Klart som fan jag är tacksam...

Försökte hitta en annan inledning i det här inlägget än "i dagens samhälle"... men det gick inte, så...

I dagens samhälle med jämställdshetsdebatter i alla möjliga medievrår, sällan skådad kräsenhet i olika åldersgrupper och en (i och för sig väldigt sund inställning i grund och botten) känsla av att vi alla är värda det absolut bästa, känner jag att det ibland går väldigt mycket för långt.

Man ska kräva 10 000-kronors steg uppåt vid varje löneförhöjning, "man" förväntar sig full uppmärksamhet från hela bekantskapskretsen när något känns jobbigt och man ska inte vara glad, utan självklart iakttagande, om sambon (vilket kön den än har) plockar strumpor från golvet, slänger ihop en snabb vardagsmiddag eller åker och tvättar bilen tillsammans med barnen så att man själv får lite "egentid".

Visst kan jag tycka att det är självklart att förvänta sig vissa uppoffringar, eller kalla det hellre samarbetspunkter. Visst tycker jag att jag gör grymma insatser på jobbet och ska ha betalt därefter. Visst ska man dela lika på hushållsarbete, karriärsmöjligheter och livsplaner.

Men varför kväva tacksamheten i detta? Varför inte bejaka den? Jag är svinglad när vi genomför kundvårdsaktiviteter med jobbet, det betyder ju roligheter även för mig. Chefen höjer min lön och jag säger inte "den satt som den skulle" utan "tack för att ni ser". Sambon sliter med tvätt och barnhämtning och mina ögon bubblar över av tacksamhet.

Inte för att jag tycker att det borde vara på något annat vis. Utan för att jag vet att det skulle kunna ha varit på något annat vis. Med andra människor. I ett annat land. I en annan tid. Eller bara... annorlunda.

Därför säger jag tack. Därför kommer jag att fortsätta säga tack. Ja, jag kanske tycker att vi allihopa är värda allt. Men det krävs också att andra ser det. Klart som fan man blir tacksam varje gång det händer.

Och lika tacksam för möjligheten att återgälda.