Med tanke på förra inlägget skulle man kunna tro att jag tagit mitt förnuft till fånga.
Men inte.
Pratade med älskade mamsen i Sundsvall, som väldigt icke-inlindat upplyste mig om att hon minsann gick över tiden två veckor med mig, och det var inte kul "för bebisar växer ju mycket och snabbt där på slutet i magen". Tack mamma, då vet jag... ;)
Har dessutom specialgranskat magen med en spegel och jo, minsann. Det jag slapp med sonen har jag nu fått: Bristningar. Inte många, inte stora, inte så fula. Men ändå. Ett par stycken på varje undersida, och trots att de nästan inte syns om man verkligen inte kollar så stör de mig. Och tilläggas bör att jag aldrig i något sammanhang - utom väldigt privat - visat magen sedan jag var sisådär 20 år och tränade i snitt 5 gg/veckan.
Missförstå mig inte, egentligen så bryr jag mig inte ett smack! Finns andra saker att lägga vikt vid när det handlar om att vänta och föda barn.
Men ändå. Fåfängans fyrverkeri är svårkontrollerat ibland. Just nu är jag blek, fet, orörlig, trött, ful i håret, för lat för att sminka mig, trög i huvet och ofokuserad, gnällig, otacksam och självupptagen. Och det är INGET jag är stolt över!
Förlåt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar