Drömmen om en relation

Sorry för dåligt bloggande på sista tiden, har haft tredubbelt upp och så kommer det att vara i några veckor till. Insåg dessutom precis att jag nu går in i vecka 35, och hade det gällt någon annan hade jag sagt att tänk på att bebisen kan komma när som helst nu. Tiden har gått så FORT.

Nu till saken. Läste i en gammal Elle om relationer. Eller rättare sagt den perfekta parsamvaron. Idyllen som inte finns. Något sådant här minns jag:

"Och när jag träffar honom så ska han vara full av liv, full av åsikter. Stark och hård, samtidigt öm och mjuk. Han ska kunna lysa upp ett rum, konversera med de flesta, men samtidigt visa att han ser mig, lite mer än någon annan.

Han får gärna vara lång och mörk. Bära mig på starka armar när jag som bäst behöver det, men också knuffa mig i rätt riktning när jag inte söker förståelse utan inspiration. Tala mig till rätta. Få mig att växa. Påminna mig om att jag gör detsamma för honom. Tillsammans ska vi vara lite bättre än var och en för sig.

Problem som kommer i vår väg, de pratar vi om. Trygghet och pålitlighet kommer med den frihet vi ska ge varandra, inte med försök att kontrollera. Trots decennier tillsammans ska vi inte sluta se. En blomma här, en liten gömd lapp där, kanske en present med bud till jobbet? I vardagen blir de stora sakerna gyllene avbrott, men de små bryter inte alls av utan ger små portioner av känsloboostar när det som bäst behövs.

Vår tystnad ska aldrig kännas tung. En vardag aldrig grå. Kanske är jag naiv nu, men i min värld ska det få vara så. En bilfärd till IKEA kan innehålla djupaste lycka eller ytliga garv. Ett nytt stort äventyr inte riktigt värt att möta om vi inte delar den upplevelsen med varandra.

Får vi barn så visar han dem sin kärlek, på flera olika sätt. Genom gränser och pekpinnar när det behövs. Genom pussar, kramar och verbal bekräftelse så snart tillfälle finns. Hundra gånger om dagen. Tusen gånger om året. Att just han är far till mina barn ska skänka större tacksamhet än något jag med ord kan förklara.

Och så slutar vi inte att se varandra som de vi är. Man och kvinna. Vi förstår att passion är ett viktigt kit för livslång kärlek, men är också kloka nog att se och leva med de utmaningar som kommer med den insikten, och att det sammanhållande kitet kanske ibland måste få vara mer emotionellt än fysiskt. Även längtan är betydelsefull.

Han låter mig ibland vara helt fel. Lat. Ful. Sur. Men han får mig att vilja vara bra. Rätt. Fin. Glad. För min egen skull. Med rätt metoder. Med glimten i ögat hånar han mina trasiga strumpor, men han trycker aldrig ner. För han sviker aldrig. Inte på riktigt. Han står där, stolt och säker. Lika säker som jag.

Ett liv med honom behöver inte vara lätt. Vi räds inte kriser som separerar men ger ännu större närhet när stormen är över. Det får gärna slå gnistor ibland, tända eldar som släcks med tårar. Darrande ilska som stillas med ömma smekningar. En timme på var sin våning, men smygande steg i trappan för oss nära igen. Somna tätt intill. Vakna tätt intill. Och om vi inte ler när den nya dagen gryr, så ska det finnas en väldigt bra anledning till det."


Ja, hörrni. Kanske hade jag kunnat läsa en sådan här text. Kanske hade jag kunnat skriva den, för tio år sedan, när jag fantiserade om framtiden. Men det gjorde jag inte. Jag skrev den nu, det är mina egna ord, mitt hjärtas sanning. Han finns här nu. Vårt lilla "vi" är större än jag någonsin kunde önska.