Vykortsvackert

När vi vaknar hela familjen i dubbelsängen, är det lite ljusare än vanligt. Glatt konstaterar vi att natten och den tidiga morgonen bjudit på flera centimeters snötäcke, och villaområdet med den omgivande skogen är vackert inbäddat i ett gnistrande mjukt fluff.

Fullt påpälsade med det vi kunde hitta i form av vinterkläder efter flytten, ger vi oss ut i den tidiga förmiddagen. Sonen är den enda som är kittad med matchande plagg i senaste modet och rätt storlekar, men det gör oss inget att vi ligger lite efter där. Jag har min sambos mössa och ett par av mina avlagda höststövlar, till skidjackan och byxorna. Sambon har visserligen bra skor, men sonens getingrandiga Po.P-mössa och helt vanliga blåjeans...

Nu när utflyten är slut och jag sitter inne i stugvärmen och förbereder storstädning av villan, killarna har dragit iväg till stan för kalas och radion skvalar mysig popmusik över hela mellanvåningen, konstaterar jag att jag just har upplevt några av mitt livs lyckligaste timmar i den enklaste av enkelhet.

Vi har dragit sonen på pulkan genom bullerbykvarteren, åkt på såväl rumpa som plastunderlag utför backarna, vi har haft snöbollskrig, gjort snöänglar och avslutat med en timmes äventyr genom obrutna snötäcken i Hemskogen. Den innerliga glädjen i sonens ögon, rosorna på hans kinder, ivern när han får gå först i ledet och välja väg förbi "oöverstigliga" berg eller "livsfarliga" stup... Sambons arm runt mina axlar när sonen springer före genom det soldränkta vinterlandskapet, det lilla klingande skrattet när min snöboll träffar sambons tinning... Helt vanlig och ändå så ovanligt stor lycka. Så lite men ändå så otroligt mycket.