Inte så kaxig trots allt

Så börjar det väl närma sig, antar jag.

Förlossning. (Vilket rakt igenom fult ord det är.)

Dagen D.

Delivery date.

Jag minns inte dessa fullkomligt makalösa timmar som något hemskt eller outhärdligt smärtsamt. Är inte rädd för att gå igenom det igen, trots att känslan av total maktlöshet är så brutalt påtaglig. Det finns inget så stort eller mäktigt som att gå igenom ett barns födelse. Det är så fundamentalt naturligt och samtidigt så långt ifrån den kontrollerade vardag som vi i västvärlden så vant klamrar oss fast vid.

Jag har summa summarium en positiv bild av förlossningen. Och smärtan. Och självklart gör det första mötet med barnet att allt annat bleknar rätt fort.

Men ändå. Det gör ONT! När man väl är där. Det gör så satans jävla ont och ändå finns det inget negativt förknippat med smärtan överhuvudtaget. Men ont gör det, om jag inte nämnde det.

Så inatt, när jag för första gången den här graviditeten fick några förvärkar, mindes jag (eller min kropp snarare) hur det faktiskt kommer att kännas.

Jag är inte rädd. Snarare bestämd.

No pain, no gain... eller hur det nu var.

Påminn mig gärna om det när jag ligger där, utlämnad, förbannad och förvriden i plågor ;) Gärna med ett sms - jag kanske har lite svårt att svara i mobilen...