Funderade på om jag skulle blogga om hur jag rusade till t-banan, övermodigt nog, och nu knappt kan resa mig ur soffan. Eller hur jag saknar sambon som är i Norge till imorgon. Eller kanske att jag oroar mig för hur denna graviditet eventuellt ska påverka min kropp på andra sätt än den förra gjorde.
Jag vaknar upp i samma sekund jag läser Sabinas ord, i bloggen jag återkommer till nästan varje dag nu.
Med cancertumörer som växer på och i hennes kropp, måste hon förbereda sig och sin familj för det värsta. Livet kanske är nära slutet, trots att hon borde ha två tredjedelar kvar. Hon är 34 år och har ont varje dag. Men... Hon gläds över plockgodis och små upplevelser i vardagen. Hon verkar inte rädd, inte uppgiven. Hon fortsätter hoppas och tro, trods odds som för länge sedan lämnat hennes planhalva. Och hon fortsätter skriva.
http://mittlivsabina74.blogspot.com/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar