Ett pussel jag inte vill lägga!

Nu tror jag att jag läst en mening för mycket om "livspusslet". Jag hatar det ordet. Hatar. Avskyr. Får rysningar av obehag.

Det är något så totalt ocharmigt, icke-lustfyllt och pliktskyldigt över ordet och dess innebörd. När det i grund och botten handlar om något så fantastiskt och positivt som fria val och dagliga utmaningar. Jag väljer att bo i storstaden trots att hjärtat klappar för norrländska hemorter ibland. Jag väljer att satsa på såväl "karriär" och familj som fritidsintressen och personlig utveckling. Jag väljer stort lån och höga amorteringar för att jag kan, och för att jag och min sambo gemensamt valt våra prioriteringar som korta restider, nära till stan men ändå egen villa i idylliska kvarter.

Nästan lika mycket som jag ogillar "livspusslet" som uttryck, avskräcks jag av alltför uttalade kvinnokarriärsbeskrivningar. "Karriär". Smaka på det. Är det ett självändamål att göra karriär, eller att rama in begreppet och hänga på väggen till allas beskådan? Och är det extra dyrbart med kvinno-prefixet i frågan? Nej, nej, nej. Att göra "karriär" handlar ju för fasen om att ha ett driv, gilla det man gör, skapa målbilder, utvecklingsplaner, hela tiden bli bättre och förtjäna utökat ansvar och kliv på såväl mandat- som lönestegar. Oavsett kön eller bransch.

Karriär betyder ingenting om den inte bygger på passion, övertygelser och kompetens. Och är inte värd något om dess kontext till största delen består av idel uppoffringar, beklagan och martyrskap.

Självklart ska tjejer/kvinnor/mammor och alla andra som känner sig träffade, hålla ihop. Självklart ska vi stötta varandra, bädda för mer rättvisa förutsättningar och en arbetsvardag på lika villkor. Inget snack om saken. Men för att kunna göra det bör vi kanske snegla lite mot våra bröder i kostym eller snickarbralla. Har de ägnat årtionden åt att som kollektiv slå sig för bröstet? Har de backstabbat och utan skam i kroppen trampat varandra blodiga för att själva komma uppåt? Har de rivit sina hårbottnar av avundsjuka och missunnsamhet, eller istället låtit de egna prestationerna tala?*

Jag ÄR ingen karriärkvinna. Jag ÄR ingen kämpande familjemor som plågas av dåligt samvete varenda sekund. Jag HAR ett yrke och en utvecklingskurva som pekar dit jag vill. Jag HAR en fantastisk familj som jag varit med att bygga från grunden. Det jag är - det är en människa bland miljoner andra. Inte bättre, inte sämre. Bara oändligt tacksam över det jag hittills åstadkommit eller fått tilldelat mig av ansträningar, kraft, tur, ödet eller hundratals kombinationer av dem.

Så alla medsystrar, vad sägs om lite mer; en för alla - alla för en? Låt oss använda våra sköldar, svärd, huvuden och styrkor för att få det vi vill ha, bevara det vi älskar och göra det med ett äkta leende på läpparna utan självhävdelsebehov. Det är inte någon annan (männen) som skapar det behovet hos oss, det gör vi så bra själva. Dags att prova något annat för en gångs skull.

* Ja, det finns undantag. Såklart.