Apa också!

På många sätt en väldigt lugn helg, men lite dramatik har det allt hunnits med.

Började i fredags, lagom till fredagsmyset. "Neeej" och pang hör jag från källaren från min husmoderliga plats vid spisen, sippandes på ett glas vitt. Den halvårsgamla dottern har bestämt sig för att söka lyckan utanför soffkanten i vårt dressingroom/tv-spels/musikrum, och trillat rakt ner i golvet (under sambons watch). Fläskläpp och lite blodvite, men inte farligt med tanke på hur det hade kunnat gå! Lite skärrade fortsatte vi kvällen utan vidare komplikationer.

(I samma veva upptäckte vi att hon numera hunnit odla fram två framtänder i överkäken också, så nu är det fyra totalt. (Fortfarande. Och inte lösa.))

Gårdagens playdate mellan vår fyraåring och en liten dagisväninna (dotter till kvarterets oslagbart trevligaste f.d årets kock) höll på att sluta ännu värre. En stor spegel i samma rum som ovan, välde när fyraåringarna skulle spegla sig. Sånt som inte FÅR hända, och som vi låtit ske för att vi trodde att den var tippsäker och barnen har lärt sig att inte röra den. Båda barnen hann undan och spegeln höll, men herregud vad ont det gör i kropp och hjärta när jag snuddar vid "tänk om"... Det blev en riktig läxa och nu sitter spegelskrället bergsäkert fast i väggen!

Och så avsluytar vi förhoppningsvis kavalkaden med dagens ras. Bäbisen låg färdig i vagnen (som så många gånger förr) medan jag var på övervåningen, och med hennes nya färdigheter innanför västen, lyckades hon inte bara vända runt (fullt påbyltad och i åkpåse) utan också kana över vagnskanten vid huvudänden över den instabila något nedfällda sufletten, och ner i golvet. (My watch.) Bula och blåmärke, men tack och lov inget värre.

Till saken hör att vi (jag) är vän av ordning och alltid försöker mota olyckskorparnas kraxande i grind, så den här helgen går till historien som en svart skamfläck - men det hade kunnat gå så mycket värre och jag är oändligt tacksam för nivån på olyckorna.

Som grädde på moset rök jag och sambon ihop i ett bråk om var den fina antika soffan vi fått (låna?) av hans föräldrar ska stå (passar) i vårt hus, och när han började mala på om "praktiskt" och "inte värre än mycket annat" när jag sökte optimal placering och "perfekt" i inredningsförsöken tog mitt annars mycket minimala tålamod slut. Vi höjde rösterna (mycket) och sänkte den rationella nivån (lite) men försonades efter en timmes time out på var sitt håll, så nu väntar en - förhoppningsvis - traumafri kväll.

Och så tröstshoppade jag lite också. Fyra härliga hösttröjor på... just det; Monki! Kändes som rätt tema för helgen.

Nu håller jag tummarna för att vi håller svinis och andra höstbakterier (virus) borta den här veckan, så att vi som planerat kan åka till Sundsvall och bl a avnjuta en barnfri kväll med Moneybrotherkonsert som höjdpunkt, på fredag.

Återstår att se. (Här ville jag skriva; "den som lever får se", men det kändes som att utmana ödet lite väl mycket!)