Funderingar i arla morgonstund...

Så länge jag kan minnas har mina far-, och morföräldrar och mina föräldrar haft ett enda visdomsord som de alltid kommit tillbaka till när något varit svårt, utmanande eller gått knackigt med ekonomi, jobb eller relationer.

"Man ska vara tacksam så länge vi har hälsan, allihopa."

Ända sedan jag var liten har jag haft med mig detta, och när jag som liten sparvig grundskoleelev ombads svara på frågan om vad jag helst av allt önskade mig, så var det alltid något i stil med att de jag älskar och tycker om ska få vara friska. (Ja, och ni förstår ju att med frisk så menar jag knappast en influensa eller vinterkräka eller vattkoppa...)

Nu, med alla "sociala medier" som finns så är det så lätt att gripas av livsöden. Man... eller rättare sagt jag... fastnar i timmar hos Abbes pappa, Vimmelmamman och alla de andra bloggar som direkt rapporterar från vardagsliv med hjärtsjukdomar, cancer och cellgifter - och föräldrar som skriver om deras barns kamp mot det mörkaste av allt mörkt.

Min sambo skakar på huvudet och förstår inte mitt självplågeri. Men för mig handlar det inte om det. På något sätt handlar det om att visa deltagande och komma till insikt om att jag inte vill vara en struts, stoppa huvudet i sanden och låtsas att allt är rakt igenom ljust bara för att vi individer i denna sekund, här och nu, har det bra. Det finns andra som kämpar. Det kommer tider när var och en av oss måste kämpa. Och en tanke kanske inte bara är meningslös luft, utan räknas på något sätt, trots att den inte kan vägas gram eller mätas i millimeter.

I det läget handlar det inte om att vara tacksam för just det jag har, utan att dela lite tid med dem som verkligen har det svårt.

Tacksamheten får plats i ett annat rum, en annan tid. Men aldrig i jämförelse.

Vi är bara människor. Vi har bara en liten tid tillsammans. Och det är inte filosofiskt, mörkt eller grubblande, utan ett fakta som inte behöver vändas eller vridas på så mycket.

Så länge vi tar tillvara på det vi har. På dem vi har. Här och nu.