Läste som vanligt dagens Aftonbladet i taxin på väg från ett möte, och hamnade på uppslaget om barn som misshandlas, utnyttjas sexuellt eller råkar ut för andra vidrigheter av vuxna i deras absoluta närhet.
Belinda Olsson reflekterade kring ämnet i en krönika, och mina tårar gick inte att hejda när jag kom till nedanstående stycke. Så sant och så gripande - precis så som det är.
Barn är mirakel och vad har vi för rätt att ta ifrån dem någonting överhuvudtaget.
Barn är också mirakel. Som älskar oss till döds, vad vi än gör mot dom. Lojala står dom som små stadiga träd med rötterna i vår jord och väntar, hoppas. Dom bryr sig inte om vi är tjocka eller smala, fattiga eller rika, framgångssagor eller på botten. Dom älskar oss ändå. Dom har överseende med vårt gapande och stressande, i värsta fall står dom ut med våra övergrepp och slag. I allra värsta fall ljuger dom för oss, håller oss bakom ryggen, städar upp efter fylleslag eller slagsmål, passar sina syskon, gör allt för hoppet om att vi ska vända och börja på nytt och blir trygga.
När dom som ska älska mest sviker, då ska vi andra gripa in. Vi ska sluta med ilskna blickar och fnysandet eller skvallret eller att att låtsas som ingenting. Vi ska vara medmäniskor mot andra familjer. Det är en skyldighet, inte en rättighet vi har, att se till att varenda liten unge får ett drägligt liv.
Inte om tio år. Utan i dag.
Artikeln i sin helhet, krönikan och information om Rädda Barnen-kampanjen "Hjälte" finns här:
http://www.aftonbladet.se/wendela/article4862770.ab
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar