Hård eller mjuk

Jag minns när vi var i femtonårsåldern. När vi trodde att hårdhet var bra, starkt. Vi sprang runt i våra små Doc Martens med stålhätta, de kanske tilltalade oss för att de både var mjuka i kanterna men med ett tjockt skydd, precis som vi. Vi var osäkra, men tuffa på ytan.

Idag är några av mina vänner fortfarande av det hårda slaget. Visserligen mjuka och varma inuti, med ett stort och värdefullt hjärta när de väl släpper in någon dit, men ändå med lite av det där skyddande skalet kvar. Idag beror det knappast på social osäkerhet eller en fundering över hur man passar in, utan kanske mer om en föreställning om hur man "ska" vara i en viss ålder, bör uppträda på en viss position eller med en viss titel. Fortfarande med måsten som kanske gömmer deras personlighet, mer än bekräftar den.

Men så har vi de rakt igenom mjuka. De som inte bryr sig om några mallar eller attityder. De som utstrålar värme och kärlek och omtanke i ord och i handling. Jag säger inte att de ena är bättre än de andra, för jag älskar dem alla, men med åren kommer insikten om hur man själv vill vara och i vilket sällskap man trivs kanske lite bättre. För mig finns en till exempel liten Kaka och en liten Lova och de är båda av samma skrot och korn.

Och det är lycka och det är kärlek att få ha dem i mitt liv. De är pärlor man aldrig behöver leta efter, de gömmer inte något under benhårt skal.