Förbjudna tankar

Alltså, det är ju inte utan att man imponeras lite (lite, sa jag) av de där helikopterrånarna.

Månader av planering, sidospår, en flykthistoria som världens dominolabyrint, inga skott, massa pengar och så ja... det där med helikopter och fira sig ner och upp och hit och dit.

Man vill ju liksom skrika (viska); well done! Där satt den!

Förstå vilken känsla det måste ha varit att för varje steg som lyckades, inse att det här kanske går vägen. Med några hundra kilo tusenlappar på fickan.

Men nej, det går ju inte för sig. Det är ett brott och människor hade kunnat komma till skada, och några är skrämda för livet och hur skulle det se ut om alla rånade sig till sin inkomst. Inge bra! Så får man ju faktiskt inte göra, och (utan ironi) dessutom är det ju helt åt skogen fel.

Men ändå... Om det ändå hade varit på låtsas, så man åtminstone hade kunnat säga att det hade något visst, det där helikopterspektaklet.

Och IGEN vill jag säga att jag lider med de drabbade och deras familjer och alla bilister som hade kunnat bli nermejade av jagande poliser eller intet ont anande kustbor som kommit ivägen för flyende motorbåtar, när de på morgonkvisten helt oskyldigt vittjade kräftburar eller något... Men ja, det har ni fattat vid det här laget, så jag låter bli.

Jag känner mig feg.

Blir nog aldrig något filmisk rånare av mig.

Inte för att jag skulle, för det är ju helt uppåt väggarna och så dumt och...

Ja, ok. Jag hajjar. Ni hajjar. Jag slutar nu.