Det Stora Bloggbråket

Så var det dags för en ny runda av fläskig pajkastning i bloggrummet. Nu är det mammorna (med Skugge i spetsen) som bråkar med prestigeprinsessorna (såklart under ledning av Ebba Von Sydow) och om du mot förmodan missat vad det livsavgörande bråkandet handlar om så är det kort och gott vilken av parterna som har rätt att gnälla mest.

Ungefär.

Skugge hävdar att kvinnor som inte har minst ett par, tre barn inte rimligtvis kan vara stressade på riktigt och att de bara fjantar runt. Hon menar att först när barnen kommer så vet man hur det är att inte räcka till, och vad som är värt att klaga över på riktigt. Allt annat bara blaj.

Ebba å sin sida kontrar med att kvinnor utan barn visst har ett lika stort värde, och man inte är mindre verklighetsförankrad bara för att man inte köpt villa, vovve och klämt ut en skock kids. Hon ligger vaken på nätterna och mår illa över att inte räcka till - och det kan ingen ta ifrån henne, enligt henne själv.

Naturligtvis är det ingen, eller båda, som har rätt. I mina ögon. Grejen med att inte ha barn är ju att man helt enkelt inte har barn, och således inget att jämföra med. Då är det klart att stressen och pressen i allra högsta grad är verklig och äkta, för man har ju ingen annan referensram. Ett möte kan vara viktigast i världen. En presentation värd att grubbla på i en vecka.

När man fått det där eller de där barnen, då är det en ny dimension att kliva in i. Hej då tidsplaner och marginaler - hello top speed och högeffektivitet varje minut. Dagis stänger 17.30 och senare än så kan jag inte rekommendera att man anländer. När barnen feberyrar och den viktiga kundpresentationen infaller exakt samma klockslag finns det ingen simpel lösning att ta till.

Å andra sidan ger barn ett perspektiv och ett inre lugn som kanske saknades tidigare. Om mailet har ett kommatecken för lite, eller en strategislide saknas i ppt-konceptet, är det inte hela världen. Faktiskt. Tryggheten finns på ett djupare plan.

Så nej, jag tycker inte att livet med barn är värre eller stressigare eller mer gnällbefogat. Det är bara lite annorlunda. Och i grund och botten så mycket härligare. Så istället för att gnälla om vem som har det värst, kanske vi borde fokusera på vem som har turen att ha det bäst. Hon som kan fika halva kvällen, dra på sig partystassen och sänka skumpaglaset utan tanke på om barnvakten tar sitt fulla ansvar, eller hon som får snusa sina barn i nacken när de nybadade och i mjukaste bomullspyjamasen kryper ner i sängen efter en helt vanlig, superstressig men livfull dag.

Jag tror på båda. På var sitt vis. Och på att vi alla behöver en liten del av varje.