Almost nothing

För vem som helst är den här bilden vad som helst. En man. Ett barn. Inget särskilt.

För mig representerar den allt.

Den togs i en tid när Stockholm var grått. När lägenhetens väggar bara rymde vår längtan bort. Ut. Inte från varandra. Men inte heller tillsammans.

Vår son blev vårt kit. Utan honom, ingenting. Inget hopp. Inga samtal. Ingen omtanke. Men med honom vid vår sida, kunde vi inte falla. Inte båda två. Inte samtidigt.

Och tiden gick.

Och våren kom, men den var kall. Och sommaren kom, men trots solsken, ingen värme. Det blev höst och löven föll och vår framtid med den. Vi förlorade något, oss, allt...

Varje liten stund, varje minut som hade kunnat betyda slutet för vår framtid, blev ett extra försök för hans skull, vår lille E. Och för våra egon, som inte kunde tänka sig hans närvaro på halvtid. Vi grät, vi hatade, vi tömdes på allt vi haft.

Men vi fann det igen.

Vi fann ett frö, något som var äkta i allt som gått snett. Vi fann det och höll fast. Vattnade. Vårdade.

Trots åren som gått är det för sent att säga vart det slutar. Men på många sätt är det bättre och vackrare än någonsin.

Tack vare dig gav vi aldrig upp.