmt hjärta där någonstans) så finns det säkerligen ett eller annat galet fan därute. Och där DE läser att hon minsann planerar att ta till nävarna, är det kanske enklare för dem att släppa sina egna spärrar nästa gång det är ett pågående Oboykrig, hårdragningsparty eller trotsfest därhemma i stugan.
Nu vill jag svära lite. Fan, man kan vara hur crazy man vill så länge man inte gör någon något ont. Så länge ansvaret sträcker sig till den egna nästippen finns inte mycket att påpeka. Men när det finns andra personer, yngre personer som ser. Härmar. Och framförallt när det kommer till barn i allmänhet, och ens egna i synnerhet, så måste vi hålla ihop. Alla mammor, pappor, gravida, nyförlösta, graviditetsplanerande och mor- och farföräldrar: Våra barn är det mest oskyldiga, påverkbara, vackra, oförstörda, godtrogna och kärleksfulla vi har! Vi måste värna om det och om dem. Så är det bara. När familjeansvaret brister, när mamma eller pappa eller andra närstående sviker, så riktar de sin uppmärksamhet utåt. Något att fokusera på, greppa fast i, ledas framåt av. Och där och då, här och nu, har vi alla ett ansvar att vara så bra som vi bara kan för att de som kommer efter oss ska ha en chans att bli så bra som bara de kan.
Pretentiöst, måhända. Men finns det något annat sätt att säga det på så är jag den förste att lyssna.
Svik ett barn, och du sviker dig själv tusenfalt.
Slå ett barn och du förtjänar inte ditt namn. (Nej, jag tänker inte lyssna på hur det var för femtio år sedan, eller hur det är i andra länder, och hur bra det är för disciplin eller värderingar - det här är mitt hjärta som talar.)
Hur farligt kan det vara, hur svårt måste vi göra det, att dela med oss av lite värme?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar