Snöööööörvel!

En extrem hausse av böcker och filmer brukar sällan vara positiv när man ska bilda sig en egen uppfattning. Missvisande recensioner eller vänner och bekanta med dålig/annorlunda smak kan förstöra en annars helt ok kulturupplevelse.

I det här fallet var dock recensionerna den enda anledning till varför jag köpte "En sorts kärlek" av Ray Kluun.

I det här fallet är jag beredd att vika mig.

Den notoriskt otrogne reklamkillen som lever det annars perfekta livet i Amsterdam, med bra jobb, fantastisk fru och älskad liten dotter blir tvungen att reflektera över sig själv, sin empati, vad som är lycka och hur man genomlever en kolsvart livskris utan att förlora sig själv eller sina nära, när hans 36-åriga fru drabbas den värsta sortens bröstcancer.

Det som börjar med grova sexsskildringar, total egoism, brutal känsloförnekelse och verklighetsflykt, blir till en smärtsam ärlighet och insikten om vad det betyder att finnas där för någon annan, när man helst av allt bara vill fly.

Trots att historien rakt igenom är baserad på en verklig händelse går det från början att distansiera sig och nästan låtsas som att det bara är fiktion, men de sista kapitlen erbjuder inget skyddsnät alls. Jag gråter mig inte bara igenom bokens slut, jag gråter tio minuter efteråt. Jag gråter igen när jag ska berätta om händelseförloppet för min sambo. Och så gråter jag igen när min egen treåring frågar varför jag ser så ledsen ut.

Du kanske inte tror att du behöver den här historien, men det gör du. Läs den. Och låna sedan ut till alla du känner. Det finns dimensioner för vem som helst här i.